Louis pov –

Jag sitter bakom Alice på fyrhjulingen och har armarna hårt låsta runt hennes midja. Det går fort, nästan för fort för min smak men hon verkar älska det. Hon vänder sig om och fyrar av ett av de där underbara leendena och jag känner hur mina sammanpressade läppar automatiskt vänds uppåt. När vi hade kommit tillbaka efter ridturen hade vi alla killarna hjälpt henne med det stallarbete hon hade, det var ju inte lite eftersom Stefan var borta. Så eftersom vi är gentlemän så hade vi ju självklart hjälpt henne. Och eftersom vi hade hjälpt henne så har hon nu hela eftermiddagen ledig. Efter många om och men (från hennes sida) så hade vi bestämt att hon skulle spendera eftermiddagen med oss igen. När hon hade sagt att hon bara var i vägen så hade vi bara viftat bort det och sagt att det var hon då inte alls. Man märker att hon är glad att vi vill ha henne med, men man märker även att hon inte vill vara till besvär eller i vägen. När allt jobb var klart hade hon frågat om det var någon som ville följa med och hämta piknik grejerna som vi hade lämnat i skogen. Jag var snabbast med att räcka upp handen så det blev jag som fick följa med, efter att hon lovat de andra killarna att vi alla skulle åka ut någon dag med fyrhjulingarna de har på hotellet. Och nu sitter jag här. Med hennes röda hår piskandes i mitt ansikte och med armarna runt hennes midja.

Jag känner hur vi saktar ned och snart står vi stilla.

”Uhm, Louis. I can’t breathe. Can you please lose your grip from me?” hör jag Alice säga framför mig.

Jag inser att jag fortfarande sitter med ett järngrepp runt hennes midja, trotts att vi står still. Jag drar snabbt bort armarna och hoppar av fyrhjulingen. Kom igen nu Lou, tänker jag för mig själv. Vakna! Jag går fram till stället där vi lämnade grejerna och ska precis plocka upp korgarna då Alice kommer fram.

”No, leave it for now. I want to look at something before we go home. Just take a blanket and follow me.” Säger hon och plockar upp en filt hon också.

Jag gör som hon säger och tar en filt och följer efter henne. Hon går till mitten av ängen, där vi hade ätit lunch förut. Jag tittar frågande på henne då hon plötsligt stannar, breder ut filten på den forstiga marken och sätter sig ned. Hon klappar bredvid sig för att visa att jag också ska sätta mig, så jag gör det.

”What are we doing?” frågar jag henne och vänder mig mot henne.

”Look at the sky. Isn’t it beautiful?” säger hon mjukt med ögonen fästa på himlen.

Jag vänder sakta blicken upp mot himlen och drar efter andan. Himlen är så vacker. Flammande röd medan solen går ned. Träden, gräset, ja allt som är täckt av frost skimrar i ljuset, så det ser ut som att de är gjorda av diamanter. Det är så vackert.

Jag lyckas slita blicken från solnedgången och tittar istället på Alice. Solens strålar får hennes hår att se ut som att det är gjort av eld. Hennes blåa ögon lyser av lycka och hon har ett litet leende på läpparna.  Plötsligt huttrar hon till och drar händerna över armarna.

”Are you cold?” frågar jag henne

”A little I guess.” svarar hon drömmande.

Jag lägger försiktigt filten jag har haft i knät runt hennes axlar. Hon ger mig en tacksam blick innan hon vänder blicken mot himlen igen.

”It is really beautiful. You’re really beautiful.” Viskar jag tyst för mig själv med blicken fäst på mina händer som ligger i mitt knä.

”What?” FUCK, jag hade visst inte sagt det där så tyst eftersom Alice nu sitter och tittar förvånat på mig.

”What? I didn’t say anything.” Mumlar jag och möter generat hennes blick.

”Oh, I thought I heard you say something. Guess I just heard that in my head then.”

“Oh my god! You’re going mental! Call the madhouse, pronto!” säger jag förskräckt och stirrar på henne med skrämda ögon i ett försök att skämta bort det som just hände.

Hon tittar först på mig med en förvirrad blick, sedan bister hon ut i ett klingande skratt.

”It’s not me that is crasy. I think it’s you who should go to the madhouse.” Skrattar Alice och petar mig i sidan.

Jag hoppar förskräckt till då hennes finger kommer åt mitt revben. Ja, jag är kittlig.

”Uuh, someone is a little ticklish?” flinar Alice.

“No no! You just surprised me.” Försöker jag, men jag ser att hon inte tror mig. ”But maybe you are the one who is ticklish?” fortsätter jag och sätter fingrarna i sidan på henne.

Hon flyger upp med ett tjut och stirrar på mig.

”You’re so dead Louis. You better run, or else…” väser hon mellan tänderna och ger mig en busig blick.

”Please no, I’m begging you.” Låtsasgråter jag och ställer mig på knä framför henne med händerna knäppta.

”Well, I’ll let you go this time. Just because it’s getting dark and I’m afraid of the dark.” Det sista säger hon tyst så jag knappt hör medan hon plockar upp filtarna som ligger på marken.

Jag ska precis böja mig ner för att ta upp ena filten då våra händer möts. Som vanligt känner jag de där stötarna som jag får varje gång vår hud möts. Att jag hade varit så modig att jag hållit kvar hennes hand då vi gjort high-five efter att vi travat förstår jag knappt. Hon drar snabbt tillbaka handen så jag plockar upp filten. Jag sträcker på mig och tittar upp mot himlen igen. Jag inser plötsligt att det har blivit riktigt mörkt och jag kollar på Alice. Hon står och tittar sig oroligt omkring, som att hon tror att det när som helst ska komma någon utrusande från skogen med en yxa. Hon måste verkligen vara mörkrädd, stackarn.

”Come on, it’s getting late. And if we want any dinner before Niall has eaten it all, we have to hurry.” Säger jag med ett leende och lägger ena handen på Alice rygg så hon börjar gå bredvid mig.

Hon säger ingenting, men ger mig en tacksam blick. På väg till fyrhjulingen plockar vi på oss korgarna och resten av filtarna som ligger kvar från tidigare idag. Vi spänner fast grejerna bak på fyrhjulingen och sedan hoppar Alice upp. Jag sätter mig bakom henne och lägger armarna runt hennes midja igen. Hon startar fyrhjulingen och rivstartar så gruset sprutar från däcken. Jag tar ett hårdare grepp runt hennes midja och sluter ögonen. Jag känner hur hennes kroppsvärme tränger sig igenom alla lager av kläder. Jag måste ha slumrat till för när jag öppnar ögonen nästa gång så är vi framme vid hotellet. Den här gången måste inte Alice påminna mig om att släppa taget om henne, men jag släpper motvilligt hennes varma kropp.

”Dinner?” frågar hon medan hon plockar av grejerna från fyrhjulingen.

”That sounds great!” svarar jag med ett leende.

Tillsammans går vi in till det varma hotellet och styr stegen mot matsalen. Plötsligt stannar Alice och ger mig en ledsen blick.

”I just remembered that I can’t eat in the dining-room.” Suckar hon.

“Right, I totally forgot about that.” Jag ger henne en medlisam blick.

”I guess I’ll see you later then?” säger hon och är på väg att gå.

