Kapitel 1 - The beginning of my new life
~Joselyn's perspektiv~
Med en suck sätter jag mig på golvet med ryggen mot sänkanten och blickar runt i mitt rum. Eller, mitt gamla rum kanske jag ska säga. För mitt nuvarande rum finns i en lägenhet, i London. Jag känner hur mitt hjärta pumpar fortare bara jag tänker på London. Mitt gamla rum ser nästan precis likadant ut som innan jag började packa. Det är bara mina kläder och några enstaka foton som är nedpackade i två stora väskor som står i ett hörn, redo för avfärd. Plötsligt hör jag hur en hel elefanthjord kommer rusandes uppför trappen utanför mitt rum och snart slås dörren upp. Men, det är inte en elefanthjord som tumlar in genom dörren, det är mina två vänner Stella och Julie. Men dom kan egentligen jämföras med en elefanthjord, dom lever om minst lika mycket. Båda två har stora leenden på läpparna och deras ögon lyser av spänning.
”Har du packat klart?” frågar Stella medan hon slänger sig raklång på min säng och drar åt sig ett gammalt nummer av Cosmopolitan som hon ointressant börjar bläddra i.
”Ja, blev precis klar.” jag nickar mot väskorna i hörnet och Stella hummar godkännade.
”Så, är du taggad?” frågar Julie medan hon sitter och snurrar runt på min skrivbordsstol.
”Men vad tror du?” jag ger henne ett stort flin medan jag hoppar upp i sängen så jag står ovanför Stella.
”Jag tror..-” Julie hoppar upp bredvid mig.
”-att du är astaggad!” hon drar ut på a’et och ger sedan ifrån ett ljust tjut och börjar hoppa i sängen.
Jag och Stella är inte sena med att hänga på och snart hoppar vi som tokar så att sängramen knakar oroligt under oss. Men det spelar ingen roll, det är ju inte precis så att jag ska fortsätta sova i den.
Efter sisådär fem minuter faller vi ihop i en hög på sängen och pustar ut.
”Jag kan inte fatta att om mindre än 24 timmar så bor vi i London. Det känns inte verkligt.” utbrister Julie efter en stunds tystnad och jag och Stella nickar.
”Jag kan inte heller fatta det. Det händer inte folk som oss, det gör inte bara det.” suckar jag och känner hur det börjar pirra i magen av förväntansfullhet.
”Det kommer bli så kul. Tänk på alla krogrundor vi ska göra. Åh, jag hoppas att jag hittar någon snygg engelsman som jag kommer leva lycklig med resten av mitt liv. Jag hoppas vi alla gör det förresten!” säger Stella drömmande medan hon blickar ut i tomma intet.
”Fast jag hoppas att jag och Joss kommer gifta oss, inte att hon hittar någon snygg engelsman.” hör vi en bekantröst säga från dörröppningen.
Jag sätter mig snabbt upp med ett leende och ser min pojkvän stå lutad mot dörrkarmen med armarna i kors och ett snett leende.
”Kom igen Niklas, du kan få komma och hälsa på i deras stora hus med pool ändå.” retas Stella och sätter sig också upp och Niklas räcker ut tungan åt henne innan han fokuserar blicken på mig.
”Hej babe.” säger han och öppnar sin famn åt mig när jag kommer fram och slår armarna om hans kropp.
”Hej handsome.” kontrar jag med ansiktet mot hans bröst innan jag böjer på nacken och han ger mig en lätt puss.
”Och det där var vår hint att vi ska gå.” säger Julie och knuffar till Stella som har återgått till att läsa Cosmopolitan.
”Fine.” muttrar Stella och slänger ned tidningen på golvet innan hon mödosamt ställer sig upp. ”Jag hade ändå inget roligt.”
”Visst.” skrattar jag och gör mig fri från Niklas famn för att kunna ge mina vänner en stor gruppkram.
”Glöm inte nu Joss. Vi kommer och hämtar upp dig halv sju på morgonen imorgon. Snälla försök att inte försova dig, igen.” Julie ger mig en allvarlig blick och jag spelar stött.
”Och vad menar du med det där? Jag brukar aldrig försova mig.” jag försöker låta så oskyldig som möjligt, men snart letar sig ett stort flin fram på mina läppar.
”Joss, du är den värsta sjusovaren jag känner. Du försover dig i princip varje dag.” både Julie, Stella och Niklas håller med varandra och jag ställer mig tjurigt med armarna i kors och blänger på mina vänner.
”Jaja, jag ska inte försova mig. Sluta klaga.” säger jag buttert, men jag vet att det är sant.
Jag älskar att sova, och jag försover mig i princip alltid då det är någonting viktigt som jag ska upp för.
”Jag lovar att hon ska vara klar tills det att ni hämtar upp henne.” säger Niklas och ställer sig bakom mig med armarna om min midja och hakan på min axel.
”Bra. Men om hon inte är det, då måste vi tyvärr döda dig.” hotar Stella och gör armkrok med Julie och sedan vänder de på klacken och marscherar ut från mitt rum.
”Hejdå knäppisar!” ropar jag efter dem och får ett likadant svar tillbaka.
”Så, vad ska vi göra för att ta vara på de här sista timmarna som du bor i Sverige då?” frågar Niklas efter en stunds tystnad.
”Jag vet inte. Jag vill bara umgås med dig och äta mammas mat en sista gång.” suckar jag och vänder mig om så jag kan kolla på min pojkvän.
”Då tycker jag att vi tar och går en promenad i det här fina vädret och köper lite gott, äter middag med dina föräldrar och sedan kollar vi på film tills vi somnar. Vad tycker du om det?”
”Det tycker jag låter som en alldeles utomordentlig idé.” Jag ställer mig lite på tå och ger honom en mjuk kyss och sedan en lång kram.
”Hur ska jag klara mig utan dig?” hör jag honom mumla och jag får en klump i magen.
För sanningen är, att jag tror jag kommer klara mig bättre än honom.
~Nästa dag~
”Joss! Du måste vakna, klockan är halv sex och tjejerna kommer om en timme.” jag hör Niklas röst och ger ifrån mig ett gnällande ljud innan jag vänder mig så jag ligger på mage och begraver huvudet i kudden.
”Fem minuter till bara.” lyckas jag klämma fram inifrån kudden och jag är förvånad att Niklas lyckas höra det.
”Nej, jag vet hur det brukar vara. Du säger fem minuter, som blir till en halvtimme, som blir till en timme. Kom igen nu, du flyttar ju till London idag.” Han behöver inte säga mer än London så har jag studsat upp från sängen och skuttat in i badrummet för att ta en dusch. ”Jaså, nu blev det visst fart på dig.” hör jag Niklas skratta på andra sidan av badrumsdörren.
Jag startar duschen och låter den rinna en stund medan jag kränger av min sovkläderna jag har på mig. Omsorgsfullt masserar jag in schampoo i håret och låter det löddriga vattnet rinna ner i avloppet. Sedan masserar jag minst lika omsorgsfullt in balsam i håret, använder en ansiktsrengöring och tvålar in kroppen. När alla produkter har svalts av avloppet så stänger jag av vattnet, sträcker ut en arm utanför draperiet och trevar med fingrarna efter väggen. När jag känner handdukens mjuka tyg så drar jag till mig den och virar den hårt runt kroppen. Jag drar draperiet åt sidan och går ut från duschen. Jag drar till mig en till handduk som jag snurrar runt huvudet till en turban. Sedan snappar jag åt mig min hudkräm från en hylla bredvid handfatet och smörjer in hela kroppen, som jag kommer åt åtminstone. När det är klart byter jag hudkrämen mot en ansiktskräm och smörjer in ansiktet. När även det är klart så torkar jag snabbt håret med handduken och hänger den på en krok sedan går jag ut i mitt sovrum där jag hittar Niklas sovandes i sängen. Jag kan inget annat än att le medan jag hämtar min mobil och klickar upp kameran. Jag tar snabbt ett kort av Niklas och sedan klickar jag upp Snapchat och tar ännu ett kort. Till det skriver jag ”Och ni trodde jag skulle försova mig.” som jag sedan skickar till Julie och Stella. Jag lägger undan mobilen på skrivbordet och börjar sedan klä på mig de kläder som jag lämnat framme kvällen innan.
”Gud vad jag kommer sakna dig.” hör jag precis då jag drar tröjan över huvudet.
När jag fått huvudet genom hålet på tröjan så ser jag hur Niklas har satt sig upp i en halvliggande ställning med händerna bakom huvudet med blicken fäst på mig och ett busigt utryck i ansiktet.
”Hur länge har du varit vaken?” jag spelar blyg och försöker täcka min kropp.
”Ungefär sedan du tog på dig byxorna.” flinar han och blinkar med ena ögat.
”Pervo.” skrattar jag och slänger mig på honom och ger honom en puss.
”Men jag måste ju få passa på, jag vet ju inte nästa gång jag kommer få se din rumpa igen.” säger han och lägger sina händer på min rumpa.
”Jag säger det igen. Pervo.” flinar jag och ger honom en lång kyss.
Kyssen blir mer och mer passionerad och snart rullar Niklas runt så att jag ligger under honom. Jag flätar in mina fingrar i hans hår och trycker honom ner mot mig medan hans händer trevar upp och ned för min midja. Plötsligt blixtrar någonting förbi mina ögon. Jag kniper ihop ögonen mer och försöker ignorera det. Men ännu en gång blixtrar någonting förbi min trumhinna. Ett par kristallblå ögon. Fan, tänker jag. Inte han.
”Niklas.” mumlar jag men han reagerar inte. ”Niklas!” försöker jag igen och trycker mina händer mot hans bröst så att våra läppar lämnar varandra.
”Vad?” han blickar sårat ned på mig medan jag krånglar mig ur sängen och fixar till mina kläder och mitt hår som har blivit lite tilltufsat.
”Dom kommer strax, kan du hjälpa mig ner med väskorna?” jag ställer mig med ryggen mot honom och drar åt mig mobilen som jag stoppar i bakfickan på mina jeans innan jag tar tag i en av väskorna och går ut från mitt rum.
”Visst.” hör jag honom muttra innan jag hör ljudet av den andra väskans hjul mot trägolvet.
Jag känner mig så elak mot honom, men varje gång jag ser de där blåa ögonen framför mig så känns allt jag gör med Niklas så fel. Jag älskar honom, men inte som jag gjorde för ett år sedan. Mödosamt bär jag ner den tunga väskan nedför trappan och försöker att inte trilla. För skulle jag trilla, skulle jag troligtvis bli mosad av väskan helt och hållet. Väl nere i hallen ställer jag väskan intill väggen och går sedan in i köket där min mamma och pappa sitter med varsin kopp kaffe framför sig. Jag går fram till mamma och ger henne en puss på kinden och gör sedan samma sak med pappa. Niklas kommer och sätter sig på en stol bredvid min mamma efter att han tagit för sig en egen kopp kaffe. Jag slänger en snabb blick på klockan som hänger över dörröppningen och konstaterar att jag har en kvart på mig innan tjejerna kommer.
”Joss.” jag vänder mig mot pappa och kollar frågande på honom. ”Du har en överraskning i kylen.” ler han och nickar mot kylskåpet.
Jag får ett leende på läpparna och skuttar fram till kylen och sliter nästan upp dörren. Jag ger ifrån mig ett nöjt pip när jag ser vad som väntar på mig där inne.
”Jag tänkte att eftersom det är sista frukosten för dig här hemma på ett bra tag så kunde du få din favoritfrukost.” ler mamma medan jag omsorgsfullt plockar ut pannkakstårtan ur kylen och ställer den mitt på köksbordet.
”Tack mamma, du är bäst!” jag ger mamma en hård kram innan jag tar fram fyra tallrikar och skedar.
Pannkakstårta är det bästa jag vet till frukost, speciellt då mamma har gjort den. Medan vi sitter och trycker i oss pannkakstårta och pratar om allt möjligt så hör vi ett brak i hallen och snart så kommer två virrpannor instormandes i köket. Båda två ser lika ivriga ut och båda har enorma smile i ansiktet.
”We are moving to London!” hojtar båda två och börja göra någon sorts krigsdans runt i köket.
”Hur ska jag orka bo tillsammans med de här mentalt störda människorna?” suckar jag trött medan min blick följer indianerna.
”Du kan alltid stanna kvar här hemma.” säger Niklas hoppfullt och tar min hand över bordet.
”Nej, tänk för det kan hon inte!” hojtar Stella och drar upp mig från stolen jag sitter på. ”Hon ska följa med till London om jag så måste söva henne.”
”Nu hinner vi inte diskutera något mer, för nu måste vi åka.” pustar Julie och snappar åt sig en tugga från pannkakstårtan.
~
Jag lutar mig trött tillbaka mot ryggstödet på flygplanssätet och låter ögonlocken glida igen. Avskedet med Niklas hade inte varit så jobbigt som jag trodde, inte för mig i alla fall. Niklas där emot hade sett så bedrövlig ut så att jag bara fick mer ångest över mina känslor som tydligen inte finns kvar för honom. Han hade sagt att han ska skriva till mig varje dag på Facebook och att vi skulle prata i Skype flera gånger i veckan. En stor suck slipper ut från min mun och Julie vänder sig om mot mig.
”Är det någonting?” hon kollar frågande på mig och jag skakar på huvudet.
”Nej, är bara glad att vi äntligen har kommit iväg.” hon nickar förstående och vänder sedan tillbaka sin uppmärksamhet mot tidningen hon höll på att läsa.
Jag sätter mig mer bekvämt och låter sedan ögonlocken glida igen åter en gång. Jag känner hur det pirrar till i magen och ler lite för mig själv. Det här är början på mitt nya liv.
Nu mina kära vänner, här har ni kapitel 1 av Irrisistible. Jag vet att det inte är så långt och att det inte är så händelserikt, men så brukar det väl vara i början? Hoppas ni tycker om den och kommenterar även om jag inte sätter någon gräns! Föresten så har jag lite grejer kvar i designen att fixa, till exempel en header...
Kram på er
Kapitel 34 - Afraid
”-because, Alice... I love you!”
Alice’s pov –
Mina ben tar mig snabbt ifrån balsalen, och Louis. Envisa tårar rinner långsamt nedför mina kinder och vägrar visst att sluta. Jag vågar inte se bakåt för att se om han följer efter mig. Efter vad som känns som en evighet så kommer jag äntligen fram till dörren jag letat efter. Stefans rum. Jag känner försiktigt på dörrhandtaget och hoppas att han inte har låst. En suck av lättnad far ur mig då dörren lätt glider upp och jag går snabbt in i det mörka rummet och låser dörren efter mig. Jag lutar mig mot dörren och sätter händerna framför ansiktet medan jag sakta glider neråt tills jag sitter på golvet. Tårarna fortsätter rinna utom kontroll och jag hulkar som ett litet barn ned jag försöker skingra tankarna från vad som hände för bara några minuter sedan. Varför sa han sådär? Varför? Varför var han tvungen att göra att så mycket jobbigare än vad det redan är?
Plötsligt knackar det på dörren men jag orkar inte svara. Jag bryr mig inte om vem det är, eller jag vet vem det är med jag klarar inte av att svara.
”Alice? Are you there?” hans sköra röst låter bedjande vilket gör att mina ögon tåras ännu mer. ”Alice, I saw you go in trough this door. Please, just open so we can sort this out. I love you.” När han säger de sista tre orden så kvider jag till och tårarna börjar i princip att spruta ur ögonen på mig.
”I can hear you cry Alice.”
“Just leave.” väser jag tillräckligt högt för att han ska höra.
”No, I want to fix this.”
“I don’t want to.”
“Why?”
“Because.”
“Because why?”
“Because-..” ska jag verkligen göra det? Han kommer hata mig för all framtid, och han kommer aldrig mer vilja se mig, ännu mindre prata med mig. Men, det blir bäst så.
”..-I don’t love you.”
”Y-.. You don’t mean that.” hör jag hans röst stamma fram efter att han har varit tyst en liten stund.
”Yes I do. Please Louis, just leave. You and I are done.” jag hör en svag snyftning men sedan blir det tyst.
