Leendet sitter fortfarande som fastklistrat på mitt ansikte och jag skrattar till då Limbo gör ett litet glädjeskutt. Jag låter honom själv falla in i galopp och tillsammans susar vi genom den snöbeklädda skogen. Frihet. Ett citat ploppar upp i mitt huvud, men jag kan inte komma ihåg vars ifrån som jag har hört det.

”In riding a horse, we borrow freedom.”

Jag håller helt och hållet med. Tillsammans blir vi ett, och jag glömmer alla andra tankar och bekymmer som tidigare har fyllt mitt huvud.  

Louis pov –

Jag vaknar brutalt av att någon drar av mig täcket och häller iskallt vatten på mig. Jag hoppar förskräckt upp från sängen och ser Harry stå och kikna av skratt, med mitt täcke vid fötterna och ett tomt glas i högra handen. Om blickar kunde döda så skulle han bara vara en mörk fläck på golvet just nu.

”What was that good for?!” morrar jag.

“I thought it was time for you to wake up, dear BooBear.” skrattar Harry.

“Well, I don’t think so.” muttrar jag och drar på mig ett par torra mjukisar och en t-shirt.

Harry slutar tillslut skratta, men han ser fortfarande ut att vara full av bus. Konstigt, i vanliga fall brukar det vara jag som gör allt bus, knappt kan sitta still och går alla på nerverna. Men jag har typ inte varit mig själv de senaste veckorna. Eller, sen Eleanor gjorde slut med mig. Jag går fram till Harry och böjer mig ned för att plocka upp täcket som fortfarande ligger vid hans fötter, och innan han hinner reagera så har han fått ett lätt slag mellan benen. Jag rätar på mig och flinar, medan han står dubbelvikt och stönar av smärta.

”What was THAT good for?” mumlar han smärtsamt.

“For waking me up, dear Harold.” flinar jag och går ut och sätter mig i soffan.

Jag startar tv’n och zappar mellan kanalerna. Jag stannar på MTV som visar ett avsnitt av amerikanska Skins. Jag drar en filt runt mina axlar och sätter mig tillrätta i soffan. Jag försöker läsa översättnings remsorna längst ned på skärmen, men jag förstår inte ett enda ord, antar att det är svenska. Jag återgår till att kolla på programmet och faller snart in i en lätt sömn. Jag vaknar till av att det kittlas på näsan så min högra hand åker automatiskt upp för att klia. När handen möter ansiktet så känner jag hur någonting smetas ut på mitt ansikte. Jag öppnar snabbt ögonen och ser Harry stå och garva med en raklödder-burk i handen. Jag kan, utan att ens tänka, lista ut att kletet jag har på handen och i ansiktet är raklödder.

”Really Harry? Really?!.” säger jag med spelad ilska och ställer mig upp.

Harry slutar skratta och stirrar skrämt på mig. Jag går närmare och närmare, och han backar långsamt ju närmare jag kommer. Till slut så har han backat så långt att han backar in i väggen och inte har någonstans att ta vägen. Jag kastar mig mot honom med den kletiga handen i högsta hugg, men han slinker förbi mig och springer mot dörren som går ut mot korridoren. Jag springer efter honom, och till min tur så är dörren låst. Jag slänger mig över soffan medan Harry förtvivlat försöker låsa upp dörren. Han får upp dörren och rusar ut med mig hack i häl. Han springer skrikandes som en litet tjej nedför korridoren, med en burk raklödder i handen.

Precis då han ska runda hörnet ut mot stora hallen så krockar han nästan med Alice. Hon tvärnitar och han ställer sig bakom hennes rygg, så han har henne som någon sköld.

”Harry? What are you doing?” frågar hon förvånat och vrider på sig för att kolla på Harry som står ihopkurad bakom henne.

”Sssch! Or else he will see me.” Harry spelar livrädd och håller hårt i Alice’s tröja medan han försiktigt kikar fram på mig.

”Oh Harry. I have something for you.” säger lent medan jag smyger fram mot Alice med handen bakom ryggen.

”Okay, can someone please tell me what’s going on?” frågar Alice och lägger armarna i kors. “And Louis, why are your face covered in foam?” frågar hon sedan och kollar misstänksamt på mig.

”Oh, it’s just something that little Harold here thought were funny.” flinar jag. “So Alice, if you just could stand absolutely still it would be great!”

Hon fryser till då hon inser vad jag ska göra. Harry kikar försiktigt fram och piper till då han ser att jag är närmare än han trodde. Jag slänger mig mot Harry med den skumfyllda handen i högsta hugg. Men Harry ger Alice en lätt knuff, vilket hon inte är beredd på, så hon tappar balansen och stapplar mot mig. Jag har fått upp en sådan fart så jag har inte någon möjlighet att stanna och innan jag hinner ändra rikting så har jag och Alice krockat. Alice ramlar baklänges med mig över sig. Innan vi landar på golvet försöker jag parera så inte all min kroppsvikt hamnar på Alice’s ömtåliga kropp och på något vis så lyckas jag vända oss så jag hamnar underst. Vi landar med en duns på golvet och jag tappar andan. Jag vänder på huvudet och ser att Alice’s ansikte bara är några ynka centimeter ifrån mitt och hennes ögon kollar intensivt in i mina. Åh, det är som att jag blir förtrollad på nytt. Jag blir lika förstummad varje gång jag kollar in i hennes lysande, blå ögon. Det är som att tiden stannar. Jag ska precis lyfta mitt huvud de sista centimetrarna från våra läppar då jag hör en välbekant ringsignal fylla den tysta hallen. Det är som att vi båda vaknar upp ur en dvala.