”Wait. Come to mine and Harry’s room when you’re ready?” frågar jag innan hon försvinner.

Hon nickar och går sedan iväg till köket medan jag går in till matsalen.

Haha åh, känner hur allt helt plötsligt har blivit så putti-nuttigt -.-' what's happening to meeeee???!!! Vad tror ni egentligen om Alice och Louis, kommer det hända någonting mellan dem eller kommer de förbli sådär putti-nutti blyga för varandra?:s JAJA, 13+ kommentarer för nästa del ♥

“Whoa whoa whoa… Take that one more time. We’re, like me, Niall, Zayn, Louis and Liam, are going

to ride horses? Horses?! Do you want to kill us?! Säger jag förskräckt, det här var jag inte beredd på.

”Yes!” Säger Alice och flinar. ”You guys are going to ride a horse each. Now, let’s get to work!”

Niall’s pov –

“My bum hurts! Can we please stop? Pleaaaaase?” gnäller jag.

Alice som rider längst fram i ledet vänder sig om med ett stort leende och jag hör hur hon skrattar. Trotts att jag rider näst längts bak så kan jag se hur det lyser av bus från hennes blåa ögon. Liam som rider bakom henne vänder sig också om, men han ger mig en mer lidande blick, likaså Zayn som rider bakom Liam.

”My bum hurts too!” Ropar Harry som rider framför mig.

”And I’m hungry…” utbrister jag.

”Well, that’s the first time.” säger Louis sarkastiskt som rider sist bakom mig.

Jag vänder mig om och blänger på honom. Hans ansiktsutryck är sammanbitet och jag kan se att han har minst lika ont som jag men vill inte visa det.

”You don’t have to hide that you’re in pain, she can’t see you.” Säger jag och blinkar med ena ögat.

“Oh just shut up.” säger han och ger mig en mördande blick.

Det är väldigt tydligt vad Louis tycker om Alice. Enda sedan han hade rusat fram till henne då hon svimmade i matsalen så hade alla killarna sett att han hade blivit gladare. Man märker att han tänker mindre och mindre på Eleanor.

”Niall? Are you coming?” jag väcks ur mina dagdrömmar av att Alice petar mig på benet.

Jag inser att vi har stannat och att de andra har hoppat av sina hästar och står och väntar på mig.

”How do I get of this thing?” frågar jag generat och tittar ner på Alice som ger mig ett busigt flin.

”First, you have to take your feet out of the stirrups. Then you lean forward and swing your right leg over the horse’s back, behind the saddle. Okay?”

Jag gör som hon säger och helt plötsligt sitter jag på marken. Jag tittar förvånat upp och ser Alice som står dubbelvikt och skrattar så hon gråter. Jag vänder huvudet mot killarna och även dem skrattar så de gråter. Louis och Harry ligger till och med i en hög på marken och vrider sig av skratt. Jag ställer mig upp och gnider min rumpa, nu gör den ju ännu mer ont.

”Ha-ha very funny. Can we please eat now?” Muttrar jag och ger hästen till Alice, den är stor och skrämmer mig.

Hon fortsätter att skratta medan hon knyter fast hästen i ett träd bredvid de andra hästarna. Louis och Harry har lugnat ned sig och står nu upp, men jag ser att de när som helst kan börja garva igen. Jag ger dem en mörk blick när jag går förbi dem, men det gör bara så att de brister ut i skratt igen.

”Where’s the food?” frågar jag och vänder mig till Alice som har kommit upp vid min sida och lagt en hand på min axel.

”Right there.” säger hon och pekar med andra handen mot en äng och jag börjar gå dit.

Jag känner att jag går stelt och bredbent, men vaddå? Jag har ju för fasen ridit, och det gör ont! De andra följer efter mig och Alice till mitten av ängen. När vi kommer fram så ser jag två stora piknik korgar och massor av filtar. Jag stannar och vänder mig förvånat mot Alice. Hon bara rycker på axlarna och går och lägger ut några filtar på marken och plockar sedan fram all mat från korgarna.

”Are you guys just going to stand there and look silly, because I don’t think that I can eat all this food by myself.” Louis är snabbt framme och sätter sig på samma filt som Alice.

Hon ger honom ett litet leende och plockar sedan upp en baguette med kycklingröra. Jag går och sätter mig på en av de andra filtarna och rycker åt mig en annan baguette. Jag orkar inte bry mig om vad det är på den, jag är så hungrig. Liam, Zayn och Harry kommer också och sätter sig och börjar äta.

Alice pov –

Jag lägger mig ned på filten och håller mig om magen. Jag har ätit så mycket att jag nästan vill spy. Näst intill all mat är uppäten, det är bara några chokladtäckta jordgubbar och en halv sockerkaka kvar.

”Who wants the last strawberries?” Hör jag Liam säga.

Han får bara stön och grymtningar till svar från de andra killarna, de måste vara lika mätta som jag är Jorgubbar är verkligen en av mina absoluta favorit bär så jag räcker upp handen där jag ligger.

”I want one, but just one. Or else I’m going to throw up.” Säger jag och sätter mig sakta upp.

Liam räcker mig burken med jordgubbarna och jag tar en. Jag tuggar njutningsfullt i mig den med slutna ögon. De är perfekta som vanligt. Jag öppnar ögonen och märker att Louis sitter och tittar på mig.

”What?” frågar jag honom.

”You have some chocolate on your face.” Säger han och ger mig ett försiktigt leende.

Jag drar med handen över munnen och tittar sedan frågade på honom.

”Did I get it?”

”No. Here, I can get it.”

Han lyfter ena handen och torkar bort chokladen med tummen. Jag sitter som förstenad av stötarna jag får när han rör mig. När han tar bort handen från mitt ansikte så känner jag hur kinderna hettar. Men ge dig nu Alice, varför ska du alltid rodna då han har kontakt med dig. Skärp dig nu.

”Uuuuh, look how she’s blushing!” Hör jag Harry säga med flickig röst.

Jag blänger på honom men han blinkar bara åt mig och skrattar. Jag ställer mig snabbt upp, lite för snabbt så det svartnar för ögonen. Jag börjar vingla och precis då jag är på väg att ramla så känner jag hur någon tar tag i mig så jag inte faller.

”Whoa, how are you?” frågar Louis oroligt, såklart är det ju han som tog emot mig.

”I’m fine. I just stood up to fast.” Säger jag och ger honom ett generat leende.

Jag gör mig fri från hans grepp och kollar sedan mot de andra killarna, som sitter med busiga ansiktsutryck och iakttar oss.

”Are you ready? We have to go now.” Jag börjar plocka ihop allt skräp som ligger utspritt runt omkring oss. Jag låter luggen falla ner över ansiktet så att det döljer mina nu ännu rödare kinder.

”Yeah, sure. The food was awesome, as usual. Can you tell Kristoffer that when you see him?” säger Zayn och hjälper mig att plocka ihop.

De andra killarna instämmer och viker ihop filtarna som vi suttit på. När allt är ihop plockat så går vi tillbaka till hästarna som snällt står och äter på det lilla gräs de kan hitta.

”So, how do we take all this stuff back to the hotel?” frågar Liam och syftar på korgarna och filtarna.

“We leave the stuff here, and later when I’m done with the stable work I’m going to get it with the four-wheel. Just like I did earlier today.”