Då orkar jag inget mer. Jag låter tårarna rinna som de vill, jag hulkar och skakar och min kropp stänger av. Jag vet inte hur jag lyckas, men på något sätt så hamnar jag i Stefans soffa och där ligger jag sedan och skakar. Vad har jag gjort? Den första, och säkert den enda killen som älskar mig mer än som vän, har jag precis kört iväg. Och varför gjorde jag det? Jo, för att jag är feg. Han kommer säkert aldrig att förlåta mig, och det har han all rätt till. Men det blir bäst så här. På så sätt så slipper jag sitta här och tro att han fortfarande ska tycka om mig när han åker tillbaka till England. På så sätt slipper jag bli sårad då jag inser att han har glömt vem jag är, och har börjat dejta underbara modeller istället. Mitt hjärta skriker att jag är dum i huvudet, men min hjärna insisterar på att jag har gjort rätt. Head vs. heart. Tårarna verkar ha tagit slut, för nu ligger jag bara och skakar. Jag kryper ihop i fosterställning och hamnar i något mellanstadie mellan sömn och vakenhet, medan en enda mening snurrar runt i mitt huvud. I love you to.
”Alice, vad i helvete håller du på med? Du kan ju för fan inte bara försvinna sådär. Vad fan har du gjort och varför är du i mitt rum? Du måste ju höra av dig om du inte kan komma och jobba.” jag vaknar av Stefans ilskna röst ovanför mitt huvud men jag orkar inte öppna ögonen. ”Alice, jag ser att du är vaken. Svara mig.”
Jag känner hur han sätter sig vid mina fötter och jag öppnar ögonen.
”Jag visste väl det. Nå, kan du vara så snäll och berätta varför du har sovit på mig soffa?” frågar Stefan medan jag sakta sätter mig upp.
Jag drar upp knäna till hakan och slår armarna om benen, sedan lutar jag pannan mot knäna och låter mitt hår dölja ansiktet. Sakta känner jag hur tårarna börja rinna nedför kinderna igen, och jag försöker dölja en snyftning men såklart går det inget bra.
”Alice? Vad är det? Gråter du?” jag känner hur Stefan flyttar sig närmare och plötsligt känner jag hur han lägger en arm runt min kropp och drar mig till sig. ”Snälla Alice, berätta vad som är fel?” ber han och stryker mig över mitt hår.
”Jag har förstört allt.” mumlar jag.
”Förstört vadå?” han fortsätter att stryka mig över håret och det ger mig en lugnande effekt.
”Jag ljög för honom.” jag sätter mig upp och möter Stefans förvirrade ansiktsuttryck.
”Vem?” frågar han lugnt.
”Louis.”
“Vad ljög du om?”
”Att jag inte älskar honom.”
”Varför gjorde du det?”
”För jag var rädd.”
”Rädd för vadå?”
”Rädd för att han skulle glömma bort mig då han åker tillbaka till England. Rädd för att jag inte ska kunna sluta tänka på honom. Rädd för att bli sårad. Så jag sa till honom att jag inte älskar honom, men det är en så stor och fet lögn. Men det funkade, för nu hatar han mig säkert. Men det blir bäst så.” säger jag helt uttryckslöst medan jag stirrar rakt ut i luften.
”Men Alice. Det blir inte alls bäst så. Det förstår du väll? Märker du inte själv hur du mår just nu? Du är ju som ett nervvrak. Och jag kan inte ens gissa hur Louis känner sig just nu. Du ska veta en sak Alice, att jag aldrig har sett dig så glad som när du ser Louis. Han är bra för dig Alice. Sen att han bor i ett helt annat land, det får man försöka fixa så gott det går..-”
”Han bad mig följa med.” avbryter jag Stefans predikan och han stänger tvärt munnen.
”Va?”
”Han bad mig följa med honom till England.”
”Vad sa du då?”
”Jag försökte gå iväg, men då höll han fast mig och sa att han älskar mig och sen sprang jag hit. Och när han kom hit så sa jag att jag inte älskar honom, men det gör jag Stefan.” nu börjar de där förbannade tårarna rinna igen, fan.
”Vill du följa med honom?” frågar Stefan efter att han har varit tyst en stund.
”Jag vet inte. Jag vill inte bli sårad, det är det enda.”
”Så istället väljer du att såra honom? Även fast du vet vad som hände mellan han och Eleanor?”
”Jag säger ju inte att jag är stolt över det. Det gör så ont att veta att jag har sårat honom. Allt jag vill just nu är att krama honom, att känna hans doft och höra hans röst. Jag saknar honom, fast vi fortfarande är i samma byggnad. Men det blir bäst så här. Han kommer glömma mig tillslut, det blir bäst så.”
”Men snälla Alice, nu får du ju ge dig. Han älskar dig, och du älskar honom. Vad finns det att fundera på? Leta reda på honom och säg vad du egentligen tycker!”
”Nej!” fräser jag och blänger på honom.
”Strunta i det då! Sitt här och göm dig. Skit i personerna du sårar. Skit i att du förstör dig själv. Skit i det bara. Du har världens chans till ett bättre liv, att glömma allt som har hänt dig. Men skit i det bara.” Stefan ställer sig upp och jag ser att han är arg, han brukar aldrig höja rösten åt mig såhär.
”Det blir bäst så här.” mumlar jag och lägger mig ner igen.
Förlåt, det är det enda jag har att säga.
Kapitel 33 - Hiding my heart
Tidigare i kapitel 32:
Harry vickar ”förföriskt” med ögonbrynen och Niall och Zayn gör pussljud mot varandra. Stefan och Liam sitter bara och skrattar tyst för sig själva. Alice slår generat händerna för ansiktet och jag kastar en kudde på tomtarna som sitter nedanför sängen.
”Ey, guys. You’re missing the movie.” säger jag och nickar mot tv’n.
”Nah, it’s more fun to watch you and Alice. You’re so cute.” piper Harry och slänger sig om halsen på Liam.
”Leave them alone Haz.” säger Liam lugnt och befriar sig från Harrys omfamning.
”Fine.” säger Harry motvilligt med putande underläpp och vänder sig mot tv’n igen och resten av killarna följer hans exempel.
Alice pov –
Alla har somnat förutom jag. Jag ligger och kollar på Louis som har somnat bredvid mig. Hans arm ligger tryggt om min midja och jag kan känna hans utandning mot min hud. Jag lyfter blicken lite ovanför honom och kollar ut genom fönstret på andra sidan sängen, och ser att solen håller på att stiga upp över skogen. Jag vänder åter blicken mot Louis’ fridfulla ansikte och kommer tänker på allt som har hänt sedan killarna kom hit till hotellet. Jag är så lycklig att jag vill spricka, men samtidigt så är jag så rädd att jag vill springa och gömma mig. Plötsligt slår det mig, vad händer när killarna åker hem? Det har jag inte ens tänkt på.
”What are you thinking of, love?” hör jag en skrovlig röst säga framför mig och jag väcks ur mina tankar.
”What will happen when you guys go home to England?” jag tittar upp och ser hans förvånade ansikte och innan han har hunnit svara har jag ställt mig på golvet.
”Alice, come back to bed. Please?” ber han samtidigt som han sätter sig upp och klappar bredvid sig på sängen.
Jag skakar bara på huvudet och börjar gå mot dörren. Jag vill inte visa honom att jag håller på att börja gråta. Han har redan fått se det för många gånger.
Jag hör hur han ställer sig upp från sängen och går mot mig. Jag går ut från mitt rum och nedför trappan men istället för att gå mot köket och matsalen så går jag åt motsatt håll, till balsalen. Där inne finns det inte mycket, men mitt i salen står ett underbart piano. Det är den andra saken jag älskar med det där rummet. Den första är ett stort panoramafönster som ger en jättefin utsikt över en hästhage som ligger ner över en dal. Och nu då det är soluppgång så ser dalen sagolik ut. Jag sätter mig på pallen som står framför pianot och drar försiktigt med händerna över de aningen dammiga tangenterna. Detta piano används inte så ofta vilket gör att det fort dammat igen.
”Alice, what’s wrong?” Louis smyger upp bredvid mig och sätter sig ned på pallen.
”When you go home to England, you and I never happened. Okay?” min röst skälver och jag känner hur en ensam tår letar sig nedför min kind.
”Why do you say that?” jag hör på hans röst att han är sårad, men istället för att svara så börjar jag röra fingrarna över pianot så att ett ljuvt ljud strömmar från det.
Alice siluett lyses upp i det magiska ljuset från morgonsolen utanför fönstret och hon ser nästan ut som en ängel där hon sitter. Hennes fingrar börjar försiktigt en dans över tangenterna på pianot och jag känner igen melodin. Först tror jag att hon bara ska spela men jag inser att jag har fel när de första orden lämnar hennes läppar. Jag tar in dem och inser vad de betyder. Det känns som att jag vill spy men strupen drar ihop sig. Mitt hjärta och min själ slits mer eller mindre i stycken och paniken bubblar upp inom mig. Rösten och pianospelet är så vackert tillsammans men jag vill bara hålla för öronen. Vill inte höra. Min lilla drömbubbla sprängs med en smäll och jag ser den bittra verkligheten komma ikapp. Om ett par dagar kommer jag och killarna åka tillbaka till London för jobb och vardag. Alice kommer stanna på det här hotellet och vi kommer förmodligen aldrig mer att ses. Tanken skär som en kniv i mig och jag står emot instinkten att resa mig upp och slå till något. Jag vet inte vad jag ska göra. Helst av allt hade jag inte velat åka tillbaka, så enkelt det hade varit att bara stanna här med Alice. Förstås vet jag att det inte går och det skulle inte alls bli enkelt. Jag är för fan Louis Tomlinson, medlem i bandet One Direction som råkar vara det största bandet i världen just nu. Alice gör mig galen. Hon finns i varenda ven jag har i min kropp och all min tid går åt till tankar om henne. Underbara tankar, så klart. En vackrare och skörare människa har jag aldrig träffat förr och jag vill ta hand om henne. Under dessa veckor har jag förstått hur svårt hon har att öppna sig för människor och hon har öppnat sig för mig. Jag kan inte bara lämna henne här. Dessutom lovade jag Stefan att inte krossa hennes hjärta. Vad hon har för känslor för mig vet jag inte men jag vet att hon åtminstone ser mig som en vän. Att lämna henne här med ett löfte om att vi kanske kommer ses någon dag är precis samma sak som att krossa hennes hjärta, för jag vet att jag inte kommer kunna hålla det löftet, hur gärna jag än vill.
Alice pov -
So this is how the story went
I met someone by accident
who blew me away
who blew me away
It was in the darkest of my days
When you took my sorrow and you took my pain
And buried them away, you buried them away
And I wish I could lay down beside you
When the day is done
And wake up to your face against the morning sun
But like everything I've ever known
you'll disappear one day
So I'll spend my whole life hiding my heart away
Jag låter de sista tonerna från pianot ebba ut och tittar sedan ut genom fönstret på hästarna som går och letar efter lite gräs att äta. Tårarna rinner tyst nedför mina kinder och min andning är hackig. Varför skulle det bli såhär? Varför skulle han komma hit? Varför han? En världskänd artist från ett land jag förmodligen aldrig kommer att kunna besöka.
”Alice.” hans röst låter bedjande och jag tar ett djupt andetag innan jag vänder mig mot honom.
Han ser alldeles förstörd ut och jag snyftar till. Innan jag hinner göra något mer så har Louis slängt armarna om mig och dragit in mig i en hård kram.
”Please, Louis. Let me go.” hulkar jag och försöker streta emot, men utan resultat. ”Please, let me go.” försöker jag igen men istället så hårdnar hans grepp om mig.
”Come with me.” hör jag honom viska och jag slutar att streta emot.
”What?”
”Come with me.” säger han lite tydligare och lossar på sitt grepp så jag kan kolla på honom.
”Where?”
”Come with me to London.”
“Do not joke with me, it’s not funny”
“I’m not jok...”
”Louis! I said, don’t joke with me! Now, let me go!
Louis trycker mig bakåt så vi får ögonkontakt.
”No I won’t let you go, never! Don’t you understand? I can..”
”What do I have to understand? That you’ll leave me and we’ll never see each other again? That all this was a mistake? That I told you things about my life that you’ll forget as fast as you head back to London? That you’ll forget my whole existence? I have nothing to understand Louis, can you please let me go?”
Innan Louis hinner reagera sliter jag mig ur det svaga grepp som återstår i hans fasthållning och reser mig upp från pianopallen. Irriterat torkar jag bort tårarna som envist rinner ner för mina kinder. Jag hatar honom! Jag hatar honom för att han kom hit, för att han vände min värld upp och ner och för att han tänker lämna mig. Precis innan jag når dörren som tar mig ut ur rummet känner jag en hand på min axel. Innan jag vet ordet av har Louis vänt på mig och pressat sina läppar mot mina. Alla elaka tankar om honom försvinner med ett poff och jag besvarar försiktigt hans kyss med slutna ögon. Jag känner hans händer flytta sig från mina axlar och till mina kinder där de försiktigt torkar bort mina tårar. Själv låter jag mina fingrar hitta sin väg över hans kinder, som är blöta. Försiktigt öppnar jag ögonen och skådar dem, det är tårar. Louis gråter. Detta får mig att hulka till och jag drar mig smått ifrån honom. Plötsligt möter jag ett par glansiga, blå ögon som ser allt annat än lyckliga ut. Min blick flyttar sig till mina fingrar som försöker torka bort hans tårar. Det kommer hela tiden nya. De är varma och jag är helt paralyserad av dem.
”Can you please listen to me?”
Jag svarar inte men flyttar tillbaka min blick till hans ögon. Louis tar tag runt min midja med ett hårt grepp.
”I won’t let you go untill you’ve listened to me...”
En paus.
”When we first went here I thought it would be terrible. My heart was broken and didn’t want to spend a month in the forest. Eleanor filled my mind and I thought I would break apart...”
”Why do you tell me this?”
”Listen to me, please”
Louis ger mig en blick som får hela mitt inre att rasa. Han ser så otroligt ledsen ut att det gör ont i mig, jag vill inte se honom sådan.
”Okay” Mitt svar blir mest en viskning, men han hör.
”I thought I would fall apart, but then I got to know you! You just were there and you looked so sad, something in your eyes was missing. I felt like I had to take care of you, make you smile. In the beginning you were like..far away and I didn’t reach you. Luckily you became more and more comfortable around me and the lads and then I got to know you for real. When you opened up for me, I can tell that I was the luckiest man on the planet. Not for what has happened to you but that you trusted me enough to do that. You can’t even imagine how scared you made me when you just disappeared in to the woods or when I saw you lay there in all that mirror glass! And you can’t imagine how happy I were when you kissed me in the forest, it was like a whole new world to me! Alice, you make me happy and I can see that I make you happy. I like your smile, you have a lovely smile. And your eyes, they’re like an ocean! The color of your hair, it’s wonderful! You are wonderful... I want you to come with me to London because..-”
Louis tystnar och jag tittar in i de där underbara ögonen som han har. Inte en rörelse gör jag, jag står bara helt stilla och väntar på hans fortsättning. Han öppnar munnen och jag fäster min blick vid hans läppar.
”-because, Alice... I love you!”
Ojoj... What do you think? Måste bara säga ett stort tack till min underbara kusin som har hjälpt mig med det här kapitlet. Så var underbara och klicka er in och läs Emelias novellblogg HÄÄÄÄÄÄÄÄR!
Ska vi försöka få 20 kommentarer till det här kapitlet? Vet att det kan bli svårt, men vi kan väl iallafall prova? ♥
Kapitel 32 - You're beautiful
“We are so stupid!” utropar Harry och slår sig själv på pannan.
”Why?” jag tittar förvirrat på honom medan de andra börjar skratta.
”Lou really likes her to! We should have realized that the reason she has acted weird sometimes is because Lou has been there.” flinar Harry.
“We just have to make Alice realize how she really feels and then they can be a couple!” säger Niall glatt.
“Actually.” hör vi Louis från sängen. ”We’ve kissed.”
(bildlöst kapitel)
Louis pov –
Killarna vänder sig hastigt mot mig med ögon stora som golfbollar och hakorna är i princip nere i golvet.
”You’ve done what?” frågar Harry högt.
“I’ve kissed her.” säger jag lugnt och ett leende smyger sig på mina läppar.
”Wow, when?” frågar Niall med det där stora leendet som bara han kan göra.
”When we were out, searching for her. I found her, talked and then we kissed.” säger jag enkelt.
“How did it feel?” piper Zayn tjejigt och sätter sig i skräddarsits och kramar om en kudde sådär som tjejer gör ibland. ”Tell us everything.”
”You are such a girl.” suckar Liam åt Zayn och ruffsar om hans hår. “But yeah, how was it?” frågar han sedan och kollar på mig och ler.
