Tidigare i kapitel 20:

Jag tar djupa klunkar av den kalla drycken och lutar mig sedan mot Louis igen och slingrar mina armar runt honom.

”Thank you.” viskar jag fram och böjer på nacken så jag kan titta på honom.

”You’re welcome love.” säger han och ger mig en försiktig puss på pannan.

Jag känner hur en värme sprider sig i min kropp, och för ett litet ögonblick så glömmer jag bort smärtan som pulserar från min mage. Jag sluter ögonen och somnar om med ett leende på läpparna.

Alice pov –

Jag sträcker bekvämt på mig i sängen. Det känns som att jag har sovit i hundra år eller något. Jag känner inte för att stiga upp så jag gosar ned mig i täcket igen. Men det är någonting som inte stämmer. Täcket luktar inte som det brukar. Jag borrar ned ansiktet i kudden och andas in djupt. Nepp, kudden luktar inte heller som den brukar. Jag lägger mig sakta på rygg och öppnar försiktigt ögonen. Sedan sätter jag mig käpprak upp i sängen. Jag ligger verkligen inte i min säng, och sängen är verkligen inte i mitt rum. Men jag är i alla fall på hotellet, det är jag säker på, jag känner igen inredningen. Det ligger kläder över allt, man ser knappt golvet. Oj, den som bor här inne verkar inte veta vad ordning och reda är. Jag ska precis stiga ner från sängen då jag hör ljud i rummet på andra sidan dörren till sovrummet. Jag hoppar smidigt ned från sängen och smyger fram till dörren. Jag lägger örat mot dörren och försöker höra vem det är som är på andra sidan. Jag hör inte ett enda ljud, och mitt huvud känns som att det är fyllt av bomull kan verkligen inte komma på vems rum jag kan vara i. Jag öppnar tyst och försiktigt en liten springa så jag kan kika ut. Det enda som jag ser är en maskerad man som springer med en blodig yxa. Jag skriker förskräckt till och stänger dörren med en smäll och springer till sängen och begraver mig under täcket igen.

Jag hör hur dörren tyst öppnas och hur någon kommer in i rummet. Åh hjälp, det är han med yxan.

”Alice?” vänta, jag har hört den där rösten förut men kan inte placera den i min bomullsfyllda hjärna.

Jag vågar inte svara utan kryper ihop ännu mer under täcket och kniper ihop ögonen så mycket som jag kan.

”Alice? Are you awake?” nu börjar dimman i mitt huvud lätta och jag kan placera rösten.

Det är ju Louis. Eller, jag tror i alla fall att det är Louis. Sängen sjunker ned vid mina fötter vilket betyder att den här personen som låter som Louis har satt sig ned. Jag drar försiktigt ned täcket så jag kan kika över kanten. Och mycket riktigt, där sitter han. Inte yx-mördaren, utan Louis. Jag drar en suck av lättnad och sätter mig upp.

”You scared me. I thought you were a murderer or something.” Suckar jag och stirrar skrämt på honom.

”Why did you think that?” han låter riktigt förvirrad.

“Because I didn’t wake up in my room, and because I saw a man with an axe when I opened the door.” När jag säger det sista så börjar han skratta. “It’s not funny! My head feels like it’s filled with cotton or something.” försvarar jag mig samtidigt som jag lägger mig ned och drar täcket över huvudet igen.

”Okey, first of all. You’re in my room. And second of all, the man you saw. He was just on TV, me and the lads are watching scary movies.” Säger Louis då han har slutat skratta.

“I don’t care. I was really afraid.” muttrar jag under täcket.

”Oh Alice…” suckar Louis, sedan känner jag hur han tar ett järngrepp runt min ena fot.

Jag vet precis vad han tänker göra så jag börjar sprattla för allt vad jag är värd, men han är för stark. Han börjar kittla mig och jag skrattar så jag inte kan andas. Jag försöker åla mig ur hans grepp men det är förgäves.

”Please, Louis! Please, I can’t breathe. Stop it, stop!” han slutar efter ett tag men fortsätter flina.

Plötsligt kommer resten av killarna inrusande.

”We heard screaming!” säger Niall skrämt.

“It’ alright. I was just tickling Alice. She thought that I was a murderer.” Flinar Louis och jag ser hur de andra killarna andas ut.

”Oh, in that case.” säger Harry och flinar.

Han viskar någonting till killarna som står bredvid honom, men jag hör inte vad han säger. Plötsligt slänger sig alla på mig och börjar kittla mig. Jag skriker och skrattar så tårarna rinner samtidigt som jag försöker ta mig fri. Jag gör en sista kraftansträngning och sparkar hårt med mitt vänstra ben och jag känner hur jag träffar någonting mjukt.

”Ouff, bloody hell.” hör jag någon kvida och sedan hörs en dov duns.