“What? Can you drive a four-wheel?! That’s so cool!” säger Harry förvånat och stirrar på mig.

”Well, yes?” säger jag och flinar. ”But now we have to get going, it’s getting cold.” Fortsätter jag och knyter loss hästarna.

Jag knäpper snabbt på mig hjälmen, sätter foten i stigbygeln och hoppar smidigt upp i sadeln. När jag vänder mig mot killarna så står de alla och kollar på mig.

”What is it now?” suckar jag.

“How do you do that so gracefully? I can barely get my foot up that high.” Muttrar Zayn och vänder sig sedan mot sin häst.

Mycket riktigt, han får knappt upp foten till stigbygeln. De andra killarna försöker också ta sig upp på hästarna. Jag brister ut i skratt när jag kollar på dem. De ser så oviga och stela ut när de försöker ta sig upp. Niall är den första att ta sig upp i sadeln och ser mer än nöjd ut när han inser att han är först. En efter en tar de sig upp i sadlarna, och till sist är det bara Louis kvar på marken. Jag ser att han blir mer och mer frustrerad så jag bestämmer mig för att hjälpa honom. Jag slänger mitt högra ben över halsen på Limbo och hoppar vant ner på marken, man hör knappt att jag landar.

”Once again. How does she do that so gracefully?” hör jag Zayn mummla för sig själv.

Jag säger åt Limbo att stanna och han står blickstilla som vanligt, sedan går jag fram till Louis som nu står och blänger ner i marken.

”Want help?” frågar jag honom försiktigt och lägger en hand på hans axel.

Han tittar upp och jag ser att han inte har långt ifrån tårar. Jag blir helt paff över att hans ögon är tårfyllda och glömmer för ett ögonblick vad jag nyss hade frågat honom.

”Yeah, sure.” muttrar han tyst och gnuggar sig i ögonen för att få bort tårarna.

”Okey. So turn around.” Han gör som jag säger. ”Then you put both hands on each side on the sadle, like this.” Jag tar tag i hans hander och lägger dem tillrätta på sadeln. ”Bend your left knee.” säger jag och tar ett grepp runt benet han böjer.

”Now, I’m going to lift you up. On tree. One, tw…

“No, I’m to hea…” avbryter Louis mig, men hinner inte längre.

”Tree!” säger jag och innan han hinner reagera så sitter han i sadeln och ser helt chockad ut.

”Woooow, are you like superwoman or something?” jag vänder mig om och åter igen ser jag resten av killarna sitta med hakorna nästan nere i marken.  De ser så roliga ut att jag börjar skratta igen.

”That was nothing. I’ve lifted heavier people before.” Skrattar jag och rycker på axlarna.

För andra gången hoppar jag smidigt upp på Limbo och sätter mig tillrätta.

”Everybody ready?” frågar jag och kollar runt på killarna.

De nickar och sedan beger vi oss hemåt. Efter ett tag vänder jag mig om.

”Do you guys want to try to trot?” frågar jag dem.

De nickar tvekande och jag förklarar hur de ska rida lätt. Deras ansiktsutryck förändras från tvekande till beslutsamma.

”Ready?” frågar jag dem.

Jag får inget svar utan de nickar bara sammanbitet. Limbo börjar trava och snart hör jag hur de andra hästarna också har börjat trava. Jag vänder mig om och börjar asgarva. Killarna ser inte lika sammanbitna ut längre, de ser mer ut som att de kommer svimma när som helst. De studsar runt i sadlarna och verkar ha glömt vad jag precis sa åt dem. Harry studsar bara mer och mer, och det ser ut som att han kommer åka av vilken sekund som helst.

”I got it! I can do it! Look, look at me! I’m doing it!” vrålar Louis längst bak i ledet.

Jag vänder mig så jag kan kolla på honom och mycket riktigt, han har hittat takten i traven och rider nu lätt utan att dunsa i sadeln. Jag gör tecken åt killarna att sakta av och säger åt Liam som rider bakom mig att han ska rida först. Sedan gör jag halt så att killarna rider förbi mig. När Louis kommer upp bredvid mig skänklar jag på Limbo så jag rider bredvid Louis. Jag vänder mig mot honom och han ler med hela ansiktet och det lyser av glädje ur ögonen på honom. Jag räcker upp min hand och vi gör en high-five. Men istället för ta bort sin hand från min så håller han kvar.

Här har ni äntligen kapitel 14! Blev inte så värst nöjd med slutet men ville få ut det så fort som möjligt. Minst 12 kommentarer för nästa del. Hoppas ni tycker om den ♥

Alla andra tystnar och jag lyfter försiktigt blicken från pizzan i min hand. Jag inser fort att frågan var riktad till mig eftersom alla nyfiket tittar på mig och att det var killen med svart hår som hade ställt den. Jag är precis på väg att svara då killen med krulligt hår utbrister,

”I know! We can do a “get to know” game? I don’t think she knows who anyone of us is either.” Alla nickar instämmande och sedan sätter vi oss i en ring på golvet. 

Alice pov –

Jag väcks med ett ryck när väckarklockan ringer. Jag bestämmer mig att jag ska duscha efter jobbet istället för före så då kan jag ligga kvar i sängen en stund till. Jag lägger mig tillrätta och tankarna vandrar tillbaka till kvällen innan. Det var verkligen jättetrevliga killar. Roliga var dem också. Jag hade fått lära mig deras namn och massa andra grejer om dem. Han med krulligt hår heter Harry. Han med blont hår heter Niall, han med svart heter Zayn och han med brunt hår heter Liam. Jag hade fått veta att alla utom Liam var singel. Louis och Harry bor tillsammans, men alla killarna bor som på samma område i London. Alla hade sökt till X-factor och det var där de blev ihop satta till ett band. De var kända över hela världen. Alla är från England förutom Niall som är från Irland. Man märker att han inte är från samma ställe som de andra för han har en lite roligare dialekt, men jag tycker den är jättecharmig. Louis är 91a, alltså äldst av alla killarna, men han beter sig som att han är yngst. Niall, Zayn och Liam är 93or och Harry som är yngst är 94a. Alla killarna var verkligen sig själva, inte sådär stroppiga som jag trodde att de skulle vara. Vi hade skrattat så vi fått kramp i magen i princip hela kvällen, och jag känner av det i magen idag.

Jag slänger en blick på klockan och bestämmer mig för att stiga upp. När jag tagit på mig alla kläderna så går jag tyst ner till köket som alla andra mornar. Som vanligt möts jag av Kristoffer och alla andra i kökspersonalen.

”Hade du en trevlig kväll igår?” Frågar Kristoffer och flinar.

”Jaa, det hade jag. Men varför flinar du sådär läskigt?” svarar jag honom lite avvaktande.

”Äh, tänkte bara. Vem var egentligen den där killen du hade med dig igår? Och vilka var de andra som kom sen?”

”Det var det här brittiska pojkbandet som skulle komma hit. One Direction. Jag och Stefan åt middag med dem och lärde känna dem lite. De är faktiskt jättetrevliga.”

”Jasså? Så är det nåt mellan dig och han Louis eller vad han nu hette?” Kristoffer blinkar med ena ögat.

”Men ge dig, vi är bara vänner. Jag känner honom ju knappt.” Säger jag slår honom löst på armen och vänder mig sedan snabbt om då jag känner hur mina kinder hettar.