”Okay, when I first kissed her I guess I surprised her. Because she slapped me.” Harry frustar till av skratt men visar att jag ska fortsätta. ”So I gave her some space and she just stood there quiet. I began to appologize but then she kissed me.” säger jag och tänker tillbaka på vad som hade hänt i skogen mellan mig och Alice.
Jag vill inte berätta för killarna vad jag och Alice hade pratat om, det känns för privat. Eller, jag kan ju berätta vad som helst för killarna. Men för att respektera Alice så väljer jag att inte berätta för dem.
”You know. If you break her heart, I have to kill you.” säger Stefan med en allvarlig min, men jag ser hur det glimmar av glädje i hans ögon.
”I promise. I will not break her heart.” säger jag mjukt och blickar ned på Alice men blir förvånad då mina ögon möter Alices blåa ögon. ”You’re awake.” konstaterar jag.
”I’m awake.” säger hon med skrovlig röst och ena mungipan vrids uppåt i ett snett leende.
”She’s awake!” utropar Harry och hoppar upp från madrassen som han sitter på.
De andra ställer sig också upp och ler som galningar allihopa. De kommer fram och pratar lite med Alice och vi berättar för henne vad som har hänt. Stefan säger att han har berättat för oss om hur hon hade det innan hon kom hit och allt det där. Man kan se att hon blir rädd, hon liksom kryper ihop och det lyser av osäkerhet i hennes ögon.
”It’s okay. We love you Alice.” säger Liam lugnt och ger henne en kram.
”Yeah! Now, we are your family too.” säger Zayn och klappar henne på ena benet och hon ger honom ett försiktigt leende.
”What happened to my hand?” frågar Alice plötsligt och synar sin hand som är inlindad i handuken.
”You had one of your nightmares, and you cut yourself with a piece of glas from the mirror in your bathroom.” säger Stefan lugnt.
“Not again.” stönar Alice och sätter den friska handen på pannan. ”Is it bad?”
”Not really. It’s not that deep, you’ve done worse before.” Stefan är fortfarande lika lugn.
”What do you mean that she has done worse?” Niall låter förskräckt och har spärrat upp ögonen.
”She has cut herself before in her sleep.” Alice slår ned med blicken och fingrar på täcket.
Alla blickar vänds mot Alice. Hon tar ett djupt andetag och visar sedan upp sin högra handled. Man får verkligen titta noga för att se, men på hennes handled så kan man skymta ett mörkt rosa streck. Jag tittar upp från Alices handled och inspekterar istället hennes ansikte. Hon har börjat få tillbaka färgen i ansiktet och hennes ögon flackar lite osäkert mellan oss killar.
”Can’t we watch a movie? I’m not tired at all.” frågar hon efter en liten stund och sätter sig tillrätta I sängen.
”Sure. What do you want to see?” säger Harry och kryper fram till hyllan med filmer igen.
”Can we pleeease watch a scary movie?” frågar Niall och tittar förväntansfullt på oss andra.
”It’s okay with me.” säger Alice och rycker oberört på axlarna.
Vi andra säger också att det går bra, förutom Zayn som knorrar lite om att den inte får vara allt för läskig. Harry letar fram en film från hyllan och sätter in skivan i spelaren, sen lägger/sätter dem sig på madrasserna nedanför sängen med ryggarna mot mig och Alice.
Då det blir läskigt en bit in i filmen så piper Alice till och slår händerna för ansiktet och sätter sig nästan i knäet på mig. Jag lägger förvånat armarna om henne och hon tittar försiktigt fram mellan sina fingrar. När hon ser att det inte är så läskigt längre så pustar hon ut och riktar uppmärksamheten mot tv’n igen, medan min uppmärksamhet är riktad mot henne. Hennes ögon flimrar från ljuset av tv’n och hon har en liten rynka mellan ögonbrynen. Utan att tänka mig för så stryker jag lätt med ena handen över hennes kind. Hon vänder sig förvånat mot mig och möter frågande min blick.
”You are beautiful.” viskar jag så tyst att bara hon kan höra.
”No I’m not.” mumlar hon samtidigt som hon slår ned med blicken.
Jag sätter ett finger under hennes haka och vinklar försiktigt upp hennes ansikte mot mitt.
”Yes, you are beautiful.” viskar jag igen och stryker henne på kinden.
Jag ser hur det rycker lite i hennes ena mungipa innan hon suckar och vänder sig mot tv’n igen.
”Alice.” viskar jag och hon vänder sig mot mig igen.
”You are really beautiful.” säger jag bestämt samtidigt som jag lägger mina händer om hennes kinder och trycker försiktigt mina läppar mot hennes.
Hon stelnar först till, som vanligt. Men sedan slappnar hon av och kysser försiktigt tillbaka. Plötsligt så hörs en gäll bussvissling och Alice kastar sig förskräckt bakåt ifrån mig. Vi kollar oss förvirrat omkring och ser att killarnas huvuden inte är riktade mot tv’n, utan är riktade mot mig och Alice istället. Harry vickar ”förföriskt” med ögonbrynen och Niall och Zayn gör pussljud mot varandra. Stefan och Liam sitter bara och skrattar tyst för sig själva. Alice slår generat händerna för ansiktet och jag kastar en kudde på tomtarna som sitter nedanför sängen.
”Ey, guys. You’re missing the movie.” säger jag och nickar mot tv’n.
”Nah, it’s more fun to watch you and Alice. You’re so cute.” piper Harry och slänger sig om halsen på Liam.
”Leave them alone Haz.” säger Liam lugnt och befriar sig från Harrys omfamning.
”Fine.” säger Harry motvilligt med putande underläpp och vänder sig mot tv’n igen och resten av killarna följer hans exempel.
Nu är jag äntligen tillbaka! Dock med ett lite kortare kapitel än vanligt, men jag lovar, nästa kapitel kompenserar upp rejält för det!! Jag är ledsen att det har tagit sån himla tid för det här kapitel att komma upp, men det har helt enkelt varit mycket på gång för den här 18 åringen... Hoppas att jag inte har tappat massa läsare nu bara för det, håller tummarna.
Men ska vi försöka få ihop minst 15 kommentarer för nästa kapiel? Jag lovar, det är värt det, som fan!Y
Kapitel 31 - She's afraid
Louis pov –
Jag vaknar upp av ett gällt skri och sätter mig förvirrat upp i sängen. Jag kollar bredvid mig och där Alice har legat är det tomt.
”Guys? Did you hear that?” hör jag Liam fråga trött ifrån golvet.
”I did.” svarar jag och sen hör jag resten av killarna svara också.
”Where did it come from?” frågar Niall och ställer sig upp.
”Alice isn’t in her bed.” säger jag samtidigt som jag drar av mig täcket och ställer mig upp.
”I just have to go to the bathroom.” mumlar Zayn trött och hasar sig iväg till badrummet. “Alice?!” hör vi honom utropa och vi alla rusar till toan.
Där på golvet ligger Alice. Hon blöder från handen och hennes spegel är i tusen bitar.
”I’ll call Stefan.” säger Harry och försvinner från badrummet.
Precis som tidigare idag så faller jag ned på knä bredvid henne. Jag tar försiktigt upp den handen som blöder och böjer försiktigt upp hennes fingrar så jag kan kolla på var blodet kommer ifrån. När jag ser vad det är som orsakar blodet så flämtar jag högt och bara stirrar. I hennes hand sitter en glasskärva. Den ser inte ut att sitta så djupt, men det ser ändå hemskt ut.
”Is that a piece of the mirror?” frågar Niall förskräckt och jag nickar långsamt. ”Should we take it out? I mean, so we can stop the bleeding.” frågar han sen och kollar på oss.
Liam, och Zayn nickar och jag tar ett djupt andetag. Försiktigt tar jag glasbiten mellan tummen och pekfingret och börjar långsamt dra ut glasbiten från hennes hand. Till slut har jag fått ut hela biten, den satt ungefär en halv centimeter in i handen. Jag lägger ifrån mig glasbiten och tar emot en bit blött papper från Liam. Jag torkar försiktigt bort blodet från såret och lindar sedan en liten handuk runt handen och såret.
Harry kommer tillbaka och säger att Stefan kommer alldeles strax. Plötsligt sätter sig Alice käpprätt upp med uppspärrade ögon. Hon stirrar ut i luften med tom blick.
”Alice?” frågar jag försiktigt och lägger mjukt en hand på hennes axel.
Det är som att slå på en knapp. Hon sätter händerna för ansiktet och ger ifrån sig ett gällt tjut. Hon drar upp knäna till hakan och slår armarna om benen. Ansiktet begraver hon i knäna. Hon gungar fram och tillbaka, hulkandes. Man kan höra henne säga ord ibland, men jag uppfattar inte vad hon säger. Jag sitter som förstenad och bara stirrar på henne. Vad hände är det enda jag kan tänka på. Plötsligt så börjar hon slå på sig själv. Hon slår på sig själv och skriker ord på svenska. Jag känner mig så maktlös, jag vill hjälpa henne men jag vet inte hur. Efter någon minut kommer Stefan inrusandes på toaletten och sätter sig på knä bredvid mig. Först sitter han bara och tittar på henne, sedan tar han tag i henne och lyfter upp henne i sin famn. Hon skriker ännu mer och slår på honom, men han bär helt oberört in henne till hennes säng. Jag och killarna följer tyst efter honom. Han hyschar henne lugnt medan han lägger ned henne i sängen.
”Lou, come here and hold her. Now.” hör jag Stefan säga och jag går stelt fram till sängen och sätter mig bredvid Alice. Jag lägger försiktigt armarna runt hennes kropp och känner hur hela hon skakar. Hon har slutat skrika, men då hon känner mina armar så börjar hon streta emot och slår på mig.
”Just don’t let go. Okay?” säger Stefan och spänner ögonen i mig då jag skrämt tittar på honom.
”What are those words she’s saying? They are is Swedish, right?” frågar Liam och pendlar med blicken mellan Alice och Stefan.
”She are saying words like ugly, worthless, forever alone, piece of shit and stuff like that.” suckar Stefan och sätter sig ned på en av madrasserna.
Stefans pov –
“But why is she saying that?” frågar Zayn förvånat.
Jag funderar ett ögonblick på vad jag ska säga, men sedan bestämmer jag mig för att berätta allt. Allt som jag vet om i alla fall. Allt som Alice har berättat för mig.
”It’s a long story, are you sure you want to know?” säger jag till killarna och de nickar tyst.
Jag slänger en blick mot Alice och Louis, hon verkar ha lugnat ned sig och ligger nu avslappnat i hans famn medan han tyst nynnar på någon låt. Jag ler lite och vänder tillbaka blicken till Niall, Zayn, Liam och Harry som nu har satt sig ned mitt emot mig.
”Okay, I don’t know if you have figured it out or something. But Alice isn’t my little sister. Or, she is like my sister, but not by blood. She came here about a year ago. I found her outside, collapsed right in front of the door. I took her in and my mother and father treated Alice like a daughter. The day after I’d found Alice, she woke up and were so confused. Me and my mother told her where she was and who we were. My mother asked Alice if she had anyone to call or somewhere to go but Alice said no and started crying. We didn’t want to push her so my mother and father let her stay here. Alice started to help me in the stable and she became like a sister. One night when I just were about to fall asleep someone knocked on my door and there stood Alice. She was scared like hell and she were crying. She told me that she’d had a nightmare and I asked about what. She told me that in the dream she was chased by a witch. And even though she couldn’t see the witch she could hear mad words. Like those she was saying a moment ago. And at the end of the dream she falls down a mountain, and then she wakes up. When she had calmed down from the dream she started to tell me about her life before she came here.” Jag pausar och kollar runt på killarna framför mig.
De sitter med stora ögon och kollar på mig, det verkar som att de inte alls var beredda på det jag hade berättat för dem.
”But that is not the worst thing. She told me that her mother had left when Alice was just a little girl and the kids in her school had started to bully her. They told her she was worthless and that her mother never loved her and that she was so ugly and nobody never would love her and stuff like that. They were really mean to her. She told me that she never had any friends. And then, when her father married a woman. Or as Alice calls her, the witch. The witch hated Alice, and yelled at her when Alice’s dad weren’t home. She did even hit Alice sometimes. So one day, the witch kicked Alice out from her home and told Alice that if she ever came back or tried to contact her dad, the witch would kill her. So Alice ran away, and ended up here, with us. And now tonight, I guess that her dad and the witch came to eat dinner here at the hotel and that really scared Alice. So my guess is that she had a really bad nightmare.” jag tystnar och vänder blicken mot sängen och Alice.
Hon och Louis har somnat och hon ser riktigt fridfull ut.
”She is my little sister, and I really love her. I don’t like to see her like this.” avslutar jag min historia med en suck.
Åter igen kollar jag på de fyra killarna framför mig. Deras ansiktsuttryck visar massor av blandade känslor.
”Wow.” säger Harry tillslut. ”She has been through so much.”
“Now I understand why she has acted like she did in the beginning.” det verkar ha gått upp ett ljus för Niall. “And now I understand why she hasn’t been kissed and why she always gets so awkward when we hug her and stuff.
“Yeah, I guess.” svarar jag. ”She is really confused right now too. I guess that you guys have noticed that she has been very moody?” killarna nickar och jag fortsätter. “Ever since you guys came here she hasn’t been herself, and that is because she is scared.”
“Scared of what?” frågar Zayn förvirrat. “Not of us right?”
“No, she’s not scared of you. She is scared of love. I don’t think she really has realized it, but she really likes Louis. And she has never felt like that before. She doesn’t know how to deal with it and I think she is afraid of getting hurt.”
“We are so stupid!” utropar Harry och slår sig själv på pannan.
”Why?” jag tittar förvirrat på honom medan de andra börjar skratta.
”Lou really likes her to! We should have realized that the reason she has acted weird sometimes is because Lou has been there.” flinar Harry.
“We just have to make Alice realize how she really feels and then they can be a couple!” säger Niall glatt.
“Actually.” hör vi Louis från sängen. ”We’ve kissed.”
Nåt sorts mellan-wierd-random-crap kapitel.. Minns inte ens om jag skrev i första kapitel att "Häxan" skulle döda Alice men jag är för lat för att kolla tillbaka öhöhöh. Jag vet att uppdateringen suger, men har ig varning i två dryga ämnen, pluggar till körkortet och försöker umgås med mina kompisar då jag kan. Massa ursäkter jag vet, men så ligger det till just nu. Men jag försöker iallafall få ut nåt kapitel då och då, det kommer bli bättre så småningom.
Minst 20 kommentarer från olika personer för nästa kapitel? ♥
Kapitel 30 - Help.
”Lean forward and swing you right leg over the back and glide down to the ground. Just like you did when you had a sadle.” han lyckas landa på fötterna och jag skrattar åt hur brett han går.
Han går fram till mig och ska precis böja sig ned och ge mig en kyss då den stora dörren på hotellet slås upp och Stefan rusar ut, tätt följd av resten av One Direction och Stefans föräldrar. Louis tar ett snabbt steg bort från mig och jag blir i princip påhoppad av Stefan och killarna.
-bildlöst inlägg-
Louis pov –
Jag ser hur Alice blir omfamnad av killarna (inklusive Stefan) och hör hur de överöser henne med frågor. Jag står lite avsides, med hästen som vi hade ridit på. Jag står där och kollar på henne. Hon som vänt mig i rätt riktning igen. Hon som har dragit mig upp från botten. Hon som inte vet om allt som hon har gjort för mig.
”Alice!” hör jag någon ropa och jag väcks från mina tankar.
Jag ser att killarna har skingrat på sig, och Alice ligger medvetslös på marken. Jag tar två stora steg och faller ned på knä bredvid henne. Hon ligger där på den snötäckta marken. Så vacker. Så fridfull.
”Alice?” jag skakar försiktigt på henne, men utan resultat. ”What happened?” frågar jag killarna som står runt om oss.
”She started to shake and then she just, like disappeared.” säger Liam oroligt och sätter sig ned bredvid mig och lägger en hand på hennes arm. ”She’s cold like ice!” utbrister han och tar snabbt bort sin hand från henne.
Jag känner försiktigt på hennes panna, sedan på hennes armar. Han har rätt, hon är riktigt kall.
”We have to take her inside, now! She is hypotermic, she barely has any clothes on and she has been out for several hours now and it’s -15o outside. Come on now.” säger en kvinna som jag inte har lagt märke till förrän nu. ”Stefan, tar du hand om Limbo är du snäll?” det sista förstår jag att hon säger till Stefan, men vad vet jag inte.
