Fredag

Snart är det helg igen. Mammas helg. Jag vill inte. Eller jag vill ju såklart träffa mamma. Men jag vill inte träffa honom. Jag orkar inte med de kalla blickarna när mamma inte ser. Jag orkar inte med att vara rädd konstant i tre dagar. Jag orkar inte med att jag ska bli illa behandlad när jag inte ens gjort något. Jag orkar inte med att mamma blundar för verkligheten.  Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

Det var ingen skola idag. Klockan är kanske inte mer än 8 på morgonen. Och ja, nu ligger jag åter igen på mitt hemliga ställe i skogen. Min äng. Ingen vet om det här stället. Möjligtvis djuren i skogen, men inte någon av mina vänner i alla fall. Det här är min alldeles egna plats. Min egna plats dit jag går när jag inte orkar vara hemma, när jag bara behöver tänka eller bara gråta ut. Som idag.

Jag ligger djupt försjunken i mina tankar om vad som kommer hända i ikväll då jag ska till mamma, när jag hör hur det knakar till bakom mig. På mindre än en sekund är jag uppe på fötter och stirrar ut i skogen runtom mig. ”Hallå? Är det någon där?” Ropar jag.

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur någonting kommer springandes mot mig. Jag skriker till och slänger mig på marken med armarna över huvudet i tron om att det är en björn. Men istället för sylvassa tänder så känner jag en sträv tunga på min arm. Jag tittar förvånat upp och där står en stor Sankt Bernards valp. Innan jag hinner reagera så hör jag hur någon ropar inifrån skogen. Fan, en kille. Jag kan ju inte möta en kille i skogen när jag ser ut såhär. Jag hör hur ropen kommer närmare, jag försöker få iväg hunden men den verkar inte vilja lämna mig. Fan, tänker jag igen. Nu är det ju försent att springa iväg. Och hunden skulle nog bara följa efter mig i så fall. Det är väl bara att stanna och ta smällen. Rödgråten och äcklig. Jippi!

Jag ser skuggan av honom innan han kommer ut på ängen.

-Caaass… hinner han ropa innan han ser mig och hunden där i mitten. Jag håller andan medan han sakta kommer gående mot oss. När han är hyfsat nära känner jag igen honom. Ludvig Karlsson. En av skolans ”tuffa” killar, det är därför jag känner igen honom. Men jag tror inte han känner igen mig. Det borde han inte göra. Han är ju en 3a och jag bara en liten 1a.

-Hej! Vad bra att du fångat Cassie, hon springer iväg hela tiden, säger han medan han hukar sig ner och kopplar hunden. Sedan kollar han upp på mig och ler, men får sedan ett oroligt uttryck i ansiktet.

-Vad blek du är! Skrämde hon dig? Frågar han sedan. Jag undrar vad han menar och inser att jag fortfarande sitter och håller andan.

-Nej nej, jag blev bara lite överraskad. Trodde det var en björn eller något hehe… börjar jag svamla, men slutar när jag hör hur töntig jag låter. Han sitter fortfarande på huk och granskar mitt ansikte.

Han frågar varför jag är här mitt i skogen, och sedan undrar han varför jag gråtit. Jag försöker komma på någon bortförklaring, men hans ögon får mig att berätta allt. Han verkar så annorlunda på något sätt. I skolan är han högljudd, irriterande, sur och jobbig. Men här i skogen, utan sina kompisar så är han en helt annan person. En ganska gullig person.  Vi sitter där i skogen i kanske någon timme och bara pratar. Han är så lätt att prata med. Saker som jag inte ens har berättat för mina bästa vänner bara flyger ur mig nu. Plötsligt ringer hans telefon, han kollar på skärmen och sedan på mig.

-Det är min mamma. Hon undrar nog var jag och hunden tog vägen. Måste nog dra nu, säger han och ställer sig upp. Han räcker sedan fram ena handen, jag tar den och han drar mig upp till stående. När jag försöker släppa taget håller han kvar och kollar mig djupt in i ögonen. Han har så fina ögon, tänker jag. I en minut står vi bara där, hand i hand, med blickarna djupt in i den andre. Den minuten känns som en evighet. Hans mobil ringer igen, och vi dras tillbaka till verkligheten igen.