”Visst om du säger det så.” Hör jag Kristoffer skrocka bakom mig.

Jag går och tar för mig av personalens ”frukostbuffé” som finns i köket. Även fast jag åt ganska rejält igår kväll så är jag ändå jättehungrig. Det blir en skål med jordgubbs yoghurt och flingor, en ostmacka och ett glas apelsinjuice.

Jag äter snabbt upp allting och ställer in disken i diskmaskinen. Precis då jag är på väg ut ur köket kommer Stefan insläntrande. Han ser ut som att han hade varit uppe längre än mig, vilket han säkert var också. Helt säker är jag inte eftersom jag gick och la mig före honom.

”När gick du och la dig egentligen?” Frågar jag.

”Ööh, typ 4?” Mumlar han till svar.

”Lyckat. Vad är mina arbetsuppgifter för idag?”

”Du ska ta killarna på en ridtur. Har för mig att ingen av dem har ridit förut så lycka till.” Säger Stefan och ger mig tummen upp. ”Men jag tror inte de kommer vakna för än till lunch så ni får ta med er piknik mat och äta i skogen. Men till dess får du mocka och sådant, så lämna mig nu. Jag är trött.”

”Men, varför kan inte du följa dem ut? Dom känner ju dig bättre egentligen.”

”För att morsan sa nu när jag mötte henne att jag ska åka till Sundsvall och kolla på en ny häst. Ska åka om typ en timme och kommer inte hem för än sent ikväll.

”Okej.” Suckar jag och går sedan ut till stallet, 25 stora boxar tar sin tid att mocka så det är väl bara att sätta igång.

Harry’s pov –

Jag sätter mig upp med ett ryck och stirrar förvirrat runt omkring mig. Var är jag hinner jag tänka innan jag kommer på svaret. Jag kollar klockan på mobilen som ligger under huvudkudden och suckar. Klockan är bara 8 så jag gissar att jag är den enda av oss som är vaken. Det blev sent igår kväll med Stefan och Alice. Eller Alice gick och lade sig vid ett, då hon satt och halvsov mot Niall’s axel ett bra tag medan Louis slängde några avundsjuka blickar då och då. När hon insåg vad hon gjorde så blev hon jättegenerad och mumlade något om att hon skulle upp tidigt, sa god natt och drog. Stefan däremot stannade till nästan fyra. Han var en riktigt härlig kille, verkligen. Jag tror att de andra killarna tycker likadant som jag och att det skulle varit trist här utan honom. Alice är också jättetrevlig, bara lite blyg.

Med en djup suck sätter jag mig upp och slänger benen över sängkanten. Jag går ut till ”vardagsrummet” och in till badrummet. Jag drar av mig kalsongerna som är det enda jag har på mig och stiger in i duschen. Jag startar vattnet och skriker till då vattnet träffar min hud. Det är iskallt. Jag tar ett förskräckt steg bakåt och är nära att halka omkull. I panik vrider jag på handtaget där man ändrar värmen och pustar ut då jag känner att vattnet stiger i temperatur. Jag tar ett steg framåt så jag hamnar i duschstrålen igen och nu är det varmt vatten som träffar min kropp. Ett bra tag står jag och bara njuter av värmen som sprider sig i min kropp. Jag schamponerar håret och tvålar sedan in kroppen. Jag låter allt rinna av mig innan jag stänger av vattnet och sträcker mig sedan efter en stor, vit, fluffig handduk. Jag virar den runt höfterna, går ut från badrummet och in på mitt rum igen.

Jag letar reda på ett par rena kalsonger, mjukis byxor, en t-shirt och en hoodie. På med kläderna och sedan torkar jag håret med handduken lite snabbt. Mer än så behövs inte för att håret ska börja krulla sig. Magen börjar kurra och jag bestämmer mig för att chansa och gå och äta frukost. Även om jag är själv så känns det ändå ganska skönt, lite alone time med mig själv typ. När jag kommer fram till matsalen så har de turligt nog börjat servera frukosten. Jag går fram till det stora bordet och plockar på mig massa mat. Till min lycka ser jag att de serverar köttbullar! Jag går och sätter mig och börjar sedan tugga i mig all mat. När jag har ätit upp så klappar jag mig nöjt på magen, reser mig upp och går bort med all disk till där man lämnar det. Sedan går jag ut från matsalen. Där stannar jag och funderar på vad jag ska göra. Jag vill vara snäll med Louis så jag tänker låta honom sova ut. Det behöver han. Utan att jag tänker på det så går jag ut från hotellet, över gårdsplanen och mot stallet. Dörren står på vid gavel och inifrån stallet hör jag någon sjunga. Fint kan jag inte precis säga att det låter.

Jag smyger försiktigt in i stallet och kikar runt. Radion spelar musik på ganska hög volym, Girls Just Wanna Have Fun är låten som spelas just nu. Jag smyger en bit in i stallet mot det håll som jag hör den ”fina” sången ifrån och stannar då jag kommer fram till en hästbox med en skottkärra utanför. Jag kikar försiktigt över kanten på boxväggen och där ser jag Alice stå och hoppa runt medan hon sjunger för fulla muggar. Utan att tänka mig för så hoppar jag fram och börjar fjantsjunga med i låten. Alice min är obeskrivlig då hon ser mig hoppa fram. Först stelnar hon till och börjar rodna, men sedan så börjar hon asgarva. Tillsammans så sjunger och dansar vi tills låten är slut.

”Well, that was different.” säger Alice skrattandes medan hon sätter sig ned mot en av väggarna i boxen.

”That was not different, that was fun!” Säger jag och ger henne ett stort leende. ”Haha don’t hate me now, but you are a really bad singer.”

“Haha, I know I am. I just really like to sing like that when I’m alone in the stable and are doing work.” Hon ger mig ett så stort leende så man kan se att hon har skrattgropar, riktigt sött faktiskt. ”But what are you doing here? I thought you guys would sleep until like lunch or something.”

“I just couldn’t sleep. And I thought it would be nice to have some alone time with myself but then I ended up here with you instead.”

“Okey. Well, now when you’re here you can be an angel and help me with the stable work that I’m supposed to do before I’ll take you guys out for a ride.” Säger Alice med sockersöt röst och gör stora puppy-eyes.

“Whoa whoa whoa… Take that one more time. We, like me, Niall, Zayn, Louis and Liam, are going

to ride horses? Horses?! Do you want to kill us?! Säger jag förskräckt, det här var jag inte beredd på.

”Yes!” Säger Alice och flinar. ”You guys are going to ride a horse each. Now, let’s get to work!”

Nytt, lite längre kapitel till världens bästa läsare som gjorde ett nytt besöksrekord igår! ♥ Minst 12 kommentarer för nästa kapitel. Hoppas ni gillar det!

”Can I ask you something? You don’t have to answer if you don’t want to.” Säger han försiktigt och vänder sig mot mig.

“Sure.” Ler jag försiktigt.

”Why did you run away from us earlier? From the dining-room and when you were outside with the horse I mean.” Frågar han och möter min blick. 

Alice pov - 

Jag kan se att han är lite sårad över att jag hade sprungit ifrån honom, och utan att jag hinner fundera så kommer orden ut ur min mun helt av sig själv.