Stefan nickar sammanbitet och tar tag i hästen, sedan leder han iväg den till stallet.
”Can someone please pick her up?” frågar kvinnan och tittar på oss killar som är kvar.
Jag ålar in en arm under hennes knäveck och en arm runt hennes axlar och så lyfter jag försiktigt på hennes lilla kropp. Hon har fortfarande samma fridfulla ansiktsuttryck och hon ligger lealös i mina armar. Jag följer efter kvinnan och vi går in i hotellet. Kvinnan går uppför den trappan som bland annat leder upp till Alice’s rum och mycket riktigt så stannar vi utanför hennes dörr. Kvinnan plockar fram en nyckel och låser upp dörren och går in i rummet. Jag följer efter och hon visar att jag ska lägga henne i sängen. Jag lägger försiktigt ned henne och stryker henne snabbt över ena kinden.
”Okay, so can someone of you boys run downstairs to the kitchen and ask Kristoffer for several bottles with hot water?” frågar kvinnan och blickar ut över oss.
“I can do it!” säger Zayn.
“I’ll follow and help him carry.” säger Niall och tillsammans försvinner de ut från rummet.
”Good. Now, you and you.” säger hon och pekar på Liam och Harry. ”You two, go and find some extra blankets in the storage at the end of the hall.” hon räcker över sin nyckel till Liam och de försvinner också ut genom dörren.
”And you.” säger hon till sist och vänder sig mot mig. ”Just sit here and watch over her. I can see that you really care about our little girl, so I’ll leave her under your supervision. When the boys comes back, you’ll lay the bottles of water next to her body. Then you’ll tuck her in under all the blankets. Do you understand?” jag möter kvinnans blick och nickar för att visa att jag förstått henne, sedan vänder jag min blick mot Alice igen.
Jag känner en lätt hand på min axel och vänder mig om för att kolla vem det är som tar på mig. Bakom mig står kvinnan och pendlar mjukt med blicken mellan mig och Alice.
”Stefan has told me about you and Alice. Just be careful and try not to hurt her, she is so fragile.” jag tittar förvånat på henne och hon ger mig ett leende. ”The reason why Stefan has told me is because I’m his mother, and Alice is like the daughter we never got. But, when she wakes up, call us. Here’s my and my husbands numbers.” säger hon och räcker över ett visitkort.
”I’ll promise.” svarar jag och tar kortet från hennes hand.
”Good. Goodbye then.” säger kvinnan och tar sedan med sig mannen ut från Alice rum och stänger dörren efter sig.
“Please Alice, wake up. Please.” viskar jag och lägger mina händer runt hennes ena hand.
Den är så kall. Jag sitter sådär någon minut, och bara håller hennes hand och tittar på hennes ansikte, innan dörren slås upp och Harry och Liam kommer inrusandes med sina famnar fulla av täcken. Kort därefter kommer Niall och Zayn tillbaka med vattenflaskorna. Jag berättar för dem var de ska lägga flaskorna och tillsammans bäddar vi in henne i alla täckena. När vi är klara så kan man i princip bara se hennes röda hår sticka fram under täckena.
”And what should we do now?” frågar Liam och sätter sig i hennes soffa.
“I’m not leaving her.” säger jag bestämt och sätter mig på den sidan av sängen som är ledig bredvid Alice.
”We know you wont.” flinar Harry och slänger sig ned bredvid Liam.
Efter lite diskussioner så bestämmer vi att Liam, Harry och Zayn ska gå till deras rum och duscha men sedan komma tillbaka. Under tiden som de är och duschar ska jag och Niall försöka hitta några madrasser som vi kan sova på här i hennes rum. Sedan när Liam, Harry och Zayn kommer tillbaka så ska jag och Niall gå och duscha. Jag hade protesterat väldigt mycket till att jag skulle lämna henne, men när killarna började hota med att de skulle slänga ut mig i snön naken så fick jag ge med mig. Jag och Niall hittar fyra stycken madrasser i förrådet där Liam och Harry hade hämtat täckena förut. Så vi släpar in dem i Alices’ rum och breder ut dem över hela golvet. Sedan sätter vi oss i soffan och väntar på de andra. Niall fipplar lite med sin mobil och jag sitter med blicken fastspänd på högen av täcken, ifall den skulle tyda på att Alice har vaknat.
Efter ett tag kommer resten av killarna tillbaka så jag och Niall beger oss ner till våra rum för att fräscha till oss. Jag duschar så snabbt jag kan och sätter sedan på mig mina pyjamasbyxor och en t-shirt. Sedan går jag upp till Alices’ rum igen. Där möts jag av tre killar som ligger i en hög på golvet och slåss eller något.
”Seriously? I leave the room for like five minutes and you managed to get in a fight?” skrattar jag och sätter mig på soffan.
Jag får inget svar utan de fortsätter bara att brottas tills Niall kommer in i rummet med famnen full av chips påsar och drickor.
”I thought that if we are going to have a sleepover we would need some snacks!” ler han och pular in en näve chips i munnen.
“I’ll decide what movie we are going to see!” utropar Harry och börjar rota i en hylla med massor av filmer. “And yeah, Louis. You’re sleeping in Alice’s bed.” hör jag Harry mumla med huvudet inne bland massa filmer.
”Fine. I’ve already slept there so it’s fine.” säger jag likgiltigt och rycker på axlarna.
All rörelse runt om mig stannar upp. Eller ja,
”You’ve done what?” frågar Harry samtidigt som han rycker till och ska vända sig om, men slår huvudet i hyllan ovanför. ”When did you do that?” fortsätter han sedan och gnider sig på huvudet.
”A couple of nights ago. Eleanor had called or texted me, I don’t remember. But whatever, she had told me that she missed me and stuff, and I were just wondering the halls and ended up here, crying my heart out to Alice. I guess I just was really tired and confused and I fell asleep because I woke up here the next morning.” säger jag med ännu en axelryckning.
“Aaaw, Boo Bear!” piper Zayn och hoppar på mig.
Det slutar med att jag ligger underst i en hög med fyra tunga kroppar ovanpå mig, men jag älskar dom ändå.
Alice pov –
Jag sätter mig upp med ett ryck i sängen. Jag är alldeles kallsvettig och hjärtat rusar i 1000km/h. Jag kravlar mig ur sängen och rusar till badrummet. Jag vankar av och an över golvet några gånger innan jag ställer mig framför badrumsspegeln och stirrar på mig själv. Ful. Innan jag vet ordet av så har jag knutig ena näven och slagit den hårt i spegeln. Oälskad. Glaset spricker och flera stora skärvor faller ned på golvet. Värdelös. Knogarna svider men jag bryr mig inte. Vidrig. Jag tar upp en stor glasskärva och stirrar på min reflektion i spegelglaset. Äcklig. Jag kniper ihop med handen runt skärvan och jag känner hur kanterna skär in i handen. Oduglig. Jag trycker skärvan hårdare in i handen och ett ljust skri slipper ut från mina läppar. Ensam. Jag känner hur det börjar snurra och jag faller ihop i en hög på golvet och medan jag tappar medvetandet bit för bit snurrar fortfarande orden runt i mitt huvud som jag fick höra dagligen under många år. Hjälp.
Okej, jag erkänner. Det här kapitlet sög. Alice börjar spåra och jag vet helt ärligt inte var det håller på att ta vägen. Det är säkert fullt av gramatiska fel i både engelskan och svenskan men just nu orkar jag inte bry mig så mycket om det haha. Här har ni i alla fall kapitel 30, hoppas det duger!
Minst 20 kommentarer från olika personer för nästa kapitel? ♥ Jag älskar er.
Kapitel 29 - You saved me.
”And now tonight, the witch and my dad came to the hotel and the rest I guess you saw yourself.” avslutar jag och sätter händerna för ansiktet och ställer mig upp. “Why do I exist? Why, why, varför? Jag borde inte finnas. Allt skulle vara mycket bättre om jag var död!” jag börjar vanka av och an och skäller på mig själv medan jag slår mig själv på huvudet.
“Alice.” säger Louis bakom mig.
”What?!” utbrister jag och vänder mig mot honom, men istället för att våra blickar möts så möter hans läppar mina i min livs första kyss.
Alices pov –
Jag blir så överrumplad att jag inte tänker på vad jag gör. Jag känner hur min högra hand lyfts upp i luften och slår till Louis över kinden. Hans läppar lämnar snabbt mina och jag tar ett snabbt steg bakåt. Min blick är fäst i marken och mina fingrar trevar över mina läppar. Jag kan fortfarande känna känslan från hans läppar pressade mot mina. Vad hade precis hänt egentligen?
”I’m sorry Alice.” Louis röst hörs inte mer än en viskning men han låter uppriktigt ledsen.
Jag lyfter blicken och tittar på honom. Han står inte mer än en meter ifrån mig och tittar på mig. Hans ögon lyser, men av vad vet jag inte riktigt. Jag låter mina ögon vandra ned till hans läppar som för bara något ögonblick sedan var fästa vid mina.
”Alice-” börjar han igen, men innan han hinner avsluta meningen så tar jag ett stort steg framåt och pressar mina läppar mot hans igen.
Han stelnar först till, men slappnar sedan av och lägger båda sina händer på min rygg och drar mig närmare. Hans läppar masserar försiktigt mina och jag känner hur det går stötar genom hela min kropp. Rätt. Jag har inget att jämföra med, men det känns så rätt. Det känns så rätt att stå här med honom. Det känns så rätt att ha mina läppar placerade mot hans. Det känns rätt. Jag drar mig försiktigt bort från Louis’ läppar och tar ett litet steg bakåt med blicken i marken igen. Min mage känns som att den är fylld av fladdrande fjärilar och jag känner hur mina kinder är varma. Men jag känner också att det rinner tårar nedför mina kinder. Jag känner en hand under min haka och mitt ansikte vinklas mjukt uppåt.
Jag möter Louis’ blick och hela han utstrålar värme och glädje. Mina mungipor riktas automatiskt uppåt och han ler ännu större.
”Why are you crying, love?” frågar han försiktigt och torkar tårarna från mina kinder.
”It’s happy tears.” säger jag tyst och ler.
”But why are you crying happy tears?” han låter förvirrad.
“Because. I’ve never been kissed. And now when I did, it felt so right. I’ve always felt empty in a way, like something has been missing. But now, when you kissed me, the missing piece found its place. I feel complete. I don’t feel empty anymore.” snyftar jag lyckligt och sätter mina händer på var sin sida av hans ansikte. ”Oh god, that sounded creepy. I barely know you.” rädsla flyger över mig och jag tar snabbt bort händerna från hans ansikte.
Jag låter ju som något himla psykfall. Tänk om han inte ens gillar mig. Tänk om han bara lurar mig. Såklart att han inte gillar mig. Varför skulle han gilla mig? Jag gråter ju bara hela tiden, springer iväg från honom och skriker på hans kompisar. Jag är ful och konstig. Varför skulle han gilla mig? Hur kunde jag ens tänka tanken att han skulle gilla mig.
”Alice.” hans lugna röst väcker mig från mina tankar och jag möter hans blick. ”I like you. A lot. And I’m not going anywhere. You saved me. You made me feel complete again. You are a angel. I promise that I’m not going to hurt you.” han säger orden så mjukt och uppriktigt.
Jag slappnar av och börjar andas igen. Han tar mitt ansikte mellan sina händer och ger mig en lätt kyss på munnen. När han släpper mig kommer jag på en sak.
”Where is everybody else?” frågar jag honom och kollar mig omkring som att de när som helst ska hoppa ut ur skogen.
”They are spread everywhere and are looking for you.” svarar han och tar upp sin mobil. “I’ll call Stefan and tell him that I’ve found you.” han pillar snabbt på den och för den sedan mot sitt ena öra.
Han lägger sin lediga hand över mina axlar och drar mig mot sig. Jag lutar mig mot hans bröst och känner värmen från hans kropp. Louis börjar prata men jag bryr mig inte om att lyssna. Jag börjar huttra och inser att jag har alldeles för lite kläder på mig för att vara ute. Jag känner även att mitt knä gör riktigt ont men kommer inte på vad som kan ha hänt med det.
”Okay, see you in a bit then. Bye.” Louis avslutar samtalet och blickar ned på mig. ”Stefan will call the other people that are looking for you. And we should go back to the hotel, you are freezing!” Han börjar gå men jag hindrar honom.
“But what if she is there? She'll hurt me.” rädslan och kylan gör att jag skakar mer än någonsin, även om jag har Louis varma, skyddande arm om mina axlar.
”She left. Right after you ran away she and your dad left.” han stannar och kollar på mig. “And if she comes back, I will take care of you.”
“Okay.” säger jag kort, men slappnar av lite igen.
”Now, let’s walk back and get some hot cocoa with marshmallows and whiped cream!” säger Louis och börjar gå igen men jag stannar honom ännu en gång.
”Wy walk when you can ride?” han tittar frågande på mig och jag nickar mot Limbos håll där den stora hästen står och förstrött letar efter någontingt att tugga på.
”But walking is good for you.” Louis tittar skrämt på Limbo och sedan mig.
Jag skrattar och skakar på huvudet åt honom medan jag hämtar Limbo. Jag inser att Limbo varken har sadel eller träns på sig, bara en grimma.
”Louis?” jag vänder mig mot honom och flinar åt hans ansiktsuttryck. ”Do you have a belt?” fortsätter jag min fråga.
”Yes? But why do you need that?” frågar han misstänksamt.
“I need that to maneuver the horse. I didn’t put on a bridle so.” säger jag och leder fram Limbo till Louis. ”So give me your belt so we can get out of here, please?” jag blinkar snällt några gånger och Louis suckar tungt medan han börjar ta av sig sitt bälte.
Han räcker över bältet till mig och jag sätter det runt halsen på Limbo. När jag är klar med det så säger jag åt hästen att stå stilla så jag kan hoppa upp på honom. Jag tar sats och häver mig smidigt upp på hästryggen. När jag kollar på Louis igen blir jag full i skratt, hans min är ovärdelig. Han står i princip med hakan nere i marken och stirrar på mig.
”I seriously don’t understad how you can do that!” utbrister han och kliar sig på huvudet. Jag skrattar och styr Limbo så han ställer sig brevid en stor stubbe.
”Stand on this and I’ll help you up.” säger jag åt Louis och han går tyst och ställer sig på stubben.
”Now, take my hand with your left hand.” han tar min hand. “Then you lean towards the horse and swing your right leg over to the other side. Can you do that?” han nickar ihopbitet och på någor sätt så hamnar han faktiskt bakom mig på hästryggen.
”I did it!” säger han glatt och kramar om mig bakifrån. ”But it hurts more witout the sadle.” jag skrattar högt åt hans konstaterande.
”It is going to feel a lot more different without, especially when he starts to move.” flinar jag. “Hold your arms around my waist and try to relax.” han tar ett stadigt grepp runt min midja och jag smackar på Limbo så han börjar röra på sig.
Jag känner hur Louis stelnar till då hästen börjar gå men sedan känner jag hur han slappnar av och följer med i hästens rörelser.
”Okay, I’m freezing like crazy. So we are going to gallop now. Just hold me and relax, or else you are going to fall off.” säger jag bestämt och kollar bak på Louis.
Han ser rädd ut, men nickar och tar ett stadigare grepp runt min midja. Jag ger Limbo kommando att börja galoppera. Louis grepp hårdnar ytterligare runt min midja men han håller sig kvar. Jag låter Limbo åka på tempot och snart så ser jag ljus mellan trädgrenarna. När vi kommer fram till slutet av skogen så saktar vi ner till skritt och skrittar den sista biten till hotellet. Väl framme på gårdsplanen så gör jag halt. Jag svingar mitt högra ben över halsen på Limbo och glider lätt ned på marken. Jag kollar upp på Louis som sitter och kollar ned på mig.
”And now what?” frågar han mig hjälplöst.
”Lean forward and swing you right leg over the back and glide down to the ground. Just like you did when you had a sadle.” han lyckas landa på fötterna och jag skrattar åt hur brett han går.
Han går fram till mig och ska precis böja sig ned och ge mig en kyss då den stora dörren på hotellet slås upp och Stefan rusar ut, tätt följd av resten av One Direction och Stefans föräldrar. Louis tar ett snabbt steg bort från mig och jag blir i princip påhoppad av Stefan och killarnaSom jag har längtat efter att få skriva om deras första kyss. Men nångonstans där mitt i blav allt bara konstigt och blah. Vet inte om jag ska vara nöjd eller om jag ska kasta datorn i väggen. Hello moodswings! Aja, orkar verkligen inte skriva om så hoppas ni blir nöjda eller nåt.
