Precis då plingar det till i högtalarna och en kvinna säger att det är dags att stiga på tåget. Jag ställer mig upp och ska precis börja gå då jag känner hur det hugger till i nedre delen av magen. Det känns precis som att någon hugger mig med en kniv. Jag känner hur mina ben viker sig och jag ramlar. Jag hör hur Stefan ropar på mig, men jag kan inte svara, smärtan är för stark.

Stefans pov –

”Come on, or else we’re going to miss the train.” fräser Alice och springer iväg till tågstationen.

”What happened? Why did she get mad?” frågar Zayn och flackar med blacken mellan oss och Alice.

”I don’t really know. She usually isn’t like this.” Säger jag förvirrat.

Alice har nu hunnit in I tågstationen så vi börjar gå. Killarna hoppar och stojar, men jag går för en gångs skull tyst. Jag funderar vad som är på gång med Alice, hon brukar inte vara så här lättretlig. När vi kommer in på stationen ser jag Alice som sitter på en bänk med slutna ögon och hörlurarna i öronen. Jag ber killarna leta reda på en kiosk och köpa dricka till oss alla, och går sedan och sätter mig bredvid Alice. Hon verkar inte ha märkt mig så jag sitter bara och kollar på henne. Efter en stund så öppnar hon ögonen och kollar på mig.

”Vad är det Alice? Blev du arg?” frågar jag henne.

”Jag vet inte. Mitt humör är en enda röra.” suckar hon och sjunker ihop.

Innan jag hinner svara henne så plingar det till i högtalarna och någon tant säger att vi ska gå på tåget, killarna har köpt dricka och står nu och väntar vid utgången till tåget. Alice ställer sig upp och ska precis börja gå, men hon tar sig för magen och ramlar ihop på golvet.

”Alice?! Alice vad gör du? ALICE?” ropar jag men får inget svar.

Hon ligger i fosterställning på golvet och håller sig hårt om magen. Killarna kommer rusande och börjar fråga mig massor av frågor. Men allt jag hör är bara mummel.

Jag lyfter försiktigt upp Alice från golvet och går mot perrongen och går ombord på tåget. Killarna följer efter, men har lugnat ned sig lite med frågorna. Jag lägger försiktigt ned henne på två säten. Hela tiden som jag har burit henne så har hon varit stel och inte rört en fena. Men nu börjar hon vrida på sig och stönar. Fortfarande med ett krampaktigt grepp runt magen. Konduktören kommer och vi betalar biljetterna. Hon frågar vad det är med Alice, men jag svarar att hon bara har somnat. Hon nickar och jag återgår till att iaktta Alice. Jag hör i bakgrunden hur killarna pratar med varandra, men de låter mig och Alice vara. Ibland vänder sig Louis, som sitter snett framför oss, om och kollar på Alice med öm blick. Jag undrar vad som egentligen är på gång mellan de två. Bara han inte gör henne illa på något sätt, då är han en död man. Plötsligt slår Alice upp ögonen och sätter sig upp med ett ryck.

”Jag måste spy” hasplar hon ur sig innan hon ställer sig upp på vingliga ben och ranglar iväg mot toan. Jag följer efter henne som en skugga och övervakar varje steg hon tar. Hon går fortare och fortare mot toan och sliter upp dörren. Innan jag hinner gå in bakom henne så drar hon igen dörren mitt framför näsan på mig. Jag ställer mig med örat mot dörren och mycket riktigt så hör jag henne gång på gång spy. Jag vill så gärna hjälpa henne, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet ju inte ens vad som är fel. Plötsligt öppnar hon dörren och kollar på mig med rödgråtna ögon.

”Stefan, det gör så ont. Hjälp mig.” säger hon förtvivlat och håller sig om magen.

”Jag vet inte vad som är fel, förlåt!” säger jag och leder henne tillbaka till våra säten.

Hon sätter sig ned på sätet med en suck och lutar huvudet mellan sina knän.

Jag stryker henne försiktigt över ryggen då jag kommer på det. Jag måste ringa morsan! Jag halar snabbt upp mobilen ur byxfickan och knappar vant in mammas nummer. Efter ett antal signaler så svarar hon äntligen.

”Hej gubben, hur går det?” frågar hon med glad stämma.

”Hej mamma. Du, Alice mår inte bra. Jag tror att hon svimmade förut och nu har hon spytt som en gris. Mamma hjälp mig, jag vet inte vad som är fel.” Jag må vara över 20 år, men i vissa situationer får man vara rädd.

”Oj, är hon vaken nu? Kan jag få prata med henne?” jag nickar, även om jag vet att mamma inte kan se mig.

”Alice, mamma vill prata med dig.” säger jag försiktigt och räcker henne mobilen.

Hon tar den med skakig hand och för den mot örat.

”Ja. Nej. I nedre delen, inte som vanlig magont. Kunde inte röra mig. Det känns som knivar. Vågor. Ja. Okej, tack Lena.” Alice avslutar och räcker mobilen till mig.