” I was just too embarrassed. I mean, from when I had run into you in the night. I thought that you thought that I just was some clumsy, ugly girl or something. When I passed out in the dining-room and woke up and saw you and your friends starring at me I just got even more embarrassed. God, I’m so clumsy.” Svamlar jag och kollar ner i mina händer.

”Alice.” Hör jag Louis säga och jag tittar försiktigt upp från mina händer. ”You may be a little clumsy, but I think that’s just cute. And how can you say that you’re ugly?!” Hans ögon stirrar intensivt in i mina.

“Because I am.” Mumlar jag och sänker blicken igen när jag känner hur tårarna hotar att komma fram.

Jag känner hur en hand tar ett försiktigt tag om min haka och lyfter försiktigt upp mitt ansikte. Åter igen så möter mina ögon hans och det känns som att tiden stannar.

”Trust me when I say this. You are one of the most beautiful girl I have ever met.” säger han mjukt.

Louis pov –

“You are one of the most beautiful girl I have ever met.” Säger jag mjukt.

Plötsligt börjar det rinna tårar nedför Alice’s fräkniga kinder och hon drar sig bort från min hand och sätter sina händer framför sitt ansikte. Sa jag någonting fel? Utan att tänka mig för sätter jag mig närmare henne och sedan lägger jag försiktigt armarna om henne och drar in henne i en kram. Hon stelnar till, men sedan slappnar hon av. Jag känner hur hon snyftar till då och då men säger ingenting. Jag själv vet att ibland är det skönast att bara vara tyst då man är ledsen. Plötsligt drar hon sig bort från mig med ett ryck och ställer sig upp.

”Kristoffer should have the food ready now. Let’s go.” säger hon och börjar gå mot dörren.

Jag sitter förvirrat kvar men sedan ställer jag mig upp och går efter henne. Hon gör mig så förvirrad.

Alice pov –

Varför? Varför ska jag alltid skämma ut mig? Helvete. Vi går tysta bredvid varandra ner till köket. När vi kommer ner så ser vi att alla killarna står utanför. När de hör att det kommer några nedför trappan så vänder sig alla mot oss.

”What have you two been up to?” Frågar en kille med krulligt hår och flinar.

Han ser inte att jag är alldeles rödgråten.

”Alice, vad har hänt?” viskar Stefan oroligt och drar in mig i en kram.

”Det är ingenting, slog bara i foten i sänggaveln bara.” Säger jag och drar mig bort från Stefan.

Han kollar skeptiskt på mig, men verkar inse att han inte kommer få veta någonting nu så han vänder sig istället mot de andra.

”Where is the food?” Frågar en blond kille hungrigt.

“We were just about to get it.” Säger Louis och börjar gå in till köket.

Vi andra följer efter och mycket riktigt så är all mat klar, och det luktar underbart.

”Oh wow. This IS a lot of food.” Säger Louis förvånat. “Lucky we all are here so everyone can help and carry all the food, because I don’t think me and Alice would have made it by ourselves.  

“Hope you all will like it. I have put a lot of love in this food. Now I’m going to sleep.” Säger Kristoffer trött då han kommer ut från kylrummet.

”Thank you so much Kristoffer, everything looks great!” Säger Stefan och dunkar Krisoffer i ryggen.

Vi alla nickar och instämmer och börjar sedan plocka på sig så mycket mat vi kan bära. Då vi har kollat så att vi har med oss allting så går vi tillbaka till rummet där vi hade varit förut. När vi kommer in i rummet så lägger vi all mat på soffbordet, men det blir snabbt fullt så då lägger vi resten på ett skrivbord som finns.

”Can we please eat now?” Frågar den blonda killen och ser faktiskt ut som att han kommer svimma när som helst av hunger.

Alla nickar och sedan hugger vi in på all mat som vi beställt. Jag insåg inte att jag var så hungrig för än jag tar en tugga av en pizza bit. Jag äter upp biten på ett nafs och hugger sedan in på en till. Jag kollar mig omkring på killarna som sitter runt omkring mig. Det är första gången jag kan kolla på dem ordentligt. Jag vet ju knappt ens vad någon av dem heter. Stefan och Louis är de enda namnen jag vet. Alla killarna faller in i diskussioner om olika saker, medan jag sitter tyst och iakttar dem. Jag sveper med blicken över killarna och fastnar på Louis. Han är inne i en intensiv diskussion med den blonda killen. Tänk att han sa allt det där snälla när vi var uppe på mitt rum. Jag känner honom inte ens, och ändå är han så snäll och omtänksam. Och hans kram. Åh, jag kände mig så säker då han hade kramat om mig. Plötsligt så möter Louis min blick och fyrar av ett leende mot mig. Min blick sänks snabbt och jag trycker in en stor bit pizza i munnen.

”So, who are you exactly?” hör jag någon säga till höger om mig.

Alla andra tystnar och jag lyfter försiktigt blicken från pizzan i min hand. Jag inser fort att frågan var riktad till mig eftersom alla nyfiket tittar på mig och att det var killen med svart hår som hade ställt den. Jag är precis på väg att svara då killen med krulligt hår utbrister,

”I know! We can do a “get to know” game? I don’t think she knows who anyone of us is either.” Alla nickar instämmande och sedan sätter vi oss i en ring på golvet. 

”Stefan kom igen! Släpp ner mig. Jag har ju stallkläderna på mig! JAG LUKTAR! STEFAN!” Får Alice fram där hon hänger över axeln.

Jag stannar med ett ryck och säger sedan med tillgjord röst.

”Du har helt rätt lill-tjejen. Du stinker!” 

Harry’s pov –

”Where is he? I’m starving! Gnäller Niall.

Han ligger på rygg på golvet med armar och ben spretande åt alla håll. Zayn och Louis ligger i soffan, med benen uppe vid ryggstödet och huvudena neråt mot golvet. Med jämna mellanrum så petar den ena av dem på den andra och säger ”POTATO”. Liam är inne i Louis sovrum och pratar med Danielle. Eller, jag gissar att det är Danielle eftersom han lös upp då hans mobil började ringa. Själv sitter jag på en stol och kollar Twitter. Det var nästan två timmar sedan som vi lämnade Stefan i stallet och alla börjar bli ganska hungriga. Plötsligt hörs ett dovt knackande på hotelldörren och Niall flyger upp från golvet innan någon annan har hunnit reagera. Han springer fram till dörren och sliter snabbt upp den.

”Finally, I’m sta…” Börjar han säga med tystnar snabbt.

Jag tittar nyfiket upp från mobilen samtidigt som Zayn och Louis sätter sig normalt. Men eftersom Niall blockerar typ hela dörröppningen så kan vi inte se varför han blev så tyst.

”Hello to you too Niall.” Hör vi Stefans glada stämma säga.

Niall flyttar sig från dörren och släpper in Stefan. Bakom Stefan så kan man skymta ett rött hårsvall.

”I told Alice that she could eat with us. Is that okay?” Frågar Stefan och drar fram Alice som stått och gömt sig bakom honom.

Hon har blicken nere i golvet, och henne lugg döljer hennes ansikte, men jag kan ändå se att hennes kinder skiftar till en lite rödare nyans.

”Of course!” Säger vi alla i mun på varandra och nickar.