Kapitel 28 - Where are you?
Jag går in i köket, hämtar en bricka och ställer 5 glas på den. Sedan fyller jag glasen med några isbitar och sedan cola. När jag är klar med det så bär jag ut brickan till killarna.
”You can decide on what you’re going to eat a little bit longer. I’ll be right back.” säger jag till dem och går sedan till bord 9.
”Hej jag heter Alice och jag sk-” börjar jag.
”Alice?” säger en bekant röst och jag tittar upp från menyn jag håller i handen.
Åh nej.
Alice pov -
Jag möter ett par stålgrå ögon som är så bekanta, men ändå så främmande. Pappa.
”Vad fan gör du här?” väser en röst mitt emot pappa och mitt hjärta börjar rusa.
Jag öppnar munnen och försöker få fram några ord, men de stakar sig i halsen.
”Svara mig.” nu höjer häxan rösten och jag möter hennes blick.
Den är lika full av hat som den var sist jag såg henne. Jag känner hur min kropp börjar skaka av rädsla. Jag vill inte. Nej. Jag vill inte. Jag står här, med munnen öppen, helt förlamad.
”Alice, jag trodde. Jag trodde att du var död.” Pappas röst väcker upp mig ur förlamningen och jag möter hans blick.
”Pappa…” viskar jag och jag känner hur tårarna väller upp i ögonen.
”Ditt äckliga as! Försvinn härifrån så jag slipper se ditt äckliga nylle!” vrålar Häxan och ställer sig upp så hennes stol åker i golvet.
Alla i matsalen stannar upp och tystnar med blickarna vända mot vårt håll. Jag står med rak rygg, åter igen förstelnad av skräck. Hon skrämmer mig. Hennes hot skrämmer mig. Min kropp börjar åter igen skaka och jag känner hur tårarna börjar rinna nedför mina kinder.
”Försvinn sa jag!” Nu skriker hon så saliven sprutar från hennes mun och innan jag hinner reagera har hon slagit till mig på kinden.
Hennes slag gör så jag åter igen vaknar ur min trans och jag vänder snabbt på mig och rusar det snabbaste jag kan ut från matsalen. Utan att tänka så springer jag ut till stallet, sliter upp Limbos boxdörr och kastar mig upp på hans rygg. Jag trycker hårt in hälarna i hans mage och han kastar sig ut ur boxen. Mitt knä kommer i vägen mellan han och väggen men jag känner ingen smärta. Limbo skenar ut från stallet med mig hängandes på ryggen, och han siktar mot skogen. Han får bestämma var vi ska, medan tysta tårar rinner nedför mina kinder.
~
”Alice?” jag vaknar sakta upp.
”Alice, where are you?” vem är det som ropar på mig?
”Alice, please answer me!” rösten kommer närmare.
Jag försöker röra på mig, men det går inte. Min kropp är förstelnad. Jag försöker ropa på den som skriker mitt namn, men jag får inget syre till mina lungor. Jag öppnar sakta ögonen. Mörker. Jag stänger snabbt ögonen igen men öppnar dem sakta igen. Den här gången så ser jag någonting, men det är suddigt. Jag blinkar hårt några gånger och till slut så kan jag faktiskt se någonting. Jag ligger på marken, i skogen.
”Alice?” rösten är längre bort nu.
Jag försöker röra på mig igen, och nu verkar min kropp ha vaknat till liv för jag kan röra på armarna. Jag tvingar mig sakta men säkert upp i sittande ställning. Min vänstra kind dunkar och när jag känner med fingrarna på kinden så svider det till. Jag känner hur någon blåser varm luft i min nacke och jag vänder mig skrämt om. Jag pustar ut med detsamma då jag ser att det är Limbo som står bakom mig och tittar oroligt på mig.
”Alice, please. Where are you?” rösten är nu lite närmare och jag kan urskilja att det är Louis röst.
”Louis?” luften pressas ur mig och blir inte mer än en viskning.
Jag drar efter andan och försöker igen.
”Louis.” min röst skakar och jag tar ännu ett djupt andetag.
”Louis!” paniken hörs i min röst då jag ropar hans namn.
”Alice?” hans röst hörs i skogen till vänster om mig och jag vänder mig ditåt.
”Louis. I’m here.” ropar jag hjälplöst.
”Alice?” det knakar till och Louis träder fram ur mörkret.
Han upptäcker först Limbo och sedan mig som sitter vid hästens hovar. Han rusar fram och kastar sig ned på knä framför mig.
”Alice, I’ve been so worried. We all have been so worried. What happened? Are you hurt? Who was she?” han bombarderar mig med frågor och de verkar aldrig ta slut.
”Please, Louis.” viskar jag och han tystnar.
Jag känner hur mina tårar börjar rinna igen och jag börjar skaka. Han drar in mig i en varm kram och jag lutar mig tungt mot honom.
Vi sitter så en stund tills jag har samlat mig och kan prata normalt.
”It all started when my mom left.” börjar jag och sedan berättar jag allt om mitt liv innan jag kom till hotellet. Han sitter hela tiden med blicken fäst i min och allt bara rinner ur mig.
”And now tonight, the witch and my dad came to the hotel and the rest I guess you saw yourself.” avslutar jag och sätter händerna för ansiktet och ställer mig upp. “Why do I exist? Why, why, varför? Jag borde inte finnas. Allt skulle vara mycket bättre om jag var död!” jag börjar vanka av och an och skäller på mig själv medan jag slår mig själv på huvudet.
“Alice.” säger Louis bakom mig.
”What?!” utbrister jag och vänder mig mot honom, men istället för att våra blickar möts så möter hans läppar mina i min livs första kyss.
Bara för att jag känner att jag har fått sånt himla flyt så får ni ännu en del idag. Hoppas ni gillar den.
Minst 14 kommentarer för nästa del? ♥
Kapitel 27 - My feet hurts
Tidigare i kapitel 26:
Killarna ooh’ar medan Niall funderar ut en fråga och jag sitter på helspänn.
”When did you get your first kiss?” frågar Niall tillslut och jag känner hur det bildas en klump i halsen.
”Uhm.” stammar jag och försöker samla mod.
”Yes?” manar Zayn på.
”I’ve.. I’ve never been kissed.” mumlar jag tillslut. ”So, my turn to spin!” säger jag och sträcker mig fram för att sätta fart på flaskan och försöka få bort uppmärksamheten från mig men en arm hindrar mig.
Alices pov –
Jag öppnar garderoben och letar reda på en vit skjorta och ett par svarta byxor. Jag ska jobba i restaurangen ikväll för att flera i personalen har blivit sjuka. Så då får jag och Stefan rycka in helt enkelt, det brukar bli så ibland. Så svarta byxor och vit skjorta är standard outfit då man ska jobba i restaurangen. Medan jag byter om så vandrar mina tankar tillbaka till kvällen innan efter att jag sagt att jag aldrig blivit kysst. Killarna hade först suttit som i chock, men sedan hade de varit förstående. Som vanligt. De är verkligen underbara killar och jag är så glad att jag kan kalla dem mina vänner. Tyvärr så har jag inte hunnit träffa dem något idag, det har varit fullt upp då så många i personalen är borta.
När jag fått på mig kläderna så borstar jag igenom mitt skatbo till hår och sätter sedan upp det i en stram hästsvans. Jag lägger lite puder på de rödaste partierna i ansiktet och kletar på lite mascara på ögonfransarna. När jag känner mig klar så tar jag på mig ett sorts förkläde som man ska ha då man serverar. Jag knyter det runt midjan och tar sedan på mig mina skor. Precis då jag ska öppna dörren och gå ut så knackar det. Förvånat öppnar jag dörren och ser Liam stå utanför.
”Liam, hi!” säger jag glatt.
”Hi Alice!” säger Liam minst lika glatt och ger mig en varm kram.
”What are you doing here?” frågar jag honom när han har släppt mig.
”We haven’t seen you all day, so I came here to ask if you want to hang out with us?”
“Aaw, I would love to! But I can’t. A lot of the staff is sick so I and Stefan have to work tonight.”
“Oh, okay. But maybe tomorrow then?” Liam ser uppriktigt ledsen ut över att jag inte kan göra något med dem och jag får dåligt samvete.
”Maybe, I haven’t got my schedule for tomorrow. But if I’m not working I would love to hang out with you and the boys!” Liam lyser upp igen och ger mig ett stort leende.
”Great! We’ll be looking forward to it.” han ger mig en till kram och en lätt puss på kinden.
”See you tomorow then.” säger jag medan jag rodnar lätt av hans beröring.
”Oh stop beeing so cute.” skrattar Liam åt mina röda kinder. ”See you tomorow, bye!” säger han sedan och försvinner sedan nedför korridoren.
”Bye.” ropar jag efter honom medan jag själv går ut från mitt rum och låser efter mig.
Precis så jag ska ta första steget nedför trappan så kommer jag på att jag har glömt mobilen, så jag vänder och joggar tillbaka till mitt rum. Jag låser upp och går fram till sängbordet där jag ser mobilen ligga, och stoppar ned mobilen i bakfickan på byxorna. Med en suck går jag tillbaka ut i korridoren, låser dörren och börjar för andra gången gå ned till köket. När jag kommer in i köket så möter jag en svettig Kristoffer och resten av kökspersonalen, eller några mindre än vanligt för de är också sjuka.
”Lill-tjejen! Vad bra att du är här. Vi behöver all hjälp vi kan få just nu. Du vet hur du ska göra, skrivblocken och pennor ligger på bänken bredvid dörren så det är bara att köra!” Kristoffer är riktigt stressad, så jag nickar bara och tar en penna och ett block och går sedan ut i matsalen.
Där ute letar jag reda på Linda. Hon är ”chef” över de som serverar.
”Hej Alice! Kul att se dig i annat än stallkläderna.” säger hon och blinkar.
”Kul att se dig också Linda. Vilka bord ska jag ta?” jag är full av energi och vill komma igång med arbetet så fort som möjligt.
”Du kan ta 3,4 och 5 till att börja med.” säger Linda och nickar mot borden hon precis tilldelade mig.
Jag nickar till svar, stoppar ned blocket och pennan i en ficka på förklädet, och plockar på mig två stycken menyer till det första bordet jag ska ”serva”.
”Hej, jag heter Alice och jag kommer vara den som tar hand om er ikväll.” säger jag glatt till paret vid bord 3 och jag får leenden tillbaka medan jag delar ut menyerna till dem. ”Vill ni ha någonting att dricka innan ni beställer?” frågar jag sedan och plockar upp blocket och pennan.
”Jag skulle vilja ha ett glas rött vin.” ler kvinnan mot mig.
”Samma för mig, och skulle vi kunna få en kanna med vatten också?” frågar mannen.
”Ja självklart.” säger jag och antecknar snabbt vad de vill ha. ”Då kommer jag alldeles strax med drickan.” jag går sedan snabbt ut i köket och häller upp två glas vin och en kanna med vatten och några isbitar.
Jag går tillbaka ut till paret och ger dem deras dricka. Sedan gör jag samma procedur med bord 4 och 5. När alla borden har fått det de vill dricka så börjar jag ta mat-beställningarna. Kristoffer arbetar på bra i köket och maten kommer snabbt ut till kunderna.
Jag får några fler bord att ta hand om, men till slut får jag en lucka då jag kan sätta mig ned i köket och pusta ut. Medan jag sitter och masserar min ena fot så slänger sig Stefan ned på en stol bredvid mig.
”Åh gud, mina fötter värker.” stönar han och börjar göra samma sak som mig.
”Mina med. Men det är sjukt roligt ändå.” säger jag och knuffar lite på honom.
”Ja faktiskt, folket älskar mig.” säger han malligt och sträcker på sig.
”Haha, de låtsas bara så du inte ska bli ledsen och förgifta deras mat.” retas jag medan jag reser mig upp för att börja jobba igen.
Stefan räcker barnsligt ut tungan åt mig medan jag skrattandes går ut till matsalen igen. Jag går runt till de borden jag ansvarar över och frågar om de vill ha mer dricka eller vill ha någonting annat och hämtar det de vill ha. Jag passar upp dem helt enkelt.
”Alice! Kan du ta de fem personerna vid bord nr.7? Jag måste åka in till stan och köpa vin, det är helt slut. Stefan tar de andra borden, men du kan ju fråga han sen om han behöver hjälp med någon av dem.” Linda kommer springandes med sin jacka halvt påsatt och små svettpärlor rinner nedför hennes panna.
”Självklart! Vi fixar det här, kör inte ihjäl dig bara.” uppmanar jag henne innan hon nickar och försvinner ut genom köksdörren.
Jag kollar så att mina andra bord är nöjda och glada innan jag tar fem menyer och går till bord nr.7.
”Hej jag heter Alice och jag ska ta hand om er ikväll.” säger jag med blicken i anteckningsblocket som jag kladdar ned något som bord nr.4 nyss ville ha.
”Take that one more time. And this time, in english please.” skrattar en bekant röst och jag lyfter blicken från anteckningsblocket.
Självklart. Framför mig sitter såklart Liam, Niall, Harry, Zayn och Louis. Jag känner hur ett leende sprids på mina läppar av bara synen av killarna och de ler minst lika glatt tillbaka.
”Hello, my name is Alice and I’m going to be your waitress this evening.” säger jag propert och niger lite. “Do you want to order your drinks while you decide what you want to eat? fortsätter jag sedan.
“I would like a coke, miss.” säger Zayn med snobbig ton.
“Make that two.” Liam hänger på våran lilla “lek”.
”A coke for me too.” Utropar Harry medan Niall och Louis kollar på varandra.
”Same here!” utropar Niall och Louis samtidigt och alla börjar skratta.
”So, five Fantas then.” skrattar jag och vänder mig om och går mot köket.
”Alice! Kan du snälla ta bord 9? Jag har fullt upp.” Stefan stoppar mig precis innan jag ska gå in genom dörren till köket.
”Ja men så klart.” ler jag. ”Jag ska bara hämta dricka åt bord 7 först.”
”Tack, du är en ängel.” säger Stefan tacksamt och rusar sedan vidare med en kanna vatten i högsta hugg.
Jag går in i köket, hämtar en bricka och ställer 5 glas på den. Sedan fyller jag glasen med några isbitar och sedan cola. När jag är klar med det så bär jag ut brickan till killarna.
”You can decide on what you’re going to eat a little bit longer. I’ll be right back.” säger jag till dem och går till bord 9.
”Hej jag heter Alice och jag sk-” börjar jag.
”Alice?” säger en bekant röst och jag tittar upp från menyn jag håller i handen.
Åh nej.
Okej, vet inte vad som hände men igår kväll så fick jag världens ryck och skrev hela tre kapitel... Så här får ni kapitel 27. Hoppas det duger eller något.
Minst 12 kommentarer för nästa kapitel? ♥
Kapitel 26 - Nickname
Hurra rop hörs i rummet och plötsligt ligger jag underst med fem killar över mig.
”Guys, if you don’t move I can’t answer her.” stönar jag mödosamt.
Med en rasande fart så försvinner killarna från mig och de sätter sig tillrätta i soffan/på golvet igen.
”Can we please watch the movie now?” frågar jag och Alice trycker på Play.
Till: Minna
En fika låter awesome. Ska vi säga på lördag?:) Kram, Stefan
Alice pov –
Filmen lider mot sitt slut och jag försöker kväva en snyftning. Dock lyckas jag inte så bra för Louis som sitter bredvid mig vänder sig mot mig.
”Why are you crying?” frågar han försiktigt och torkar bort en tår som rinner nedför min kind.
Filmen har slutat och allas uppmärksamhet är nu riktad mot mig.
”Because… I don’t know. All the love. I... And then she… And he just…” svamlar jag medan tårarna envist fortsätter rinna.
”Wow, your period really messed up your feelings and stuff, huh?” flinar Harry på andra sidan av Stefan.
Jag ger honom en mördande blick medan de andra börjar skratta. Egentligen vet jag precis varför jag gråter som en galning. Jag vill ha kärlek. Äkta kärlek, som i filmen. Som i alla kärleksfilmer. Jag vill bli kysst för första gången av någon som jag verkligen älskar. Av någon som verkligen älskar mig. Jag är 17 år och har aldrig blivit kysst, hur patetiskt är inte det egentligen? Det här med kärleken är min allra innersta hemlighet. Inte ens Stefan vet om att jag aldrig har blivit kysst.