Alice rycker till och ställer sig upp, smidig som en katt. Jag sätter mig upp och fumlar fram den ringande mobilen ur bakfickan, med handen som inte är kletig av raklödder. Jag slänger en blick på displayen och jag drar hårt efter andan. Precis då jag ska trycka på den gröna luren så tvekar jag. Vill jag verkligen svara? Jag lyfter blicken från mobilen och ser Harry och Alice stå framför mig. Harry kollar frågande på mig, och Alice. Ja, hon ser generad ut. Jag sänker blicken till displayen igen och tar ett djupt andetag innan jag långsamt trycker på Svara.

”What do you want?” frågar jag likgiltigt, men jag känner hur rösten är på väg att brista.

”I miss you Lou. Please, can it be us again? I’m really sorry, I made a big mistake when I let you go.” ber hon.

Hennes röst. Alla känslor slår emot mig som en flodvåg. Jag öppnar munnen men stänger den snabbt igen. Jag känner hur hela min kropp börjar darra och all färg försvinner från mitt ansikte. Jag får inte fram ett enda ord.

”Lou? Are you there? Please, answer me.” hon låter som att hon är på bristningsgränsen till att gråta.

Jag öppnar åter igen munnen och den här gången kommer det faktiskt ut ett ord.

”El.” andas jag.

Det börjar bränna i ögonen och min syn blir suddig.

”I can’t. I can’t do this.” viskar jag med darrande röst.

Jag lyfter huvudet och möter Harry’s blick. Den är fylld av känslor. Han ser medlidsam ut, men det finns även ilska och förvirring. Jag ger honom en lidande blick medan jag känner hur tårarna har börjat rinna nedför mina kinder. Han tar två steg mot mig, böjer sig ned och tar mobilen från min hand. Jag protesterar inte, jag kan inte. All kraft har försvunnit och jag sitter bara och skakar. Det susar i mina öron och jag hör inte vad Harry säger till Eleanor.

Plötsligt känner jag hur en varm hand lägger sig över min kind och jag tittar förvirrat upp. Alice sitter på huk framför mig med sin hand vilande på min kind och hennes ögon utstrålar värme. Först blir jag förvånad, men sedan drar jag, utan att tänka mig för, henne till mig och sätter henne i min famn och lutar tungt mitt huvud mot hennes axel. Först sitter hon stel, men sedan slappnar hon av och lägger ena armen runt min nacke och med den andra drar hon försiktigt upp och nedför min rygg. Berörningen får mig att rysa och jag känner hur håret i nacken reser sig. Jag låter tårarna rinna utom kontroll och hela kroppen skakar. Hon säger ingenting utan sitter bara och finns där. Efter ett tag har känslorna lugnat ned sig lite och jag lyfter tungt huvudet. Harry står och iakttar mig med ett litet leende på läpparna.

”I told her that she shouldn’t call you anymore. I said that she made her choice when she left you.” säger han mjukt, men bestämt. “I’ll go to see what the others are doing. Just call or find us when you feel better.” fortsätter han sedan med ett leende och går sedan iväg.

När jag inte längre kan se Harry inser jag att Alice’s strykningar på min rygg har upphört. Jag vänder blicken mot henne och nu sitter hon istället och kollar mot hållet som Harry gick. Hon märker att jag kollar på henne och vänder sitt ansikte mot mitt.

”Feeling better?” frågar hon med ett försiktigt leende.

”Very. Thank you Alice.” säger jag med skrovlig röst.

”No problem.” ler hon och ställer sig upp.

Hon sträcker ena handen mot mig och jag tar den i min hand. Som alltid åker de där stötarna genom min kropp när hon nuddar mig.

”So, are going to the boys now?” frågar hon och vrider lite på sig där hon står.

”Uhm, I guess so.” säger jag.

Hon nickar och vänder sig om för att gå.

Alice pov –

Precis då jag ska börja gå så tar han tag i min hand. Jag vänder mig förvirrat om och möter hans intensivt blåa ögon. Utan ett ord drar han mig snabbt mot sig, och innan jag hinner reagera så har han dragit in mig i en varm kram. 

asså jag vet inte. det här kapitlet kändes bara konstigt :s 

tyvärr inga bilder för jag kom precis hem från min mormor, så har lite grejer att fixa inför skolan imorgon och vill komma i säng hyffsat tidigt. Men hoppas ni gillar de ♥