”Great! So what are we eating?” Säger Stefan medan han sätter sig ner på den sista lediga stolen i rummet.

Han börjar sedan diskutera med Niall om vad vi ska beställa. Båda verkar vara lika matgalna. Alice står nu ensam kvar och tittar sig omkring. Osäkerheten verkligen lyser om henne och hon verkar inte veta var hon ska ta vägen när hon inser att det inte finns någonstans att sitta.

”You can sit here!” Säger Zayn och makar på sig så det blir en lucka mellan honom och Louis på soffan.

Hon rodnar lite men går faktiskt fram till soffan och sätter sig försiktigt ner mellan killarna. Hon har blicken fäst på sina händer som hon har i sitt knä. Stämningen i soffan är lite stel, men det är ju inte så konstigt egentligen.

”VAS HAPENIN?!” skriker Zayn plötsligt och petar Alice i sidan.

Hon skriker till samtidigt som hon hoppar en bra bit upp ur soffan. Hon stirrar med stora ögon på Zayn som sitter och skrattar. Plötsligt börjar hon också skratta, ett klingande härligt skratt. Vi andra, som blivit lika förvånade som Alice, tittar först förvirrat på varandra och bryter vi också ut i skratt.

”What’s going on?” frågar Liam förvirrat som kommer ut från sovrummet.

Ingen kan svara för vi skrattar för mycket. Till slut så lugnar vi ner oss.

”Well, that sure did break the ice.” flinar Zayn.

“Can we please order some food now? I feel like I’m going to die.” Ber Niall och slänger sig ner på golvet med en dramatisk gest.

”Of course my little princess. Anything for you my dear.” Säger jag och slänger mig på Niall.

”GROUPHUG!” hör jag Louis skrika och sen känner jag hur han landar på mig.

Det slutar med att alla ligger ovanpå stackars Niall, eller ja. Alla utom Alice som sitter kvar på soffan, men han skrattar i alla fall.

”Guys…” Hör vi Niall’s mummel längst ner i högen säga.

”I have a elbow in a very sensitive place.” Fortsätter han sedan.

Så snabbt som vi bara kan ställer vi oss upp, förutom Niall som ligger kvar på golvet och vrider sig.

”So..” säger Stefan och slår ihop händerna. ”What are we going to eat?”

Louis pov -

Efter ett tag så har vi bestämt vad vi ska ha, och vi kommer även fram till att istället för att ringa room-service så ska två stycken gå till köket och beställa.

”Who wants to go too the kitchen?” Säger Liam och tittar sig omkring.

”I can do it.” Säger Alice försiktigt och möter hans blick.

Och innan jag hinner tänka efter så åker min hand upp i luften.

”I can do it too!” Hör jag mig själv säga.

Jag känner hur alla blickar vänds mot mig, och Liam nickar.

”Good, so that’s two people. Alice can you take the food-list? Louis would lose it.” Säger han och räcker henne listan på maten som vi ska ha, samtigt som han blinkar med ena ögat.

”Ha-ha, very funny. ” säger jag och boxar till honom på axeln.

”Shall we go then?” säger jag sedan och möter Alice’s underbara ögon.

Here you go! Är inte så nöjd med det här kapitlet egentligen, men publicerar det ändå så att ni ska få någonting att läsa. Eftersom jag jobbar 8 timmar per dag och är helt slut på kvällarna så går det lite trögt att skriva nu, så inläggen kanske kommer med lite större mellanrum. Men men, minst 10 kommentarer för nästa del! ♥

I realize that we’re in mine and Louis room and the guys are looking in a menu.

“Yeah, just something that sounds good. Maybe pizza or something?” I answer and sit down beside Louis on the couch. 

Stefans pov –

Det är riktigt roligt att få hänga med några killar för en gång skull. Inget illa menat mot Alice och så, men det var faktiskt roligt att få några andra vänner också. Visst, jag hade ju kompisar inne i Umeå men dem pratade jag ju knappt med längre. Det har jag inte gjort sedan jag tog studenten och flyttat hit ut till morsan och farsan. Då jag inte jobbar har jag knappt någon ork till att åka någonstans så jag håller mig mest här runtomkring. Så att få umgås med ett gäng killar i min egen ålder säger jag inte nej till!

Jag sopar bort det sista från stallgången om ställer sopen där alla redskapen står. Jag kollar runt omkring mig för att försäkra mig om att allt är klart inför natten, går sedan till dörren och släcker. Jag skyndar mig över gårdsplanen, det håller på att bli ganska kallt nu. Det skulle inte förvåna mig om det kommer snöa vilken dag som helst. När jag kommer in till hotellet så tar jag av mig stövlarna, och skyndar mig snabbt upp till tredje våningen där jag har mitt rum. Jag slänger av mig stallkläderna jag har på mig och går sedan in i badrummet. Jag stiger in i duschen och startar vattnet. Det varma vattnet bränner mot min nedkylda kropp och jag står bara och njuter medan jag känner hur kroppen sakta men säkert börjar tina upp. Efter att jag bara stått där ett bra tag så schamponerar jag in håret och tvålar in kroppen. När det är bortsköljt så stänger jag av duschen och sträcker mig efter en handduk. Jag sätter handduken runt höfterna och går sedan ut till sovrummet medan jag nynnar på Pictures Of You - The Last Goodbye.

”Hej.” Hör jag en röst säga från min säng och jag tvärnitar förvånat.

Det skulle jag inte ha gjort, för mina fötter är fortfarande blöta och jag känner hur fötterna glider iväg. Jag landar på rumpan med en dov duns och jag hör ett klingande skratt.

”Alice! Vad gör du här? Du håller ju på att skrämma ihjäl mig.” Säger jag och ställer mig upp medan jag gnider min ömma rumpa.

Jag tittar upp på Alice nu sitter som förstelnad med en konstig blick. Plötsligt sätter hon händerna för ansiktet och slänger sig på mage ner i sängen där hon begraver huvudet i mina kuddar.

”Vad gör du?” Frågar jag förvirrat.

”Öhm, du tappade någonting.” Hör jag henne mumla.

”Va?” Säger jag och börjar titta mig omkring.

Plötsligt inser jag att handuken jag hade haft runt höfterna ligger kvar på golvet, och jag står spritt språngande naken inför Alice. Jag böjer mig snabbt ner, plockar upp den och sätter den sedan hårt runt höfterna igen. Med snabba steg går jag bort till min byrå där jag har underkläder och sådant och drar på mig ett par kalsonger.

”Är du klar nu?” Säger Alice ifrån sängen.

Hon sitter fortfarande med händerna för ögonen, men jag kan höra skrattet i hennes röst.

”Jadå, du kan vända dig om nu.” Säger jag.

Hon gör som jag säger och vänder sig mot mig. Jag kan verkligen se busigheten i hennes ögon. De riktigt lyser.

”Ja, vad var det nu som du ville innan du skrämde ihjäl mig?” Säger jag med en butter röst och lägger armarna i kors över bröstet.

Jag känner hur ett flin smyger sig fram över mina läppar.

”Jag ville bara höra om du ville äta middag tillsammans?” Säger Alice med ett lika stort flin som jag.

”Åh, jag skulle jättegärna göra det men jag har planerat att äta med killarna.” Svarar jag.