”A penny for your thoughts.” viskar Louis plötsligt i mitt öra och jag rycker till.
”SPIN THE BOTTLE!” skriker Zayn och innan jag hinner protestera har Louis dragit ned mig på golvet där alla sitter i en ring.
”Uh, Zayn. I think that if we’re going to play ‘Spin the bottle’ we actually need a bottle.” säger Niall och kliar sig på hakan.
Alla brister ut i skratt och Zayn muttrar något ohörbart.
”I can get one from the kitchen.” säger Stefan och reser sig upp.
“I’ll follow you, I need a snack.” Niall ställer sig också upp och klappar sig på magen.
”Bring some snacks to us too, please. And don’t let Irish eat all of it!” ropar Harry innan Stefan och Niall har hunnit stänga dörren efter sig.
Liam, Louis, Zayn och Harry startar en vild diskussion om vilka som är de bästa skyltarna de sett på deras konserter, och i brist på annat plockar jag fram min mobil (ja jag har faktiskt en mobil, hör och häpna! en Samsung touch till och med..) och börjar spela Tetris. Plötsligt försvinner mobilen ur mina händer och jag tittar förvånat upp på Harry som har ett brett flin i ansiktet medan han fipplar runt på mobilen. Efter någon minut räcker han tillbaka mobilen till mig och jag tittar frågande på honom.
”What did you do?” frågar jag misstänksamt.
”Look in your contact-list.” flinar han.
Jag gör som jag säger och eftersom jag bara har personalens nummer så upptäcker jag snabbt en ny kontakt, Hazza The Best<3. Jag kollar på Harry med ett höjt ögonbryn och han ger mig ett stort leende. Jag kan inget annat än att le tillbaka.
”Can I have your number too?” frågar han och räcker fram sin egna mobil.
Jag kollar först på den med öppen mun och vet inte vad jag ska göra. Jag tar osäkert mobilen från hans hand och stirrar på skärmen. Jag har aldrig gett mitt nummer till någon annan än personalen här på hotellet förut.
Jag trycker sakta in mitt nummer och mitt namn, sedan ger jag tillbaka mobilen till Harry. Han kollar på skärmen och sedan på mig.
”You just wrote Alice. Are you not going to write something else?” han låter förvånad.
“I don’t know. I just have one nickname and it’s pretty embarrassing. “ säger jag och rycker på axlarna.
“What it is?” frågar Liam som har vänt uppmärksamheten från Zayn och Louis till mig och Harry.
”I’m called Lill-tjejen.” Killarna kollar frågande på mig.
”What?” frågar Zayn.
”Lill-tjejen.” säger jag igen mer noggrant.
Killarna försöker upprepa det, och det låter så roligt så jag kan inget annat än att skratta åt dem.
”What ever, I’m naming you myself then.” säger Harry plötsligt och fipplar lite på mobilen innan han lägger bort den.
”Can I also have your number?” frågar Louis och räcker fram sin mobil.
Jag nickar och tar mobilen. Åter igen skriver jag in mitt nummer och mitt namn och ger sedan tillbaka mobilen till Louis. Han kollar ner på skärmen, ler lite och knappar sedan några gånger på den sedan lägger han bort den.
”My turn!” ropar Zayn och nästan kastar sin mobil på mig.
Jag skrattar och skriver in namn och nummer, kastar tillbaka mobilen till honom. Sedan tar jag emot Liam’s mobil som han räcker fram och gör samma procedur med den.
”Now it’s our turn.” säger Zayn och rycker åt sig min mobil.
När han har skrivit klart så skickar han vidare den till Liam, som i sin tur skickar den vidare till Louis efter att han skrivit klart. Louis skriver in sitt nummer och räcker sedan mobilen till mig. När jag tar mobilen så möts våra händer och det går stötar genom min kropp. Jag drar snabbt åt mig handen med mobilen och kollar ner på skärmen medan jag känner hur kinderna hettar. Hoppas ingen märker bara. Jag lyfter sakta blicken och märker att Louis ögon är som klistrade på mig. Jag är inte den enda som märker det utan Harry viftar med ena handen framför ansiktet på Louis. Louis rycker till och blinkar förvånat.
”What?” frågar han då han märker att alla kollar på honom.
”You were starring at Alice like a crazy person.” flinar Zayn.
“I was not.” försvarar sig Louis. ”I wonder where Niall and Stefan are.” säger han och precis då brakar dörren upp och in kommer just Niall och Stefan.
De har famnarna fulla med chips, godis, bullar och drickor. De har även en tom cola flaska som egentligen var skälet till att de gick här ifrån. De radar upp allt gott på ett litet soffbord jag har och sedan sätter vi oss i en ring på golvet.
”Let’s do this!” säger Zayn och snurrar på flaskan som ligger i mitten på ringen.
Någon halvtimme senare
Utmaningar och sanningar har kastats fram och tillbaka mellan killarna. Jag har, till min lycka, sluppit att flaskan pekat på mig och har då inte gjort en enda utmaning eller berättat någon sanning. Men till min förtret så stannar nu flaskan pekandes mot mig.
”Truth or dare?” frågar Niall som snurrade på flaskan.
”Truth.” säger jag avvaktande, oroad över vad han ska fråga mig.
Killarna ooh’ar medan Niall funderar ut en fråga och jag sitter på helspänn.
”When did you get your first kiss?” frågar Niall tillslut och jag känner hur det bildas en klump i halsen.
”Uhm.” stammar jag och försöker samla mod.
”Yes?” manar Zayn på.
”I’ve.. I’ve never been kissed.” mumlar jag tillslut. ”So, my turn to spin!” säger jag och sträcker mig fram för att sätta fart på flaskan och försöka få bort uppmärksamheten från mig.
Åh, är så ledsen att det inte har kommit upp nåt kapitel på ett tag men de senaste veckorna har praktiken legat högst upp på prioriterings-listan. Har blivit erbjuden sommarjobb där jag praktiserat så jag verkar ju ha gjort bra ifrån mig! Men nu är jag tillbaka till mitt vanliga liv och ska försöka få igång den här bloggen igen. Ligger efter ganska mycket i skolan för jag missade en vecka pga praktiken så ska försöka ta igen det, sen är det dags att börja hård träna inför körkortet. Men, ska försöka så gott jag kan med att skriva på novellen.
Kapitel 25 - Her name is Minna.
Tidigare i kapitel 24:
Jag öppnar snabbt ögonen och stoppar undan minnet långt in i mitt inre. Någon knackar försiktigt på dörren från andra sidan och jag hör Stefans oroliga röst.
”Alice?” han knackar igen.
Jag drar ett djupt andetag, torkar bort tårarna som har runnit och ställer mig upp. Jag låser upp låset och öppnar dörren. Jag möter sex par oroliga ögon som stirrar på mig. Ingen säger någonting.
”We are your friends!” utbrister Liam och plötsligt har jag sex par starka armar runt mig.
(bildlöst inlägg)
Stefans pov –
”Has she called you yet?” viskar Harry, dock viskar han inte så värst diskret så Alice som sitter bredvid mig hör.
”Who?” frågar hon nyfiket och vänder blicken från tv’n som precis har börjat spela introt till A walk to remember.
”Nobody.” mumlar jag och försöker fokusera blicken på tv’n.
”It’s a girl that asked for Stefan’s number the other day. She were the conductor on the train when we traveled home from the bathing place.” säger Harry, nu med normal samtalston så resten av killarna hör.
Killarna börjar busvissla och hurra men jag skakar bara på huvudet. Dock känner jag hur mina kinder hettar lite, men försöker ignorera det. Som på en given signal så plingar det till från min mobil som jag har i bakfickan på mina jeans. Alla tystnar medan jag försöker krångla fram mobilen, det finns ju inte riktigt mycket plats. När jag har satt mig tillrätta i soffan igen känner jag mig verkligen utstirrad. Sex par ögon är spänt fästa på mig medan jag låser upp mobilen. Det är ett sms, från ett nummer som jag inte har i kontaktlistan.
”Who is it” frågar Harry.
“I don’t know. I've never seen the number before.” säger jag samtidigt som jag klickar upp meddelandet.
Från: Okänd
Ehm, hej! Haha det här är nog ganska random men.. Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men jag är iaf tjejen från tåget. Hon du gav ditt nummer till. Åh gud, jag har aldrig gjort något sånt här förut och det känns jättepinsamt. Öh, vad ska jag nu säga? Jag heter i alla fall Minna. Så nu vet du det, vare sig du ville det eller inte. Tänkte bara säga att om du känner för att kanske ta en fika inne i Umeå någon dag så kan du höra av dig. Fast jag tror ju inte precis du skulle vilja det, jag är ju bara nån random tjej från nåt tåg. Och du har säkert redan en tjej. OKEJ, men nu ska jag sluta svamla. Hejdå!
”Ooooh! Look at that smile! I bet it was the girl!” piper Louis och slår armarna om Niall som sitter bredvid honom.
Utan att jag har märkt det så har ett stort leénde spridit sig på mitt ansikte.
”Give me that.” säger Harry och rycker åt sig mobilen från min hand.
Hans ögon åker fram och tillbaka över skärmen och han har en stor rynka mellan ögonen. Han blir mer och mer konsentrerad.
”Swedish is such a wierd language. I don’t understand a single thing in this message, besides the word random.” utbrister han frustrerat efter ett tag och slänger mobilen till mig.
”To bad.” flinar jag och Harry ger mig mörka blickar.
”Var det hon?” frågar Alice plötsligt på svenska.
”See?! I don’t undestand a thing!” muttrar Harry, men jag ignorerar honom.
“Ja, hon undrar om jag vill ta en fika inne i stan någon dag.” svarar jag istället Alice.
”Vad roligt! Ska du säga ja?” säger Alice förtjust och börjar studsa lite där hon sitter.
”Can you please talk english?” frågar Liam och skrattar lite åt Alice som fortfarande sitter och studdsar.
”She asked him if he wants to meet her in the city one day!” fnittrar Alice.
“How cute! Nice going man.” säger Zayn och jag får en high-five av var och en av killarna.
”What are you going to answer?” frågar Niall glatt.
“I don’t know. I haven’t been out with a girl for almost a year.” säger jag osäkert och börjar fippla med mobilen.
“You’re going to say yes of course!” utbrister Harry. “Did she tell you what her name was?” frågar han sedan.
“Her name is Minna.” jag känner hur leéndet smyger sig tillbaka på mina läppar och jag ser framför mig när hon frågade om mitt nummer.
”Look! He’s smiling again. He likes her!” piper Louis igen och slänger sig åter igen runt Nialls hals.
”Okay, I’m going to say yes.” säger jag glatt medan jag sparar hennes nummer.
Hurra rop hörs i rummet och plötsligt ligger jag underst med fem killar över mig.
”Guys, if you don’t move I can’t answer her.” stönar jag mödosamt.
Med en rasande fart så försvinner killarna från mig och de sätter sig tillrätta i soffan/på golvet igen.
”Can we please watch the movie now?” frågar jag och Alice trycker på Play.
Till: Minna
En fika låter awesome. Ska vi säga på lördag?:) Kram, Stefan
Förlåt förlåt förlåt. Jag känner nu att jag borde lagt upp ett kapitel tidigare, men har helt enkelt inte haft tiden till det. Här kommer i alla fall nåt sorts mellankapitel. Vad tror ni om Minna? Tror ni att hon kommer fånga Stefans otämjda hjärta? Gud, det där lät riiiktigt cheesy. Hoppas ni gillar de, och glöm inte att kommentera ♥
Kapitel 24 - Twitter
Precis då jag ska börja gå så tar han tag i min hand. Jag vänder mig förvirrat om och möter hans intensivt blåa ögon. Utan ett ord drar han mig snabbt mot sig, och innan jag hinner reagera så har han dragit in mig i en varm kram.
Liam’s pov –
Jag, Niall och Zayn sitter i mitt hotellrum och spelar FIFA. Jag får precis till ett perfekt skott som går rakt in i högra krysset då Harry kommer instormandes. Hans lockar flyger åt alla håll och han verkar oroad över någonting. Han vankar av och an i rummet och muttrar tyst för sig själv medan jag och de andra killarna ger varandra frågande blickar. Till slut slänger Harry sig ned i soffan med en djup suck.
”Hey Haz? What’s going on?” frågar Zayn och slänger sig på Harry.
”El just called Lou.” mumlar Harry samtidigt som han gnider några fingrar mot sin panna.
”Eleanor? What? Why? How did Louis take it?” jag ställer mig oroligt upp och sätter mig på soffbordet mitt emot Harry, Niall sätter sig bredvid mig.
”He broke down. He couldn’t speak. He just sat on the floor, shaking. And then he started crying. So I took the phone from him and she told me what she had said to him. She wanted him back. She said that she made a big mistake by breaking up with him. I told her that she had made her choice, and that she shouldn’t call him anymore.” säger Harry och fortsätter gnida fingrarna mot pannan.
“Oh, poor BooBear.” säger Niall och vi andra nickar instämmande.
”But were is he now?” frågar Zayn och kollar bort mot dörren som att Louis när som helst ska hoppa fram eller något.
Harry börjar flina och puttar ner Zayn på golvet så han kan sätta sig normalt i soffan. Zayn gnäller att han landade på rumpan men sätter sig bredvid Harry.
”I haven’t told you the good thing about the call from El. Alice were with us when El called.” jag ser i ögonvrån hur Niall slår ner blicken och skruvar lite besvärat på sig.
”Or the right thing to say is that I think Alice and Lou were about to kiss when El called. But El destroyed the moment for them. Anyhow, when I talked to El, Alice sat down in front of Lou and put a hand on his cheek. And suddenly he pulled her into his arms and held her in his lap. She hugged him and stroked him over his back, and he had his head on her shoulder and cried. It was too cute.” Harry ler när han berättar om Alice och Louis. ”So I talked to El, then I told Lou what I had told her and then I came here. Alice were still sitting in his lap when I left.” avslutar han nöjt, men vänder sig sedan mot Niall.
“Niall, that reminds me. What the hell were you doing last night? Why were you about to kiss Alice?”
“Yeah, I didn’t know that you liked her.” fyller jag i medan Zayn nickar.
Niall sitter och kollar ned på sina händer som ligger hårt knutna i hans knä.
”I don’t know. I didn’t think. She seemed so vulnerable when she talked to me, she said she were sorry for hitting me in the crotch. And my head just shut down. Her eyes hypnotized me and I just felt the urge to kiss her. I don’t know. I have just thought she’s really pretty and funny. But I’ve never been thinking about kissing her. I’ve seen that Lou kind of like her or something, I didn’t want to make him mad.“ han verkar verkligen ångra det han gjort. “And Alice, she hates me now. She’s never going to talk to me again.” suckar han uppgivet och sätter händerna framför ansiktet.
”She is really beautiful. We all think so. And I totally understand, and I think Lou is going to understand too. Just talk to him later, when he has calmed down from the ‘Eleanor drama’. And then we will talk to Alice.” säger jag och klappar honom på ryggen, medan Harry och Zayn nickar instämmande.
”Right. Thanks a lot lads. I love you guys.” säger Niall och ser lite gladare ut.
”We love you too Nialler!” skriker Harry med flickig röst och hoppar på Niall.
Niall som är helt oförberedd ramlar ner på golvet med Harry över sig. Jag och Zayn ger varandra en blick, sedan förenar vi oss med den lilla högen på golvet. Där ligger vi och rullar runt och tjuter som små flickor ett bra tag.
Några timmar senare
Alice pov –
Vi sitter alla samlade i mitt rum, konstigt nog. Med alla så menar jag ju då jag, Harry, Liam, Stefan, Niall, Zayn och Louis. Liam, Zayn och Harry kom och pratade med mig om Niall och vad han hade berättat för dem. De sa att han var ledsen och ångrade sig. Jag förlät honom, så klart. Så nu sitter vi här i mitt rum och flamsar och har roligt. Harry och Louis brottas och slåss i min säng. Stefan försöker lära Niall och Zayn hur man spelar Finns I Sjön och jag sitter med Liam i min soffa. Jag sitter med min dator i knäet och Liam har övertalat mig att skaffa Twitter. Inte för att jag förstår varför jag ska ha Twitter men.
”It’s because you can see what me and the lads are doing.” ler Liam när jag för femte gången frågar vad det är för idé med det.
