Tidigare i kapitel 6:

”Du är inte alls dålig, bara lite klantig. Dessutom tycker jag att det är jättebra att du föddes, för annars skulle jag inte ha en lillasyster!” säger jag med ett litet leende på läpparna.

Alice betyder verkligen mycket för mig och det gör ont att veta vad hon tänker om sig själv.

Alice pov –

Efter att ha pratat ut med Stefan så tar jag en barbacka tur på Limbo. Stefan skakade bara på huvudet då han såg att jag skulle rida utan sadel. Han litar fortfarande inte på Limbo. Det gör däremot jag. Limbo hade det svårt innan han kom hit till gården. När han kom så var han aggressiv, både mot människor och hästar. Inte ens Stefan vågade hantera honom, och Stefan är verkligen inte den som är rädd för hästar. När jag kom till hotellet så klickade jag och Limbo direkt.

Stefan visar mig runt i stallet och berättar lite om varje häst. Jag suger åt mig all information som en svamp och nickar i takt med att han pratar. Plötsligt så stannar Stefan och ser ut som att han grubblar på någonting. Vi står utanför en box som har träskivor där hästen egentligen ska kunna sticka ut huvudet. Jag vänder mig mot Stefan.

”Varför har ni spikat igen? Är det ett förråd eller något?” frågar jag.

”Nej, det är inget förråd. Det står faktiskt en häst där inne. Han heter Limbo. Han är aggressiv mot både människor och hästar, så vi tyckte det var säkrast att spika igen så att han inte kan göra någon skada. Han hugger när han får minsta chans. säger Stefan och visar ett ärr på sin hand som jag gissar att Limbo har gjort.

Efter det brukade jag gå till Limbos box på kvällarna bara för att prata. Jag har ingen aning om han lyssnade men det var skönt att prata av sig. Limbo vet många av mina allra hemligaste hemligheter.

Jag går ut ur stallet och ser Stefan leda en helt vild häst på gårdsplanen. Hästen stegrar och slår med frambenen medan Stefan hänger i grimskaftet som en vante. Jag springer förskräckt fram till Stefan och försöker hjälpa honom.

”Alice, gå härifrån! Han kommer skada dig! Flytta på dig!” skriker Stefan medan han förtvivlat försöker hålla kvar i hästen.

”Nej, jag vill hjälpa till! Jag är inte rädd.” säger jag sammanbitet.

Då händer någonting som varken jag eller Stefan är beredda på. Hästen slutar tvärt att stegra och ställer sig istället blickstilla och tittar på mig. Han tar ett steg närmare mig med spetsade öron. Stefan ställer sig framför mig med ett förskräckt ansiktsutryck. Han står så nära mig att jag kan känna hur spänd han är, precis som att han vet att hästen när som helst ska attackera. Hästen stannar upp och stryker öronen bakåt. Utan att tänka mig för så smiter jag förbi Stefan så jag står framför honom med hästen endast någon meter ifrån mig. Det är som att jag dras mot hästen av en osynlig kraft.

”Nej Alice, gå därifrån. Han är farlig. Minns du inte vad jag sa i stallet? Minns du mitt ärr?” hör jag Stefan viska bakom mig.

Jag skakar försiktigt på huvudet, även fast jag minns precis vad han hade sagt. Nu inser jag även vilken häst det här är. Det är Limbo.

”Hej sötnos. Minns du mig? Känner du igen min röst?” säger jag mjukt till Limbo och lyfter sakta på min ena hand.

Han spetsar öronen mot mig igen och tar ytterligare ett steg mot mig. Hans mule är nu bara några centimeter från min hand och jag kan känna hans varma andedräkt.

”Det är okej. Jag ska inte göra dig illa, det vet du.” fortsätter jag lugnande att prata med honom.

Jag tittar in i hans bruna ögon och det är då det händer. Limbo tar ett steg förbi min hand och trycker sitt huvud mot min bröstkorg. Jag hör hur Stefan drar efter andan bakom mig.

”Det är omöjligt. Han försökte ju inte ens bita dig. Vad gjorde du med honom?!” hör jag honom mumla.

Jag lyfter försiktigt på min hand och stryker med den över halsen på hästen. Med den andra handen  tar jag försiktigt grimskaftet som Stefan i all förvirring har tappat. Jag tar ett tyst steg bakåt och börjar försiktigt gå mot stallet. Limbo följer snällt efter mig som en hund.

Stefan förstod att jag och Limbo hade någonting speciellt och överlät efter den dagen all hantering till mig. Bandet mellan mig och Limbo växer sig starkare för varje dag som går, men han har även börjat lita mer på andra människor. Stefan vet att Limbo aldrig skulle skada mig med vilja, men han kan fortfarande inte lita fullt ut på honom. Därför är han ganska orolig då jag till exempel ska rida barbacka. Jag tränsar Limbo och går sedan ut på stallplanen med hästen lunkande bakom mig.

”Stanna.” Säger jag med bestämd röst till hästen och han står blick stilla.

Han vet vad jag ska göra. Jag släpper tyglarna och backar några meter ifrån honom. Sedan springer jag fram och hoppar upp så jag ligger på mage över hans rygg. Han står fortfarande helt stilla. Jag kravlar mig upp så jag sitter på hans rygg och tar tyglarna medan jag klappar honom på halsen. Trots att han är över 170 i mankhöjd så tar jag mig lätt upp på honom, jag gissar att jag är ganska vig ändå.

”Wow, that was incredible! How did you do that? The horse is, like, enormous!” hör jag någon flämta till på andra sidan stallplanen.

Jag blundar men vänder huvudet mot det håll som rösten kom ifrån. Försiktigt öppnar jag ögonen och där, vid slutet av trappan vid hotellet, så ser jag fem killar stå med hakorna nästan nere i marken. En av dem känner jag så väl igen.

Jag känner hur tårarna börjar bränna och jag sparkar till Limbo i magen. Med ett förskräckt ryck rusar han iväg i galopp och jag håller hårt i mig i hans man. Jag vet inte om det är av fartvinden men tårarna har börjat rinna igen. Det enda jag kan tänka på är honom. Han var så vacker.

Wow! Ni är grymma! Fick verkligen en chock då jag loggade in och såg både statistiken och kommentarerna! Blir verkligen jätteglad då jag läser vad ni skriver:D Det här blev som nåt mellankapitel med väldigt mycket häst, men jag kan säga att i nästa kapitel blir det mer av killarna;) Så, nu kanske vi ska satsa på 8-10 kommentarer för nästa del?:) Keep up the good work! ♥