”Killarna? Vilka killar?” Hinner Alice fråga innan hon själv inser det.

Jag ser hur hon sjunker ihop och det glada i hennes ögon försvinner. Snabbt är jag framme vid sängen och sätter mig bredvid henne. Försiktigt lägger jag en arm runt henne.

”Men hörru, lill-tjejen. Du kan ju äta med oss! Jag tror nog inte killarna skulle bli arga om du följde med, de frågade faktiskt om dig då vi var i stallet. De sa att du typ hade skenat iväg från stallplanen tidigare idag.” Säger jag med en mjuk röst.

”Nä, va? Det skulle bara vara pinsamt ju. De tycker säkert bara jag är jätteklantig och ful.” Hörde jag henne mumla.

”Nä vet du vad. Du ska med mig om jag så måste söva dig med elefant-sömnmedel och dra dig på en matta.” Säger jag och ställer mig upp med ett ryck.

Alice tittar förvånat upp på mig, och jag kan se att hennes ena mungipa rycker diskret. Jag skyndar mig fram till garderoben och drar på mig en tröja och ett par jeans så fort jag bara kan, så att hon inte ska hinna smita.

”Kom nu!” Säger jag och drar upp henne från sängen.

Innan hon har hunnit reagera så har jag slängt upp henne över min axel. Jag går ut genom korridoren medan Alice protesterar och stretar emot. Vi möter några gäster som tittar konstigt på oss. Vaddå, har jag en stor finne i pannan eller? Jag bara skrattar och hälsar då jag går förbi dem.

”Stefan kom igen! Släpp ner mig. Jag har ju stallkläderna på mig! JAG LUKTAR STEFAN!” Får Alice fram där hon hänger över axeln.

Jag stannar med ett ryck och säger sedan med tillgjord röst.

”Du har helt rätt lill-tjejen. Du stinker!” 

Kapitel 9, here you go! Minst 10 kommentarer för nästa del:)

Tidigare i kapitel 6:

”Du är inte alls dålig, bara lite klantig. Dessutom tycker jag att det är jättebra att du föddes, för annars skulle jag inte ha en lillasyster!” säger jag med ett litet leende på läpparna.

Alice betyder verkligen mycket för mig och det gör ont att veta vad hon tänker om sig själv.

Alice pov –

Efter att ha pratat ut med Stefan så tar jag en barbacka tur på Limbo. Stefan skakade bara på huvudet då han såg att jag skulle rida utan sadel. Han litar fortfarande inte på Limbo. Det gör däremot jag. Limbo hade det svårt innan han kom hit till gården. När han kom så var han aggressiv, både mot människor och hästar. Inte ens Stefan vågade hantera honom, och Stefan är verkligen inte den som är rädd för hästar. När jag kom till hotellet så klickade jag och Limbo direkt.

Stefan visar mig runt i stallet och berättar lite om varje häst. Jag suger åt mig all information som en svamp och nickar i takt med att han pratar. Plötsligt så stannar Stefan och ser ut som att han grubblar på någonting. Vi står utanför en box som har träskivor där hästen egentligen ska kunna sticka ut huvudet. Jag vänder mig mot Stefan.

”Varför har ni spikat igen? Är det ett förråd eller något?” frågar jag.

”Nej, det är inget förråd. Det står faktiskt en häst där inne. Han heter Limbo. Han är aggressiv mot både människor och hästar, så vi tyckte det var säkrast att spika igen så att han inte kan göra någon skada. Han hugger när han får minsta chans. säger Stefan och visar ett ärr på sin hand som jag gissar att Limbo har gjort.

Efter det brukade jag gå till Limbos box på kvällarna bara för att prata. Jag har ingen aning om han lyssnade men det var skönt att prata av sig. Limbo vet många av mina allra hemligaste hemligheter.

Jag går ut ur stallet och ser Stefan leda en helt vild häst på gårdsplanen. Hästen stegrar och slår med frambenen medan Stefan hänger i grimskaftet som en vante. Jag springer förskräckt fram till Stefan och försöker hjälpa honom.

”Alice, gå härifrån! Han kommer skada dig! Flytta på dig!” skriker Stefan medan han förtvivlat försöker hålla kvar i hästen.

”Nej, jag vill hjälpa till! Jag är inte rädd.” säger jag sammanbitet.

Då händer någonting som varken jag eller Stefan är beredda på. Hästen slutar tvärt att stegra och ställer sig istället blickstilla och tittar på mig. Han tar ett steg närmare mig med spetsade öron. Stefan ställer sig framför mig med ett förskräckt ansiktsutryck. Han står så nära mig att jag kan känna hur spänd han är, precis som att han vet att hästen när som helst ska attackera. Hästen stannar upp och stryker öronen bakåt. Utan att tänka mig för så smiter jag förbi Stefan så jag står framför honom med hästen endast någon meter ifrån mig. Det är som att jag dras mot hästen av en osynlig kraft.

”Nej Alice, gå därifrån. Han är farlig. Minns du inte vad jag sa i stallet? Minns du mitt ärr?” hör jag Stefan viska bakom mig.

Jag skakar försiktigt på huvudet, även fast jag minns precis vad han hade sagt. Nu inser jag även vilken häst det här är. Det är Limbo.

”Hej sötnos. Minns du mig? Känner du igen min röst?” säger jag mjukt till Limbo och lyfter sakta på min ena hand.

Han spetsar öronen mot mig igen och tar ytterligare ett steg mot mig. Hans mule är nu bara några centimeter från min hand och jag kan känna hans varma andedräkt.

”Det är okej. Jag ska inte göra dig illa, det vet du.” fortsätter jag lugnande att prata med honom.

Jag tittar in i hans bruna ögon och det är då det händer. Limbo tar ett steg förbi min hand och trycker sitt huvud mot min bröstkorg. Jag hör hur Stefan drar efter andan bakom mig.

”Det är omöjligt. Han försökte ju inte ens bita dig. Vad gjorde du med honom?!” hör jag honom mumla.

Jag lyfter försiktigt på min hand och stryker med den över halsen på hästen. Med den andra handen  tar jag försiktigt grimskaftet som Stefan i all förvirring har tappat. Jag tar ett tyst steg bakåt och börjar försiktigt gå mot stallet. Limbo följer snällt efter mig som en hund.

Stefan förstod att jag och Limbo hade någonting speciellt och överlät efter den dagen all hantering till mig. Bandet mellan mig och Limbo växer sig starkare för varje dag som går, men han har även börjat lita mer på andra människor. Stefan vet att Limbo aldrig skulle skada mig med vilja, men han kan fortfarande inte lita fullt ut på honom. Därför är han ganska orolig då jag till exempel ska rida barbacka. Jag tränsar Limbo och går sedan ut på stallplanen med hästen lunkande bakom mig.

”Stanna.” Säger jag med bestämd röst till hästen och han står blick stilla.

Han vet vad jag ska göra. Jag släpper tyglarna och backar några meter ifrån honom. Sedan springer jag fram och hoppar upp så jag ligger på mage över hans rygg. Han står fortfarande helt stilla. Jag kravlar mig upp så jag sitter på hans rygg och tar tyglarna medan jag klappar honom på halsen. Trots att han är över 170 i mankhöjd så tar jag mig lätt upp på honom, jag gissar att jag är ganska vig ändå.