”But I don’t even have Facebook, why shoud I have Twitter?” muttrar jag för mig själv.
All rörelse i rummet stannar upp. Alla killarna stirrar på mig, några av dem har till och med munnarna formade som o’n.
”What?” frågar jag dem.
”You don’t have facebook?” får Niall ur sig.
”Eh, no.” stammar jag osäkert.
”But, why?” frågar nu Harry.
”Why should I? It’s not like I have any friends…” det sista säger jag så tyst, så att bara Liam som sitter bredvid mig uppfattar.
”But…” börjar Harry men jag avbryter honom.
”I don’t have any friends, okay?!” fräser jag.
Jag ställer mig tvärt upp så datorn åker i golvet men jag orkar inte bry mig. Jag känner hur tårarna bränner i ögonen och med snabba steg går jag mot toan. Jag smäller igen dörren och låser den. Jag lutar mig med ryggen mot dörren och glider ned på golvet. Jävla mens, jävla humörsvängningar, suckar jag för mig själv medan tårarna tyst rinner ned för mina kinder. Jag sluter ögonen och ett minne spelas upp i mitt huvud:
”Tyst med dig! Annars slår jag dig.” flinar Hanna.
Jag gör som hon säger och stänger munnen som precis skulle protestera. Hanna och hennes gäng har trängt in mig i ett hörn på skolgården. Lärarna verkar som vanligt inte bry sig om oss. Jag stirrar skrämt in i Hannas bruna ögon och känner hur tårarna tränger sig på.
”Nämen, ska lilla skitungen gråta? Vill du ha en näsduk? Eller kanske en rakapparat till det där fula håret?” säger Hanna med len röst.
De andra i gänget skrattar lågt och blänger på mig. Jag känner hur håret på armarna reser sig, som de alltid gör då Hanna förnedrar mig.
”Vad är det som luktar?” frågar Hanna och sniffar ljudligt i luften. ”Men det är ju du Alice! Har du glömt hur man använder en dusch? Eller din mamma kanske har glömt hur man gör då man tvättar kläder?” när hon nämner min mamma stelnar jag till och stirrar ner i marken.
”Oj då, jag kom visst åt en känslig punkt.” jag hör på Hannas röst att hon ler det där äckligt nöjda leendet. ”Jag tycker din mamma gjorde helt rätt i att sticka. Om jag hade en unge som ser ut som dig skulle jag gråta mig till sömns varje dag. Eller så skulle jag nog kasta mig från en bro. Eller sticka, som hon gjorde. Du är så ful Alice. Ingen vill vara din vän. Du kommer aldrig få några vänner. Aldrig.”
Jag öppnar snabbt ögonen och stoppar undan minnet långt in i mitt inre. Någon knackar försiktigt på dörren från andra sidan och jag hör Stefans oroliga röst.
”Alice?” han knackar igen.
Jag drar ett djupt andetag, torkar bort tårarna som har runnit och ställer mig upp. Jag låser upp låset och öppnar dörren. Jag möter sex par oroliga ögon som stirrar på mig. Ingen säger någonting.
”We are your friends!” utbrister Liam och plötsligt har jag sex par starka armar runt mig.
Så. Sorry att det har tagit så lång tid men nu är det uppe iaf.
Okej, nu är det så att eftersom det inte funkade på Irland så har jag då letat reda på en ny praktikplats. Så nu på söndag åker jag till ett ställe som heter Västanåfallet. Det ligger en bit ut i skogen från Härnösand typ. Jag vet dock inte hur det ser ut med internet och sånt där så jag kan inte lova att det kommer upp nåt kapitel. Så tyvärr kanske det blir lite tomt här på bloggen i ca 3 veckor, jag ska få åka hem typ över någon helg och då kanske jag kan slänga upp nåt kapitel. Men jag kan tyvärr inte lova någonting. ♥
Kapitel 23 - I can't do this.
Leendet sitter fortfarande som fastklistrat på mitt ansikte och jag skrattar till då Limbo gör ett litet glädjeskutt. Jag låter honom själv falla in i galopp och tillsammans susar vi genom den snöbeklädda skogen. Frihet. Ett citat ploppar upp i mitt huvud, men jag kan inte komma ihåg vars ifrån som jag har hört det.
”In riding a horse, we borrow freedom.”
Jag håller helt och hållet med. Tillsammans blir vi ett, och jag glömmer alla andra tankar och bekymmer som tidigare har fyllt mitt huvud.
Louis pov –
Jag vaknar brutalt av att någon drar av mig täcket och häller iskallt vatten på mig. Jag hoppar förskräckt upp från sängen och ser Harry stå och kikna av skratt, med mitt täcke vid fötterna och ett tomt glas i högra handen. Om blickar kunde döda så skulle han bara vara en mörk fläck på golvet just nu.
”What was that good for?!” morrar jag.
“I thought it was time for you to wake up, dear BooBear.” skrattar Harry.
“Well, I don’t think so.” muttrar jag och drar på mig ett par torra mjukisar och en t-shirt.
Harry slutar tillslut skratta, men han ser fortfarande ut att vara full av bus. Konstigt, i vanliga fall brukar det vara jag som gör allt bus, knappt kan sitta still och går alla på nerverna. Men jag har typ inte varit mig själv de senaste veckorna. Eller, sen Eleanor gjorde slut med mig. Jag går fram till Harry och böjer mig ned för att plocka upp täcket som fortfarande ligger vid hans fötter, och innan han hinner reagera så har han fått ett lätt slag mellan benen. Jag rätar på mig och flinar, medan han står dubbelvikt och stönar av smärta.
”What was THAT good for?” mumlar han smärtsamt.
“For waking me up, dear Harold.” flinar jag och går ut och sätter mig i soffan.
Jag startar tv’n och zappar mellan kanalerna. Jag stannar på MTV som visar ett avsnitt av amerikanska Skins. Jag drar en filt runt mina axlar och sätter mig tillrätta i soffan. Jag försöker läsa översättnings remsorna längst ned på skärmen, men jag förstår inte ett enda ord, antar att det är svenska. Jag återgår till att kolla på programmet och faller snart in i en lätt sömn. Jag vaknar till av att det kittlas på näsan så min högra hand åker automatiskt upp för att klia. När handen möter ansiktet så känner jag hur någonting smetas ut på mitt ansikte. Jag öppnar snabbt ögonen och ser Harry stå och garva med en raklödder-burk i handen. Jag kan, utan att ens tänka, lista ut att kletet jag har på handen och i ansiktet är raklödder.
”Really Harry? Really?!.” säger jag med spelad ilska och ställer mig upp.
Harry slutar skratta och stirrar skrämt på mig. Jag går närmare och närmare, och han backar långsamt ju närmare jag kommer. Till slut så har han backat så långt att han backar in i väggen och inte har någonstans att ta vägen. Jag kastar mig mot honom med den kletiga handen i högsta hugg, men han slinker förbi mig och springer mot dörren som går ut mot korridoren. Jag springer efter honom, och till min tur så är dörren låst. Jag slänger mig över soffan medan Harry förtvivlat försöker låsa upp dörren. Han får upp dörren och rusar ut med mig hack i häl. Han springer skrikandes som en litet tjej nedför korridoren, med en burk raklödder i handen.
Precis då han ska runda hörnet ut mot stora hallen så krockar han nästan med Alice. Hon tvärnitar och han ställer sig bakom hennes rygg, så han har henne som någon sköld.
”Harry? What are you doing?” frågar hon förvånat och vrider på sig för att kolla på Harry som står ihopkurad bakom henne.
”Sssch! Or else he will see me.” Harry spelar livrädd och håller hårt i Alice’s tröja medan han försiktigt kikar fram på mig.
”Oh Harry. I have something for you.” säger lent medan jag smyger fram mot Alice med handen bakom ryggen.
”Okay, can someone please tell me what’s going on?” frågar Alice och lägger armarna i kors. “And Louis, why are your face covered in foam?” frågar hon sedan och kollar misstänksamt på mig.
”Oh, it’s just something that little Harold here thought were funny.” flinar jag. “So Alice, if you just could stand absolutely still it would be great!”
Hon fryser till då hon inser vad jag ska göra. Harry kikar försiktigt fram och piper till då han ser att jag är närmare än han trodde. Jag slänger mig mot Harry med den skumfyllda handen i högsta hugg. Men Harry ger Alice en lätt knuff, vilket hon inte är beredd på, så hon tappar balansen och stapplar mot mig. Jag har fått upp en sådan fart så jag har inte någon möjlighet att stanna och innan jag hinner ändra rikting så har jag och Alice krockat. Alice ramlar baklänges med mig över sig. Innan vi landar på golvet försöker jag parera så inte all min kroppsvikt hamnar på Alice’s ömtåliga kropp och på något vis så lyckas jag vända oss så jag hamnar underst. Vi landar med en duns på golvet och jag tappar andan. Jag vänder på huvudet och ser att Alice’s ansikte bara är några ynka centimeter ifrån mitt och hennes ögon kollar intensivt in i mina. Åh, det är som att jag blir förtrollad på nytt. Jag blir lika förstummad varje gång jag kollar in i hennes lysande, blå ögon. Det är som att tiden stannar. Jag ska precis lyfta mitt huvud de sista centimetrarna från våra läppar då jag hör en välbekant ringsignal fylla den tysta hallen. Det är som att vi båda vaknar upp ur en dvala.
Alice rycker till och ställer sig upp, smidig som en katt. Jag sätter mig upp och fumlar fram den ringande mobilen ur bakfickan, med handen som inte är kletig av raklödder. Jag slänger en blick på displayen och jag drar hårt efter andan. Precis då jag ska trycka på den gröna luren så tvekar jag. Vill jag verkligen svara? Jag lyfter blicken från mobilen och ser Harry och Alice stå framför mig. Harry kollar frågande på mig, och Alice. Ja, hon ser generad ut. Jag sänker blicken till displayen igen och tar ett djupt andetag innan jag långsamt trycker på Svara.
”What do you want?” frågar jag likgiltigt, men jag känner hur rösten är på väg att brista.
”I miss you Lou. Please, can it be us again? I’m really sorry, I made a big mistake when I let you go.” ber hon.
Hennes röst. Alla känslor slår emot mig som en flodvåg. Jag öppnar munnen men stänger den snabbt igen. Jag känner hur hela min kropp börjar darra och all färg försvinner från mitt ansikte. Jag får inte fram ett enda ord.
”Lou? Are you there? Please, answer me.” hon låter som att hon är på bristningsgränsen till att gråta.
Jag öppnar åter igen munnen och den här gången kommer det faktiskt ut ett ord.
”El.” andas jag.
Det börjar bränna i ögonen och min syn blir suddig.
”I can’t. I can’t do this.” viskar jag med darrande röst.
Jag lyfter huvudet och möter Harry’s blick. Den är fylld av känslor. Han ser medlidsam ut, men det finns även ilska och förvirring. Jag ger honom en lidande blick medan jag känner hur tårarna har börjat rinna nedför mina kinder. Han tar två steg mot mig, böjer sig ned och tar mobilen från min hand. Jag protesterar inte, jag kan inte. All kraft har försvunnit och jag sitter bara och skakar. Det susar i mina öron och jag hör inte vad Harry säger till Eleanor.
Plötsligt känner jag hur en varm hand lägger sig över min kind och jag tittar förvirrat upp. Alice sitter på huk framför mig med sin hand vilande på min kind och hennes ögon utstrålar värme. Först blir jag förvånad, men sedan drar jag, utan att tänka mig för, henne till mig och sätter henne i min famn och lutar tungt mitt huvud mot hennes axel. Först sitter hon stel, men sedan slappnar hon av och lägger ena armen runt min nacke och med den andra drar hon försiktigt upp och nedför min rygg. Berörningen får mig att rysa och jag känner hur håret i nacken reser sig. Jag låter tårarna rinna utom kontroll och hela kroppen skakar. Hon säger ingenting utan sitter bara och finns där. Efter ett tag har känslorna lugnat ned sig lite och jag lyfter tungt huvudet. Harry står och iakttar mig med ett litet leende på läpparna.
”I told her that she shouldn’t call you anymore. I said that she made her choice when she left you.” säger han mjukt, men bestämt. “I’ll go to see what the others are doing. Just call or find us when you feel better.” fortsätter han sedan med ett leende och går sedan iväg.
När jag inte längre kan se Harry inser jag att Alice’s strykningar på min rygg har upphört. Jag vänder blicken mot henne och nu sitter hon istället och kollar mot hållet som Harry gick. Hon märker att jag kollar på henne och vänder sitt ansikte mot mitt.
”Feeling better?” frågar hon med ett försiktigt leende.
”Very. Thank you Alice.” säger jag med skrovlig röst.
”No problem.” ler hon och ställer sig upp.
Hon sträcker ena handen mot mig och jag tar den i min hand. Som alltid åker de där stötarna genom min kropp när hon nuddar mig.
”So, are going to the boys now?” frågar hon och vrider lite på sig där hon står.
”Uhm, I guess so.” säger jag.
Hon nickar och vänder sig om för att gå.
Alice pov –
Precis då jag ska börja gå så tar han tag i min hand. Jag vänder mig förvirrat om och möter hans intensivt blåa ögon. Utan ett ord drar han mig snabbt mot sig, och innan jag hinner reagera så har han dragit in mig i en varm kram.
asså jag vet inte. det här kapitlet kändes bara konstigt :s
tyvärr inga bilder för jag kom precis hem från min mormor, så har lite grejer att fixa inför skolan imorgon och vill komma i säng hyffsat tidigt. Men hoppas ni gillar de ♥
Kapitel 22 -
Tidigare i kapitel 21:
”Låt mig bara vara!” fräser jag och ställer mig upp på vingliga ben.
När jag känner att jag har tillräckligt med balans så tar jag sats och springer så fort jag kan ut från toan, förbi killarna och ut i hotellkorridoren och upp på mitt rum. Jag sliter upp min dörr, kastar mig in och försäkrar mig om att jag låser dörren. Sedan begraver jag mig i min egna säng.
Alice pov –
Vad händer med mig? Varför försökte jag inte göra motstånd när Niall tänkte kyssa mig? Gillar jag Niall? Det gör jag väl inte? Eller? Varför kändes det som att något gick sönder inom mig då jag såg Louis sårade blick? Jag måste ju ha sett fel, för han kan ju inte gilla mig som mer än en vän. Eller? Åh, varför skrek jag på Niall? Stackaren, han förtjänar det ju inte. Han sa ju förlåt. Varför ska du vara en sådan jävla bitch Alice?
Louis pov –
Gillar Niall henne? Gillar hon Niall? Varför kändes det som att någonting brast inom mig då han bara var några centimeter från hennes läppar? Varför fick min kropp helt plötsligt lust att springa fram och slå ner Niall? Gillar jag henne så mycket? Gillar jag ens Alice på det sättet? Alice eller Eleanor? Åh, snälla gud. Hjälp mig.
Niall’s pov –
Fan. Fan. Fan. Varför gjorde jag sådär? Hennes ögon hypnotiserade mig och jag insåg inte vad jag höll på med. Nu kommer hon ju hata mig för alltid. Det är nog lika bra jag åker hem till Irland. Fan.
Stefans pov –
Alltså, vad är det som händer egentligen? Som det verkar på Alice så gillar hon ju Louis. Inte Niall. Stackars lill-tjejen, hon har det då inte lätt. Och så blir hon så nervös så hon spyr. Jag skulle nog aldrig vilja vara tjej. Undra om den där tjejen från tåget kommer ringa mig någon gång?
Liam’s pov –
Jag saknar Danielle’s kyssar. Jag ska nog ringa henne och fråga om hon kan komma hit. Men först ska jag fråga Niall vad som är på gång egentligen.
Zayn’s pov –
Vas happenin? Nej, men det är någonting konstigt på gång. Louis verkar arg över någonting och Niall är typ helt förstörd över det här med Alice. Undra hur Alice mår också?
Harry’s pov –
Öhm, okej? Louis såg ju lagom sårad ut då Niall nästan kysste Alice. Hade jag inte sagt något så hade Niall definitivt kysst henne. Undra vad Louis hade gjort då. Han såg verkligen ut som att han ville slå ner Niall där ett tag. Jag trodde inte Louis gillade Alice så mycket. Jag har allt sett blickarna han ger henne då hon inte ser, han tycker om henne men jag trodde inte det var såhär mycket. Jag får försöka hjälpa honom på något sätt. Men hur?