Alla slutar med kittlingen och tittar istället över kanten på sängen. Där nedanför ligger Niall dubbelvikt och vrider sig medan han håller sig mellan benen. När jag inser vad som hänt bubblar ett högt skratt ut från mig. Killarna hänger på, eller inte Niall.

”I think I’m going to buy a cup or something if I would like to have children one day.” Hör vi Niall Muttra från golvet, vilket gör att vi skrattar ännu mer.

Han ställer sig mödosamt upp och blänger på oss. Sedan muttrar han något om att han ska fortsätta kolla på filmen och klampar ut från sovrummet. Jag får dåligt samvete och går så fort jag kan (jag är fortfarande ganska snurrig) ut till vardagsrummet. Innan jag stänger dörren bakom mig ber jag killarna stanna där inne en stund. Jag hittar Niall sittandes i soffan men en skål chips i knäet. Jag sätter mig försiktigt bredvid honom och drar upp knäna under hakan men han reagerar inte.

”Niall, I’m sorry for kicking you. I didn’t mean it.” Säger jag tyst och söker efter hans blick.

”I know you didn’t mean it. It just hurts really bad, and I just got mad because you guys laughed at me when I were in such pain.” Säger han och möter min blick.

Jag slås över hur blåa ögon han har. Dom är riktigt fina faktiskt.

”I’m really sorry.” säger jag igen samtidigt som jag begraver ansiktet i knäet.

”I said it was okay Alice.” Säger han och lyfter upp mitt ansikte från mitt knä.

Han håller stadigt mitt huvud mellan sina händer och inspekterar mitt ansikte.

”You’re really pretty.” mumlar han och möter mina ögon.

Jag vet inte vad jag ska säga så jag sitter bara där som ett fån och stirrar på honom. Plötsligt lutar han sig närmare och närmare mig samtidigt som han sluter ögonen. Jag sitter som förstenad, vad håller han egentligen. Vad ska jag göra?

”What are you doing?” hör jag en röst bakom mig då Niall’s läppar är endast några centimeter från mina.

Niall sätter sig käpprak upp i soffan och släpper mitt ansikte. Jag vänder mig förskräckt om och ser att alla de andra står i dörröppningen, stirrandes på mig och Niall. Jag försöker komma på någonting att säga, men det står helt stilla i mitt huvud. Ja vad gjorde vi egentligen? Skulle Niall kyssa mig? Jag sveper med blicken över killarnas ansikten och stannar då jag möter Louis blick. Han ser… sårad ut. Men varför skulle han vara det? Plötsligt känner jag hur magen vänder sig ut och in. Jag sätter ena handen över munnen och reser mig snabbt upp. Jag rusar mot dörren som jag gissar är toan och sliter upp dörren. Mycket riktigt, jag hinner inte bry mig om dörren går igen bakom mig innan jag slänger mig över toan och låter magen pumpa ut allt innehåll. Medan jag sitter där och hulkar så känner jag hur någon kommer och tar bort allt hår från mitt ansikte och stryker mig över ryggen. När jag inte längre har något innehåll kvar i magen så sätter jag mig med ryggen mot badkaret som står bredvid toan och pustar ut. Jag öppnar ögonen och ser att Stefan står och räcker ett vattenglas till mig. Jag tar tacksamt emot det och tar en klunk, som jag sedan gurglar runt i munnen och spottar ut i toan. Resten av vattnet dricker jag sakta upp.

”Det är en rejäl mensvärk du har lill-tjejen.” säger Stefan och sätter sig bredvid mig på toagolvet.

”Jag tror inte det där var mensvärken. Har inte ont i magen nu.” jag skakar förvirrat på huvudet och lutar det sedan i händerna.

”Inte? Vad är det då?” frågar Stefan och lägger en arm runt mina axlar.

”Jag vet inte. Ena stunden håller Niall på att kyssa mig, i nästa så möter jag Louis ledsna ögon och innan jag hinner reagera så vänds magen ut och in.” jag lutar mig tungt mot Stefans axel och suckar.

”Alice, I’m so sorry.” jag lyfter snabbt min blick mot dörren och där står Niall och ser lika skamsen ut som Liam gjorde på badhuset.

”UT!” ryter jag utan att tänka mig för på svenska och han kollar skrämt på mig innan han försvinner därifrån.

”Varför skriker du på honom? Han sa ju att han var ledsen?” Stefan låter förvånad.

”Låt mig bara vara!” fräser jag och ställer mig upp på vingliga ben.

När jag känner att jag har tillräckligt med balans så tar jag sats och springer så fort jag kan ut från toan, förbi killarna och ut i hotellkorridoren och upp på mitt rum. Jag sliter upp min dörr, kastar mig in och försäkrar mig om att jag låser dörren. Sedan begraver jag mig i min egna säng.