”Wow, that was incredible! How did you do that? The horse is, like, enormous!” hör jag någon flämta till på andra sidan stallplanen.

Jag blundar men vänder huvudet mot det håll som rösten kom ifrån. Försiktigt öppnar jag ögonen och där, vid slutet av trappan vid hotellet, så ser jag fem killar stå med hakorna nästan nere i marken. En av dem känner jag så väl igen.

Jag känner hur tårarna börjar bränna och jag sparkar till Limbo i magen. Med ett förskräckt ryck rusar han iväg i galopp och jag håller hårt i mig i hans man. Jag vet inte om det är av fartvinden men tårarna har börjat rinna igen. Det enda jag kan tänka på är honom. Han var så vacker.

Wow! Ni är grymma! Fick verkligen en chock då jag loggade in och såg både statistiken och kommentarerna! Blir verkligen jätteglad då jag läser vad ni skriver:D Det här blev som nåt mellankapitel med väldigt mycket häst, men jag kan säga att i nästa kapitel blir det mer av killarna;) Så, nu kanske vi ska satsa på 8-10 kommentarer för nästa del?:) Keep up the good work! ♥

Alice pov - 

Jag slappnar av och följer med i hästens rörelser. Det går nästan vansinnigt fort, och vissa skulle säkert få en hjärtattack om dem såg hur fort det går. Men jag älskar det. Att fullständigt lita på hästen och känna kraften då hästen tar i fullt ut. Det är ett jättebra sätt att rensa tankarna. Jag spänner mig lite och sätter mig försiktigt ner i sadeln. Genast förstår Limbo vad det handlar om och saktar snällt av till trav. Jag fortsätter en bit i frisk trav och saktar sedan av till skritt. Vi har kommit fram till min absoluta favoritplats när jag är ute och rider. Det är en jättemysig glänta. På sommaren och våren är det fullt av blommor, och på hösten är det jättefint när det är frost. Och på vintern är det bara vackert. Jag hoppar av Limbo och låter honom gå lös. Jag litar på honom att han inte ska springa iväg, och det gör han inte heller. Även fast jag inte står som ägare på honom så är han nästan helt som min egna. Jag litar på honom, och han litar på mig.

Jag sätter mig vid ett träd och kollar upp mot himlen. Det är en jättefin höstdag. Eller kanske tidig vinterdag. Det kommer nog när som helst att börja snöa. Än så länge är det bara frost, men det börjar bli kallare och kallare. I alla fall så är det helt blå himmel, nästan inga moln. Jag slappnar av mer och mer medan jag lyssnar på Limbos fridfulla betande. Jag sluter ögonen och försvinner in i mina tankar som jag ofta gör.

Jag tänker tillbaka på den dagen då jag blev utkastad från mitt hem. Alla kvällar som jaghar gråtit mig till sömns. Jag tänker på hur jag ser ut. Varför jag blev så misslyckad. Ingen kommer någonsin älska mig. Visst, jag har ju Stefan, Lena och Kenny (Stefans pappa och min andra chef), men det är inte samma sak. Jag har aldrig varit kär, aldrig blivit kysst. Jag har inte ens fått en kram som betyder något. Eller ja, jag har ju fått massa kramar av Stefan men det är ju som bror och syster i princip. Bara jag inte var så ful så skulle jag kanske ha en liten chans. Det är ju kört, jag är ful. Jag är tjock, har massa finnar, sneda tänder, fult hår och fula ögon. Det värsta är ju ändå fräknarna. Alla dessa fräknar som täcker mitt ansikte. Jag kommer aldrig hitta någon som vill gifta sig med mig. Jag kommer dö ensam.

Jag känner hur tårarna börjar tränga fram från mina slutna ögon, och till min förargelse så kommer en snyftning ur min mun. Plötsligt känner jag hur någon buffar till mig och jag öppnar ögonen. Trots att jag ser suddigt av tårarna så ser jag att det är Limbo som står framför mig. Han kollar på mig med sina snälla ögon och tar ett steg framåt så hans huvud hamnar i min famn. Så gör han alltid när jag är ledsen, han känner på sig när jag behöver tröstas. Jag lägger försiktigt armarna om hans stora huvud och lutar min panna mot hans. Jag värms upp av hans varma andetag och jag kan gråta ut. Det är skönt att bara få släppa på alla spärrar ibland och låta känslorna få flöda. Efter några minuter får Limbo nog och backar ifrån mig. Det betyder oftast att han tycker att det räcker och att han vill hem till havren som väntar i krubban. Jag torkar bort de sista tårarna och ställer mig mödosamt upp. Jag hade inte precis suttit i den skönaste ställningen och nu var lederna stela av kylan från marken. Jag hoppar upp på Limbo som står och väntar på mig, och sedan låter jag honom gå i sin egen takt hemåt.

När jag kommer tillbaka till stallet så ser jag att klockan redan är sex. Jag har inte märkt att det har mörknat ganska rejält, jag har varit så försjunken i mina tankar som vanligt att jag tappat all tidsuppfattning. Jag sadlar av Limbo och borstar snabbt men noga av honom innan jag springer till hotellet och upp på mitt rum. Det verkar som att det ska hända något speciellt ikväll vid middagen så jag vill inte vara sen. Jag slänger av mig arbetskläderna och hoppar snabbt i duschen. Egentligen hade jag velat ta ett bad, men jag får skylla mig själv eftersom jag är lite sen. Det slutar i alla fall med att jag står i duschen en halvtimme. Att skynda mig är väl inte direkt min starka sida. Om jag stressar så brukar det alltid vara någonting som går fel. Jag stiger ur den varma duschen och när mina fötter möter det kalla golvet ryser jag till och springer och slänger mig på sängen. Jag ligger och funderar på vad jag ska ha på mig. Något lite finare sa ju Stefan, men har jag ens något sådant?

Med en suck reser jag mig och den här gången har jag förberett mig lite mer på det kalla golvet. Jag går fram till min garderob där jag har mina ”vanliga” kläder, alltså inte jobb och stallkläder, och börjar rota runt. Tillslut hittar jag ett par svarta stuprörsjeans (som jag knappt får på mig), en rödaktig tröja och en vit, stickad, lite over-size kofta. Det får duga. Jag går fram till spegeln och som så många andra gånger så möter jag min isblåa blick. Håret får alltid självtorka, det är lite självlockigt och har ganska mycket volym, så jag behöver inte göra något med det. Efter en stunds velande så kletar jag även på lite mascara. Jag är inte den som brukar sminka mig, men han sa ju faktiskt att man skulle vara lite finare klädd. Jag slänger en blick på klockan och får lite halvt panik. De digitala siffrorna visar 18.58, så jag granskar mig snabbt en sista gång i spegeln och går sedan ner till matsalen. Där möts jag av alla i hotellpersonalen, inklusive Lena och Kenny. Stefan kommer och ställer sig bredvid mig och jag ger honom en frågande blick. Han ger mig en minst lika förvirrad blick tillbaka och rycker på axlarna innan han vänder uppmärksamheten mot Lena som precis har harklat sig för att få allas uppmärksamhet.

Vad är det som är på gång egentligen?

Så, här har vi kapitel 3 då. Nu vill jag ha minst 3 kommentarer för nästa kapitel! Hoppas ni gillar den:)