Nästa morgon
Alice pov –
Jag öppnar ögonen och stirrar upp i taket. Jag vill inte. Jag sätter mig upp och inser att jag har på mig gårdagens kläder, och det känns inte fräscht. Luktar spya gör jag också. Jag går in till badrummet, sliter av mig de äckliga kläderna och går in i duschen. Jag vrider på det varmaste som går och känner hur vattnets strålar bränner mot min hud. Vattnet drar med sig spykänslan som jag har kvar på kroppen och jag njuter av att kunna slappna av. Plötsligt flimrar en bild förbi i mitt huvud. Niall. Niall’s huvud då han kommer närmare och närmare. Sedan flimrar en till bild förbi, fast nu fastnar den på mina hornhinnor. Louis sårade blick. Jag öppnar förskräckt ögonen och försöker skaka av mig den konstiga känslan. Det går inte. Bilden sitter som fastbränd i mitt huvud.
Jag stänger av duschen med en suck och drar till mig en handduk som jag virar runt kroppen. Jag stiger ur duschen och ställer mig framför spegeln. Håret hänger i blöta slingor runt huvudet och under mina ögon syns mörka ringar. Ögonen är röda, som att jag inte sovit på några veckor och min hy är blek. Min mun känns jätteäcklig så jag kletar på en stor klick tandkräm på tandborsten och står i flera minuter och försöker borsta bort den äckliga känslan. Till slut ger jag upp och spottar ut löddret. Jag går ut från badrummet och drar på mig mina slitna stallkläder. Plötsligt kommer jag på att jag inte vet vad klockan är och jag vänder mig mot väckarklockan och den visar 11.02. Precis då jag ska rusa ut genom dörren så ser jag att det ligger en lapp på golvet, precis innanför dörren. Jag plockar upp den och ser att den är från Lena.
God morgon Alice, eller jag kanske ska säga god dag. Du får ledigt idag, eftersom du inte mådde så bra igår. Och Stefan berättade att du hade haft det jobbigt på kvällen också. Så du behöver inte göra nåt arbete idag, ta en lång ridtur eller något. Om det är något så är det bara att leta upp mig eller Kenny, och Stefan lär ju vara i stallet om du vill prata med honom. Ha det bra!
/Lena :)
Åh, snälla Lena. Jag bestämmer mig för att ta en lång härlig tur med Limbo. Han måste känna sig bortglömd eftersom jag aldrig hann träffa honom igår. Jag går till ena fönstret i mitt rum som ger mig en vacker utsikt över hästhagarna. Till min förvåning ligger snön från igår kvar på marken, som ett mjukt, vitt täcke. Ett leende sprids över mina läppar medan jag ser några av hästarna galoppera runt med snön virvlande runt deras ben. Jag drar på mig ett par raggsockar som ligger slängda på golvet och sträcker mig efter en dunväst. Sedan går jag ut från mitt rum och springer i ilfart nedför trappan. Jag drar på mig mina stallskor och öppnar sedan den stora dörren som leder ut från hotellet. Den torra vinterluften slår emot mig och jag drar in ett djupt andetag. Den kalla luften ilar i mina lungor och jag kan tänka klarare. Det är inga moln på himlen och solen står högt. En perfekt dag för en uteritt. Jag springer över gårdsplanen och bromsar in precis då jag ska gå in genom dörren. Jag går sakta in i stallet och låter ögonen vänja sig vid det dunkla ljuset.
Jag visslar en liten melodi och tystnar sedan. Längst in i stallet hörs ett dovt och bekant gnäggande och det känns som att mitt leende går från öra till öra. Jag går snabbt genom stallgången och efter vad som känns om en evighet så kommer jag äntligen fram till mitt mål. Hans stora öron är spetsade åt mitt håll och hans ögon lyser av bus. Jag stannar och fiskar upp några morötter ur en påse som hänger på boxväggen och stoppar ned dom i bakfickan på mina byxor. Limbo frustar till och vevar otåligt med ena frambenet. Jag hyschar honom och öppnar boxdörren. Han backar och ställer sig sedan och kikar på mig. Jag går fram till honom och lägger armarna runt hans hals och drar in den underbara hästdoften. Plötsligt känner jag hur någon nafsar på min rumpa.
”Limbo.” säger jag varnande och nafsandet upphör.
Jag skrattar till och släpper taget runt Limbos hals. Jag backar några steg och granskar den stora hästen framför mig. Han är så vacker.
”Okej Limbo. Det var ju ett tag sedan nu men få se om du kommer ihåg hur man gör. Vacker hov.” säger jag och pekar på hans högra framben.
Han lyfter högra frambenet mot min framsträckta hand och hans hov landar i min hand.
”Duktig pojke!” jag tar fram en av morötterna, bryter den i mitten och ger honom en av bitarna.
Han glufsar i sig den och kollar sedan uppmanande på mig för att få mer. Jag går och ställer mig på hans vänstra sida och lägger ena handen under magen, mellan frambenen på honom.
”Buga.” säger jag och kliar lite med handen.
Han sänker huvudet och ställer sig i princip ned på ett knä så det ser ut som när man bugar.
”Braaa.” säger jag och tar bort handen medan han ställer sig upp som vanligt.
Han får den andra biten av moroten och han tuggar nöjt i sig den. Jag lägger resten av morötterna i hans krubba och medan han står och mumsar i sig dem så börjar jag borsta honom. Jag borstar noggrant igenom hans kropp och han njuter varenda sekund av det. När jag har borstat igenom honom noggrant så sadlar och tränsar jag honom. Jag knäpper på mig hjälmen och leder sedan ut honom på stallgården. Han verkar lika glad som jag över att det ligger snö på marken för han blåser upp sig och dansar runt mig. Jag bara skrattar åt hur han beter sig men säger sedan åt honom att stå stilla. Han lyder som vanligt och står blickstilla medan jag kravlar mig upp i sadeln. Jag skänklar sedan på honom och han styr stegen mot skogen. Jag låter honom bestämma var vi ska gå och han går med spetsade öron och huvudet vaggande fram och tillbaka. Jag njuter av att sitta på hans rygg igen och jag nynnar lite på någon låt. Efter ett tag så ger jag Limbo kommando att börja trava och han ökar villigt på takten. Snör yr runt hans ben och den kalla luften biter i mina kinder. Leendet sitter fortfarande som fastklistrat på mitt ansikte och jag skrattar till då Limbo gör ett litet glädjeskutt. Jag låter honom själv falla in i galopp och tillsammans susar vi genom den snöbeklädda skogen. Frihet. Ett citat ploppar upp i mitt huvud, men jag kan inte komma ihåg vars ifrån som jag har hört det.
”In riding a horse, we borrow freedom.”
Jag håller helt och hållet med. Tillsammans blir vi ett, och jag glömmer alla andra tankar och bekymmer som tidigare har fyllt mitt huvud.
Riktigt ledsen att det inte har kommit upp nåt kapitel tidigare. Men allt har inte gått som planerat och ja. Berättar kanske sen. Hoppas ni kommer kommentera även om jag inte begär nå kommentarer.
Kapitel 21 - Tickeling
Tidigare i kapitel 20:
Jag tar djupa klunkar av den kalla drycken och lutar mig sedan mot Louis igen och slingrar mina armar runt honom.
”Thank you.” viskar jag fram och böjer på nacken så jag kan titta på honom.
”You’re welcome love.” säger han och ger mig en försiktig puss på pannan.
Jag känner hur en värme sprider sig i min kropp, och för ett litet ögonblick så glömmer jag bort smärtan som pulserar från min mage. Jag sluter ögonen och somnar om med ett leende på läpparna.
Alice pov –
Jag sträcker bekvämt på mig i sängen. Det känns som att jag har sovit i hundra år eller något. Jag känner inte för att stiga upp så jag gosar ned mig i täcket igen. Men det är någonting som inte stämmer. Täcket luktar inte som det brukar. Jag borrar ned ansiktet i kudden och andas in djupt. Nepp, kudden luktar inte heller som den brukar. Jag lägger mig sakta på rygg och öppnar försiktigt ögonen. Sedan sätter jag mig käpprak upp i sängen. Jag ligger verkligen inte i min säng, och sängen är verkligen inte i mitt rum. Men jag är i alla fall på hotellet, det är jag säker på, jag känner igen inredningen. Det ligger kläder över allt, man ser knappt golvet. Oj, den som bor här inne verkar inte veta vad ordning och reda är. Jag ska precis stiga ner från sängen då jag hör ljud i rummet på andra sidan dörren till sovrummet. Jag hoppar smidigt ned från sängen och smyger fram till dörren. Jag lägger örat mot dörren och försöker höra vem det är som är på andra sidan. Jag hör inte ett enda ljud, och mitt huvud känns som att det är fyllt av bomull kan verkligen inte komma på vems rum jag kan vara i. Jag öppnar tyst och försiktigt en liten springa så jag kan kika ut. Det enda som jag ser är en maskerad man som springer med en blodig yxa. Jag skriker förskräckt till och stänger dörren med en smäll och springer till sängen och begraver mig under täcket igen.
Jag hör hur dörren tyst öppnas och hur någon kommer in i rummet. Åh hjälp, det är han med yxan.
”Alice?” vänta, jag har hört den där rösten förut men kan inte placera den i min bomullsfyllda hjärna.
Jag vågar inte svara utan kryper ihop ännu mer under täcket och kniper ihop ögonen så mycket som jag kan.
”Alice? Are you awake?” nu börjar dimman i mitt huvud lätta och jag kan placera rösten.
Det är ju Louis. Eller, jag tror i alla fall att det är Louis. Sängen sjunker ned vid mina fötter vilket betyder att den här personen som låter som Louis har satt sig ned. Jag drar försiktigt ned täcket så jag kan kika över kanten. Och mycket riktigt, där sitter han. Inte yx-mördaren, utan Louis. Jag drar en suck av lättnad och sätter mig upp.
”You scared me. I thought you were a murderer or something.” Suckar jag och stirrar skrämt på honom.
”Why did you think that?” han låter riktigt förvirrad.
“Because I didn’t wake up in my room, and because I saw a man with an axe when I opened the door.” När jag säger det sista så börjar han skratta. “It’s not funny! My head feels like it’s filled with cotton or something.” försvarar jag mig samtidigt som jag lägger mig ned och drar täcket över huvudet igen.
”Okey, first of all. You’re in my room. And second of all, the man you saw. He was just on TV, me and the lads are watching scary movies.” Säger Louis då han har slutat skratta.
“I don’t care. I was really afraid.” muttrar jag under täcket.
”Oh Alice…” suckar Louis, sedan känner jag hur han tar ett järngrepp runt min ena fot.
Jag vet precis vad han tänker göra så jag börjar sprattla för allt vad jag är värd, men han är för stark. Han börjar kittla mig och jag skrattar så jag inte kan andas. Jag försöker åla mig ur hans grepp men det är förgäves.
”Please, Louis! Please, I can’t breathe. Stop it, stop!” han slutar efter ett tag men fortsätter flina.
Plötsligt kommer resten av killarna inrusande.
”We heard screaming!” säger Niall skrämt.
“It’ alright. I was just tickling Alice. She thought that I was a murderer.” Flinar Louis och jag ser hur de andra killarna andas ut.
”Oh, in that case.” säger Harry och flinar.
Han viskar någonting till killarna som står bredvid honom, men jag hör inte vad han säger. Plötsligt slänger sig alla på mig och börjar kittla mig. Jag skriker och skrattar så tårarna rinner samtidigt som jag försöker ta mig fri. Jag gör en sista kraftansträngning och sparkar hårt med mitt vänstra ben och jag känner hur jag träffar någonting mjukt.
”Ouff, bloody hell.” hör jag någon kvida och sedan hörs en dov duns.
Alla slutar med kittlingen och tittar istället över kanten på sängen. Där nedanför ligger Niall dubbelvikt och vrider sig medan han håller sig mellan benen. När jag inser vad som hänt bubblar ett högt skratt ut från mig. Killarna hänger på, eller inte Niall.
”I think I’m going to buy a cup or something if I would like to have children one day.” Hör vi Niall Muttra från golvet, vilket gör att vi skrattar ännu mer.
Han ställer sig mödosamt upp och blänger på oss. Sedan muttrar han något om att han ska fortsätta kolla på filmen och klampar ut från sovrummet. Jag får dåligt samvete och går så fort jag kan (jag är fortfarande ganska snurrig) ut till vardagsrummet. Innan jag stänger dörren bakom mig ber jag killarna stanna där inne en stund. Jag hittar Niall sittandes i soffan men en skål chips i knäet. Jag sätter mig försiktigt bredvid honom och drar upp knäna under hakan men han reagerar inte.
”Niall, I’m sorry for kicking you. I didn’t mean it.” Säger jag tyst och söker efter hans blick.
”I know you didn’t mean it. It just hurts really bad, and I just got mad because you guys laughed at me when I were in such pain.” Säger han och möter min blick.
Jag slås över hur blåa ögon han har. Dom är riktigt fina faktiskt.
”I’m really sorry.” säger jag igen samtidigt som jag begraver ansiktet i knäet.
”I said it was okay Alice.” Säger han och lyfter upp mitt ansikte från mitt knä.
Han håller stadigt mitt huvud mellan sina händer och inspekterar mitt ansikte.
”You’re really pretty.” mumlar han och möter mina ögon.
Jag vet inte vad jag ska säga så jag sitter bara där som ett fån och stirrar på honom. Plötsligt lutar han sig närmare och närmare mig samtidigt som han sluter ögonen. Jag sitter som förstenad, vad håller han egentligen. Vad ska jag göra?
”What are you doing?” hör jag en röst bakom mig då Niall’s läppar är endast några centimeter från mina.
Niall sätter sig käpprak upp i soffan och släpper mitt ansikte. Jag vänder mig förskräckt om och ser att alla de andra står i dörröppningen, stirrandes på mig och Niall. Jag försöker komma på någonting att säga, men det står helt stilla i mitt huvud. Ja vad gjorde vi egentligen? Skulle Niall kyssa mig? Jag sveper med blicken över killarnas ansikten och stannar då jag möter Louis blick. Han ser… sårad ut. Men varför skulle han vara det? Plötsligt känner jag hur magen vänder sig ut och in. Jag sätter ena handen över munnen och reser mig snabbt upp. Jag rusar mot dörren som jag gissar är toan och sliter upp dörren. Mycket riktigt, jag hinner inte bry mig om dörren går igen bakom mig innan jag slänger mig över toan och låter magen pumpa ut allt innehåll. Medan jag sitter där och hulkar så känner jag hur någon kommer och tar bort allt hår från mitt ansikte och stryker mig över ryggen. När jag inte längre har något innehåll kvar i magen så sätter jag mig med ryggen mot badkaret som står bredvid toan och pustar ut. Jag öppnar ögonen och ser att Stefan står och räcker ett vattenglas till mig. Jag tar tacksamt emot det och tar en klunk, som jag sedan gurglar runt i munnen och spottar ut i toan. Resten av vattnet dricker jag sakta upp.
”Det är en rejäl mensvärk du har lill-tjejen.” säger Stefan och sätter sig bredvid mig på toagolvet.
”Jag tror inte det där var mensvärken. Har inte ont i magen nu.” jag skakar förvirrat på huvudet och lutar det sedan i händerna.
”Inte? Vad är det då?” frågar Stefan och lägger en arm runt mina axlar.
”Jag vet inte. Ena stunden håller Niall på att kyssa mig, i nästa så möter jag Louis ledsna ögon och innan jag hinner reagera så vänds magen ut och in.” jag lutar mig tungt mot Stefans axel och suckar.
”Alice, I’m so sorry.” jag lyfter snabbt min blick mot dörren och där står Niall och ser lika skamsen ut som Liam gjorde på badhuset.
”UT!” ryter jag utan att tänka mig för på svenska och han kollar skrämt på mig innan han försvinner därifrån.
”Varför skriker du på honom? Han sa ju att han var ledsen?” Stefan låter förvånad.
”Låt mig bara vara!” fräser jag och ställer mig upp på vingliga ben.
När jag känner att jag har tillräckligt med balans så tar jag sats och springer så fort jag kan ut från toan, förbi killarna och ut i hotellkorridoren och upp på mitt rum. Jag sliter upp min dörr, kastar mig in och försäkrar mig om att jag låser dörren. Sedan begraver jag mig i min egna säng.
Sådärja. Jag vet inte, det här kapitlet kändes bara...konstigt? Äsch, skyller på resfebern eller nåt hehe.
