Tidigare i kapitel 21:

”Låt mig bara vara!” fräser jag och ställer mig upp på vingliga ben.

När jag känner att jag har tillräckligt med balans så tar jag sats och springer så fort jag kan ut från toan, förbi killarna och ut i hotellkorridoren och upp på mitt rum. Jag sliter upp min dörr, kastar mig in och försäkrar mig om att jag låser dörren. Sedan begraver jag mig i min egna säng.

Alice pov –

Vad händer med mig? Varför försökte jag inte göra motstånd när Niall tänkte kyssa mig? Gillar jag Niall? Det gör jag väl inte? Eller? Varför kändes det som att något gick sönder inom mig då jag såg Louis sårade blick? Jag måste ju ha sett fel, för han kan ju inte gilla mig som mer än en vän. Eller? Åh, varför skrek jag på Niall? Stackaren, han förtjänar det ju inte. Han sa ju förlåt. Varför ska du vara en sådan jävla bitch Alice?

Louis pov –

Gillar Niall henne? Gillar hon Niall? Varför kändes det som att någonting brast inom mig då han bara var några centimeter från hennes läppar? Varför fick min kropp helt plötsligt lust att springa fram och slå ner Niall? Gillar jag henne så mycket? Gillar jag ens Alice på det sättet? Alice eller Eleanor? Åh, snälla gud. Hjälp mig.

Niall’s pov –

Fan. Fan. Fan. Varför gjorde jag sådär? Hennes ögon hypnotiserade mig och jag insåg inte vad jag höll på med. Nu kommer hon ju hata mig för alltid. Det är nog lika bra jag åker hem till Irland. Fan.

Stefans pov –

Alltså, vad är det som händer egentligen? Som det verkar på Alice så gillar hon ju Louis. Inte Niall. Stackars lill-tjejen, hon har det då inte lätt. Och så blir hon så nervös så hon spyr. Jag skulle nog aldrig vilja vara tjej. Undra om den där tjejen från tåget kommer ringa mig någon gång?

Liam’s pov –

Jag saknar Danielle’s kyssar. Jag ska nog ringa henne och fråga om hon kan komma hit. Men först ska jag fråga Niall vad som är på gång egentligen.

Zayn’s pov –

Vas happenin? Nej, men det är någonting konstigt på gång. Louis verkar arg över någonting och Niall är typ helt förstörd över det här med Alice. Undra hur Alice mår också?

Harry’s pov –

Öhm, okej? Louis såg ju lagom sårad ut då Niall nästan kysste Alice. Hade jag inte sagt något så hade Niall definitivt kysst henne. Undra vad Louis hade gjort då. Han såg verkligen ut som att han ville slå ner Niall där ett tag. Jag trodde inte Louis gillade Alice så mycket. Jag har allt sett blickarna han ger henne då hon inte ser, han tycker om henne men jag trodde inte det var såhär mycket. Jag får försöka hjälpa honom på något sätt. Men hur?

Nästa morgon

Alice pov –

Jag öppnar ögonen och stirrar upp i taket. Jag vill inte. Jag sätter mig upp och inser att jag har på mig gårdagens kläder, och det känns inte fräscht. Luktar spya gör jag också. Jag går in till badrummet, sliter av mig de äckliga kläderna och går in i duschen. Jag vrider på det varmaste som går och känner hur vattnets strålar bränner mot min hud. Vattnet drar med sig spykänslan som jag har kvar på kroppen och jag njuter av att kunna slappna av. Plötsligt flimrar en bild förbi i mitt huvud. Niall. Niall’s huvud då han kommer närmare och närmare. Sedan flimrar en till bild förbi, fast nu fastnar den på mina hornhinnor. Louis sårade blick. Jag öppnar förskräckt ögonen och försöker skaka av mig den konstiga känslan. Det går inte. Bilden sitter som fastbränd i mitt huvud.

Jag stänger av duschen med en suck och drar till mig en handduk som jag virar runt kroppen. Jag stiger ur duschen och ställer mig framför spegeln. Håret hänger i blöta slingor runt huvudet och under mina ögon syns mörka ringar. Ögonen är röda, som att jag inte sovit på några veckor och min hy är blek. Min mun känns jätteäcklig så jag kletar på en stor klick tandkräm på tandborsten och står i flera minuter och försöker borsta bort den äckliga känslan. Till slut ger jag upp och spottar ut löddret. Jag går ut från badrummet och drar på mig mina slitna stallkläder. Plötsligt kommer jag på att jag inte vet vad klockan är och jag vänder mig mot väckarklockan och den visar 11.02. Precis då jag ska rusa ut genom dörren så ser jag att det ligger en lapp på golvet, precis innanför dörren. Jag plockar upp den och ser att den är från Lena.