-Hoppas vi träffas igen, säger han och ger mig en kram. Jag blir så överrumplad att jag bara står där som ett fån medan han vänder sig om för att gå. Men han tvärstannar, vänder sig om och utbrister,

-Men! Jag vet ju inte ens vad du heter, och vilken skola du går på.

-Angelina, jag heter Angelina, och jag går på Liljaskolan, svarar jag blygt.

-Lilja? Det är därför jag känner igen dig, säger han med ett leende och försvinner sedan ut i skogen igen.Oj, tänker jag. Jag tror jag är kär…

Lördag

Klockan kan inte vara mer än 4 på morgonen då jag vaknar av ett sms. Vem fan är det som skickar sms vid den här tiden? Tänker jag grinigt. Jag hade inte kunnat somna för än vid 2 på grund av att jag hade legat och tänkt på honom… Okänt nummer står det på displayen. Jag klickar upp smset och drar hastigt efter andan, för i smset står det:

Angelina, jag måste bara få säga det här. Jag kan inte sluta tänka på dina otroligt gröna ögon och ditt fina leende. Jag kan inte sluta tänka på när jag först såg dig där i skogen. Jag kan inte sluta tänka på hur gott du luktade. Jag kan inte sluta tänka på att jag nog är kär. Jag kan inte sluta tänka på DIG. /Ludvig

( btw, jag kollade i skolkatalogen vad du hette i efternamn, och sedan på eniro efter ditt nr, hoppas det är okej :] och jag hoppas att jag inte väckte dig!)

Tänk att han smsade mig! Och tänk att han är kär i mig! Mig! Den lilla, tysta, blyga tjejen som försöker att göra mig så osynlig som möjligt så att jag inte ska skämma ut mig. Han. Gillar. Mig. Jag klickar på svara, tänker en stund och knappar sedan in ett svar där det står:

Jag känner precis likadant. Jag kunde inte somna innan 2 för att jag låg och tänkte på dig. Jag bryr mig inte om att du väckte mig, jag är bara glad över det eftersom det var du.

Jag klickar på Skicka, och lägger mig sedan eftersom jag inte tror att han fortfarande är vaken. Efter fem minuter halvsover jag, och hoppar till när jag känner mobilen vibrera. Det var från honom…

Jag kan inte sova. Kan jag komma förbi? Jag kan inte sluta tänka på dig.

Jag känner hur fjärilarna i magen vaknar till liv medan jag knappar in ett svar där det står:

Kom. Mitt fönster är på baksidan, bredvid stegen.

Jag lägger mig tillrätta i sängen och kommer på att jag aldrig sa var jag bodde så jag skickar ett till sms med adressen.

Just när jag är på väg att somna om igen så här jag någonting som knackar mot mitt fönster. Jag flyger ur sängen och drar tyst upp rullgardinen. Där står han på brandstegen bredvid mitt fönster. När han ser mig så lyser hans ansikte upp och han ler ett försiktigt leende. Han var så vacker. Jag öppnar tyst fönstret och backar några steg så att jag inte är i vägen. Han klättrar smidigt in, och ställer sig sedan framför mig. Ingen av oss säger någonting. Plötsligt tar han ett steg framåt, så han hamnar någon decimeter ifrån mig. Jag får en tillbakablick från fredagen då vi var i skogen. Det känns så längesedan. Nu står han än en gång framför mig, men nu behöver han inte gå. Inte på ett långt tag. Han lägger sin ena hand på min rygg och drar mig närmare honom. Han tittar mig djupt in i ögonen och sätter sedan sin andra hand under min haka och lutar mitt ansikte uppåt. Han lutar sig sedan neråt, våra läppar möts och mina ben viker sig under mig. Han måste uppfattat det och tar emot mig innan jag ramlar ihop. Han lyfter upp mig i sin famn och sedan lägger han försiktigt ner mig i sängen, som att jag var gjord av glas. Han lägger sig bredvid mig och kysser mig igen.

Jag kryper ihop i hans famn, och för första gången på flera år så känner jag mig helt trygg. Han ger mig en mjuk puss på huvudet och viskar sedan;

-Du är det finaste jag har Angelina. Lova att aldrig lämna mig?

-Och du är det finaste jag har, viskade jag tillbaka. Jag lovar om du lovar.

-Jag lovar.

Jag vänder mig uppåt och kollar in i hans ögon. Han möter min blick och ger mig sedan en intensiv kyss. Sedan tar tröttheten över och jag somnar.