”Mamma? Vad är fel? Vet du vad det är?” frågar jag oroligt.

”Ta det bara lugnt. Hon har bara väldigt mycket mensvärk. Leta reda på två ipren och ge dem till henne. Och säg åt henne att hon ska försöka slappna av.” säger mamma lugnt.

Det är som att en sten lyfts från mina lungor. Jag kan andas igen.

”Tack mamma, jag älskar dig. Det vet du va?”

”Ja, det gör jag. Och jag älskar dig med. Ta hand om Alice nu.” säger mamma och sedan lägger vi på.

Jag säger åt Alice att jag ska gå och leta reda på några ipren, och att hon ska slappna av. När jag går förbi Louis och Harry så stoppar de mig och frågar vad som händer med Alice. Jag förklarar lite snabbt vad som har hänt och vad det är och de nickar förstående. Louis säger att han kan sitta med henne medan jag är borta och jag nickar tacksamt åt honom.

Jag går snabbt och letar reda på konduktören som betalade våra biljetter och frågar om hon har några ipren. Som tur är så har hon det, och jag tar tacksamt emot dem.

”Skulle jag kunna få ditt nummer?” frågar hon generat precis då jag är på väg att gå.

”Öhm, okej? Visst.” säger jag förvånat och skriver snabbt ned mitt nummer på en lapp hon sträcker fram.

Hon ger mitt ett leende och då slår det mig, hon är ju faktiskt söt. Jag säger hejdå och beger mig sedan tillbaka till Alice och killarna. När jag kommer fram till sätet där Alice sitter så ser jag att hon sitter uppkrupen i Louis knä med huvudet lutat mot hans bröst. Han sitter och stryker henne ömt över ryggen med ögonen slutna och nynnar tyst på någon låt. Hon ser fridfull ut, och jag tror faktiskt att hon har somnat.

”Is she sleeping?” viskar jag till Louis.

Han öppnar ögonen och nickar försiktigt.

”She started to cry of the pain, so I just lifted her in my arms and started to sing and then she fell asleep. Elean… Or, my ex, got these kind of pain to and this worked to help her relax. And I guess it worked on Alice too.” Viskar han och fortsätter stryka henne över ryggen.

Jag nickar och ger honom iprenen, säger åt honom att när hon vaknar så ska han ge henne dem. Sedan går jag och sätter mig bredvid Harry.

”So, did you check out the conductor? She was hot!” säger han helt ur det blå.

”Uhm, yeah. I guess she were pretty. She asked for my number when I searched for the pills for Alice.” Säger jag och rycker lite på axlarna.

Harry sitter med munnen vidöppen och stirrar på mig.

”Good work man! I knew you got it in you.” Säger han med ett flin och gör high-five med mig.

Jag skakar bara på huvudet åt honom och försöker sedan prata om något annat med honom.

Alice pov –

Jag vaknar sakta upp ur min dvala. Jag känner hur någon stryker mig över ryggen och jag hör en jättefin röst mjukt nynna på Kiss Me – Ed Sheeran. Jag har huvudet tungt lutat mot någons bröst och jag kan höra lugna hjärtslag. Jag känner hur mina armar som av sig själva slingrar sig runt kroppen som håller om mig och jag trycker mig närmare kroppen. Jag öppnar sakta ögonen, allt runt omkring mig snurrar. Jag vinklar mitt huvud uppåt så att jag kan se vems knä det är jag sitter i. Det är Louis. Jag har ingen ork att reagera över att det är hans knä jag sitter i, även om jag vill springa därifrån typ.

”You’re awake. Here, take theese. It will help against the pain.” Säger han mjukt och räcker fram två ipren med handen som han inte stryker över min arm.

Jag tar dem med en skakig hand och ska precis börja leta efter någonting att dricka då han räcker fram en Cola-flaska. Jag slänger in tabletterna i munnen och tar sedan emot colan. Jag tar djupa klunkar av den kalla drycken och lutar mig sedan mot Louis igen och slingrar mina armar runt honom.

”Thank you.” viskar jag fram och böjer på nacken så jag kan titta på honom.

”You’re welcome love.” säger han och ger mig en försiktig puss på pannan.

Jag känner hur en värme sprider sig i min kropp, och för ett litet ögonblick så glömmer jag bort smärtan som pulserar från min mage. Jag sluter ögonen och somnar om med ett leende på läpparna.

First day of school... Wow, jag är helt slut. Men en grej är jag ganska speedad över. JAG ÅKER TILL IRLAND NÄSTA FREDAG, ALLTSÅ DEN 31A AUGUSTI! Och min klass ska kanske få jobba på Eurovision Song Contest 2013 då det hålls här i Sverige!!! Shit pommes alltså, hur ska det här gå? 

Men i alla fall, ska vi köra på 13 kommentarer för nästa del?:)♥