Jag går in i köket, hämtar en bricka och ställer 5 glas på den. Sedan fyller jag glasen med några isbitar och sedan cola. När jag är klar med det så bär jag ut brickan till killarna.

”You can decide on what you’re going to eat a little bit longer. I’ll be right back.” säger jag till dem och går sedan till bord 9.

”Hej jag heter Alice och jag sk-” börjar jag.

”Alice?” säger en bekant röst och jag tittar upp från menyn jag håller i handen.

Åh nej.

Alice pov -

Jag möter ett par stålgrå ögon som är så bekanta, men ändå så främmande. Pappa.

”Vad fan gör du här?” väser en röst mitt emot pappa och mitt hjärta börjar rusa.

Jag öppnar munnen och försöker få fram några ord, men de stakar sig i halsen.

”Svara mig.” nu höjer häxan rösten och jag möter hennes blick.

Den är lika full av hat som den var sist jag såg henne. Jag känner hur min kropp börjar skaka av rädsla. Jag vill inte. Nej. Jag vill inte. Jag står här, med munnen öppen, helt förlamad.

”Alice, jag trodde. Jag trodde att du var död.” Pappas röst väcker upp mig ur förlamningen och jag möter hans blick.

”Pappa…” viskar jag och jag känner hur tårarna väller upp i ögonen.

”Ditt äckliga as! Försvinn härifrån så jag slipper se ditt äckliga nylle!” vrålar Häxan och ställer sig upp så hennes stol åker i golvet.

Alla i matsalen stannar upp och tystnar med blickarna vända mot vårt håll. Jag står med rak rygg, åter igen förstelnad av skräck. Hon skrämmer mig. Hennes hot skrämmer mig. Min kropp börjar åter igen skaka och jag känner hur tårarna börjar rinna nedför mina kinder.

”Försvinn sa jag!” Nu skriker hon så saliven sprutar från hennes mun och innan jag hinner reagera har hon slagit till mig på kinden.

Hennes slag gör så jag åter igen vaknar ur min trans och jag vänder snabbt på mig och rusar det snabbaste jag kan ut från matsalen. Utan att tänka så springer jag ut till stallet, sliter upp Limbos boxdörr och kastar mig upp på hans rygg. Jag trycker hårt in hälarna i hans mage och han kastar sig ut ur boxen. Mitt knä kommer i vägen mellan han och väggen men jag känner ingen smärta. Limbo skenar ut från stallet med mig hängandes på ryggen, och han siktar mot skogen. Han får bestämma var vi ska, medan tysta tårar rinner nedför mina kinder.

~

”Alice?” jag vaknar sakta upp.

”Alice, where are you?” vem är det som ropar på mig?

”Alice, please answer me!” rösten kommer närmare.

Jag försöker röra på mig, men det går inte. Min kropp är förstelnad. Jag försöker ropa på den som skriker mitt namn, men jag får inget syre till mina lungor. Jag öppnar sakta ögonen. Mörker. Jag stänger snabbt ögonen igen men öppnar dem sakta igen. Den här gången så ser jag någonting, men det är suddigt. Jag blinkar hårt några gånger och till slut så kan jag faktiskt se någonting. Jag ligger på marken, i skogen.

”Alice?” rösten är längre bort nu.

Jag försöker röra på mig igen, och nu verkar min kropp ha vaknat till liv för jag kan röra på armarna. Jag tvingar mig sakta men säkert upp i sittande ställning. Min vänstra kind dunkar och när jag känner med fingrarna på kinden så svider det till. Jag känner hur någon blåser varm luft i min nacke och jag vänder mig skrämt om. Jag pustar ut med detsamma då jag ser att det är Limbo som står bakom mig och tittar oroligt på mig.

”Alice, please. Where are you?” rösten är nu lite närmare och jag kan urskilja att det är Louis röst.

”Louis?” luften pressas ur mig och blir inte mer än en viskning.

Jag drar efter andan och försöker igen.

”Louis.” min röst skakar och jag tar ännu ett djupt andetag.

”Louis!” paniken hörs i min röst då jag ropar hans namn.

”Alice?” hans röst hörs i skogen till vänster om mig och jag vänder mig ditåt.

”Louis. I’m here.” ropar jag hjälplöst.

”Alice?” det knakar till och Louis träder fram ur mörkret.

Han upptäcker först Limbo och sedan mig som sitter vid hästens hovar. Han rusar fram och kastar sig ned på knä framför mig.

”Alice, I’ve been so worried. We all have been so worried. What happened? Are you hurt? Who was she?” han bombarderar mig med frågor och de verkar aldrig ta slut.

”Please, Louis.” viskar jag och han tystnar.

Jag känner hur mina tårar börjar rinna igen och jag börjar skaka. Han drar in mig i en varm kram och jag lutar mig tungt mot honom.

Vi sitter så en stund tills jag har samlat mig och kan prata normalt.

”It all started when my mom left.” börjar jag och sedan berättar jag allt om mitt liv innan jag kom till hotellet. Han sitter hela tiden med blicken fäst i min och allt bara rinner ur mig.

”And now tonight, the witch and my dad came to the hotel and the rest I guess you saw yourself.” avslutar jag och sätter händerna för ansiktet och ställer mig upp. “Why do I exist? Why, why, varför? Jag borde inte finnas. Allt skulle vara mycket bättre om jag var död!” jag börjar vanka av och an och skäller på mig själv medan jag slår mig själv på huvudet.

“Alice.” säger Louis bakom mig.

”What?!” utbrister jag och vänder mig mot honom, men istället för att våra blickar möts så möter hans läppar mina i min livs första kyss.

Bara för att jag känner att jag har fått sånt himla flyt så får ni ännu en del idag. Hoppas ni gillar den.

Minst 14 kommentarer för nästa del? ♥