När jag vaknar på morgonen så var jag själv i rummet. På något sätt känns sängen kallare än vad den brukar. Jag saknar redan hans närhet. När jag sätter mig upp så märker jag att det ligger en lapp på kudden bredvid mig.

Jag saknar dig redan. Jag vill inte gå, men jag måste hem innan mamma får spel. Jag är så glad. Träffa mig i skogen vid 1? Jag kommer vänta där.

Puss, Din Ludvig <3

Jag kollar på klockan. Shit! Den är kvart i 1 redan. Utan att äta frukost eller fixa mig så slänger jag mig på cykeln för att ta mig till skogen. När jag inte kan cykla längre så springer jag. När jag kommer fram till gläntan så stannar jag för att få luft. Och där står han, mitt på ängen. Min pojke. Min Ludvig!

Söndag

Lördagen med Ludvig hade varit bra. Vi hade suttit i gläntan tills klockan var runt 6. Då ringde mamma och undrade vars jag var. Under tiden vi hade suttit i gläntan så hade vi bara pratat om våra liv och myst. Jag älskar honom. Mycket. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Mindre bra blev den när jag kom hem och jag fick världens utskällning av mammas kille. Nu handlade det om att jag var en otacksam slyna som han inte ville ha i sitt hus. Det var bara jag och han hemma så jag kunde som inte göra något annat än att stå med rak rygg och ta emot skiten så som många andra gånger. När han var klar gick jag lugnt och stilla upp på mitt rum och hade dörren låst resten av kvällen. Ludvig kom även den natten, men mycket tidigare. Vi bestämde att vi skulle mötas på stan på dagen. Än en gång somnade jag i hans famn och vaknade upp ensam.

Jag valde kläder med omsorg. Jag ville vara fin, men inte för uppklädd. Det blev en svart bandeu, ett löst vitt linne, en lite längre ljusbrun kofta och ett par jeansshorts. Till det hade jag mina svarta Converse skor och mina svarta Ray Barn Wayfarers. Håret plattar jag och låter hänga som det är. Kände mig hyfsat nöjd med klädvalet. I sminkväg så valde jag att bara ha mascara. När jag var klar med allt så drog jag på mig skorna och sprang till bussen. Jag visade sms- biljetten och slängde mig sedan ner på närmaste lediga säte. Jag hade precis lagt mobilen i fickan då jag kände hur den vibrerade. Det var ett sms från Ludvig.

Jag längtar efter dig. Vill känna dina läppar mot mina. Jag är så glad att du är min. Jag är förblindad av din kärlek.

Jag log för mig själv och knappade in ett svar.

I miss you to. Snart så ses vi. Jag är inte långt från stan nu. Vars är du? <3

Det tog inte läng tid innan jag fick ett svar.

Jag är redan framme. Jag står och väntar framför kyrkan. Be chauffören köra fortare så att jag inte avlider av längtan efter dig!

Ett skratt undslipper ur min mun, jag känner hur gubben bakom mig stirrar på min nacke men jag bryr mig inte.

Jag kollar upp och upptäcker att jag snart är framme vid hållplatsen där jag ska av. Jag trycker på Stopp- knappen, ställer mig upp och går mot utgången. Bussen stannar och öppnar dörrarna. Jag tar ett skutt ner från bussen och börjar sedan gå mot kyrkan. Jag är full av energi. Energi som jag inte har känt på länge. Jag har saknat den. När jag lyfter blicken över några hus framför mig så ser jag kyrktornet på kyrkan där jag ska möta Ludvig. Jag känner hur benen självmant ökar på farten. Min kropp saknar hans närhet. När jag svängt runt ett hörn så ser jag honom på andra sidan vägen.

Jag börjar gå över vägen mot honom. Han lyfter på huvudet och möter min blick. Hans ögon visar glädje. Jag ser det, även om jag är på andra sidan vägen. Plötsligt byts glädjen ut mot skräck och han skriker. Jag hör något tuta och vänder mig mot höger. Då ser jag varför Ludvig skriker. En lastbil kommer körande i full fart rakt mot mig. Det är som att världen saktar ner. Jag vänder mig mot Ludvig igen och ser att han har börjat springa. Jag hinner inte reagera innan allt blir svart och det sista jag kommer ihåg är skräcken i Ludvigs ögon. Min Ludvig.

skrev den här första året i gymnasiet.