God morgon Alice, eller jag kanske ska säga god dag. Du får ledigt idag, eftersom du inte mådde så bra igår. Och Stefan berättade att du hade haft det jobbigt på kvällen också. Så du behöver inte göra nåt arbete idag, ta en lång ridtur eller något. Om det är något så är det bara att leta upp mig eller Kenny, och Stefan lär ju vara i stallet om du vill prata med honom. Ha det bra!
/Lena :)

Åh, snälla Lena. Jag bestämmer mig för att ta en lång härlig tur med Limbo. Han måste känna sig bortglömd eftersom jag aldrig hann träffa honom igår. Jag går till ena fönstret i mitt rum som ger mig en vacker utsikt över hästhagarna. Till min förvåning ligger snön från igår kvar på marken, som ett mjukt, vitt täcke. Ett leende sprids över mina läppar medan jag ser några av hästarna galoppera runt med snön virvlande runt deras ben. Jag drar på mig ett par raggsockar som ligger slängda på golvet och sträcker mig efter en dunväst. Sedan går jag ut från mitt rum och springer i ilfart nedför trappan. Jag drar på mig mina stallskor och öppnar sedan den stora dörren som leder ut från hotellet. Den torra vinterluften slår emot mig och jag drar in ett djupt andetag. Den kalla luften ilar i mina lungor och jag kan tänka klarare. Det är inga moln på himlen och solen står högt. En perfekt dag för en uteritt. Jag springer över gårdsplanen och bromsar in precis då jag ska gå in genom dörren. Jag går sakta in i stallet och låter ögonen vänja sig vid det dunkla ljuset.

Jag visslar en liten melodi och tystnar sedan. Längst in i stallet hörs ett dovt och bekant gnäggande och det känns som att mitt leende går från öra till öra. Jag går snabbt genom stallgången och efter vad som känns om en evighet så kommer jag äntligen fram till mitt mål. Hans stora öron är spetsade åt mitt håll och hans ögon lyser av bus. Jag stannar och fiskar upp några morötter ur en påse som hänger på boxväggen och stoppar ned dom i bakfickan på mina byxor. Limbo frustar till och vevar otåligt med ena frambenet. Jag hyschar honom och öppnar boxdörren. Han backar och ställer sig sedan och kikar på mig. Jag går fram till honom och lägger armarna runt hans hals och drar in den underbara hästdoften. Plötsligt känner jag hur någon nafsar på min rumpa.

”Limbo.” säger jag varnande och nafsandet upphör.

Jag skrattar till och släpper taget runt Limbos hals. Jag backar några steg och granskar den stora hästen framför mig. Han är så vacker.

”Okej Limbo. Det var ju ett tag sedan nu men få se om du kommer ihåg hur man gör. Vacker hov.” säger jag och pekar på hans högra framben.

Han lyfter högra frambenet mot min framsträckta hand och hans hov landar i min hand.

”Duktig pojke!” jag tar fram en av morötterna, bryter den i mitten och ger honom en av bitarna.

Han glufsar i sig den och kollar sedan uppmanande på mig för att få mer. Jag går och ställer mig på hans vänstra sida och lägger ena handen under magen, mellan frambenen på honom.

”Buga.” säger jag och kliar lite med handen.

Han sänker huvudet och ställer sig i princip ned på ett knä så det ser ut som när man bugar.

”Braaa.” säger jag och tar bort handen medan han ställer sig upp som vanligt.

Han får den andra biten av moroten och han tuggar nöjt i sig den. Jag lägger resten av morötterna i hans krubba och medan han står och mumsar i sig dem så börjar jag borsta honom. Jag borstar noggrant igenom hans kropp och han njuter varenda sekund av det. När jag har borstat igenom honom noggrant så sadlar och tränsar jag honom. Jag knäpper på mig hjälmen och leder sedan ut honom på stallgården. Han verkar lika glad som jag över att det ligger snö på marken för han blåser upp sig och dansar runt mig. Jag bara skrattar åt hur han beter sig men säger sedan åt honom att stå stilla. Han lyder som vanligt och står blickstilla medan jag kravlar mig upp i sadeln. Jag skänklar sedan på honom och han styr stegen mot skogen. Jag låter honom bestämma var vi ska gå och han går med spetsade öron och huvudet vaggande fram och tillbaka. Jag njuter av att sitta på hans rygg igen och jag nynnar lite på någon låt. Efter ett tag så ger jag Limbo kommando att börja trava och han ökar villigt på takten. Snör yr runt hans ben och den kalla luften biter i mina kinder. Leendet sitter fortfarande som fastklistrat på mitt ansikte och jag skrattar till då Limbo gör ett litet glädjeskutt. Jag låter honom själv falla in i galopp och tillsammans susar vi genom den snöbeklädda skogen. Frihet. Ett citat ploppar upp i mitt huvud, men jag kan inte komma ihåg vars ifrån som jag har hört det.

”In riding a horse, we borrow freedom.”

Jag håller helt och hållet med. Tillsammans blir vi ett, och jag glömmer alla andra tankar och bekymmer som tidigare har fyllt mitt huvud.  

Riktigt ledsen att det inte har kommit upp nåt kapitel tidigare. Men allt har inte gått som planerat och ja. Berättar kanske sen. Hoppas ni kommer kommentera även om jag inte begär nå kommentarer.