Alice pov - 

Jag slappnar av och följer med i hästens rörelser. Det går nästan vansinnigt fort, och vissa skulle säkert få en hjärtattack om dem såg hur fort det går. Men jag älskar det. Att fullständigt lita på hästen och känna kraften då hästen tar i fullt ut. Det är ett jättebra sätt att rensa tankarna. Jag spänner mig lite och sätter mig försiktigt ner i sadeln. Genast förstår Limbo vad det handlar om och saktar snällt av till trav. Jag fortsätter en bit i frisk trav och saktar sedan av till skritt. Vi har kommit fram till min absoluta favoritplats när jag är ute och rider. Det är en jättemysig glänta. På sommaren och våren är det fullt av blommor, och på hösten är det jättefint när det är frost. Och på vintern är det bara vackert. Jag hoppar av Limbo och låter honom gå lös. Jag litar på honom att han inte ska springa iväg, och det gör han inte heller. Även fast jag inte står som ägare på honom så är han nästan helt som min egna. Jag litar på honom, och han litar på mig.

Jag sätter mig vid ett träd och kollar upp mot himlen. Det är en jättefin höstdag. Eller kanske tidig vinterdag. Det kommer nog när som helst att börja snöa. Än så länge är det bara frost, men det börjar bli kallare och kallare. I alla fall så är det helt blå himmel, nästan inga moln. Jag slappnar av mer och mer medan jag lyssnar på Limbos fridfulla betande. Jag sluter ögonen och försvinner in i mina tankar som jag ofta gör.

Jag tänker tillbaka på den dagen då jag blev utkastad från mitt hem. Alla kvällar som jaghar gråtit mig till sömns. Jag tänker på hur jag ser ut. Varför jag blev så misslyckad. Ingen kommer någonsin älska mig. Visst, jag har ju Stefan, Lena och Kenny (Stefans pappa och min andra chef), men det är inte samma sak. Jag har aldrig varit kär, aldrig blivit kysst. Jag har inte ens fått en kram som betyder något. Eller ja, jag har ju fått massa kramar av Stefan men det är ju som bror och syster i princip. Bara jag inte var så ful så skulle jag kanske ha en liten chans. Det är ju kört, jag är ful. Jag är tjock, har massa finnar, sneda tänder, fult hår och fula ögon. Det värsta är ju ändå fräknarna. Alla dessa fräknar som täcker mitt ansikte. Jag kommer aldrig hitta någon som vill gifta sig med mig. Jag kommer dö ensam.

Jag känner hur tårarna börjar tränga fram från mina slutna ögon, och till min förargelse så kommer en snyftning ur min mun. Plötsligt känner jag hur någon buffar till mig och jag öppnar ögonen. Trots att jag ser suddigt av tårarna så ser jag att det är Limbo som står framför mig. Han kollar på mig med sina snälla ögon och tar ett steg framåt så hans huvud hamnar i min famn. Så gör han alltid när jag är ledsen, han känner på sig när jag behöver tröstas. Jag lägger försiktigt armarna om hans stora huvud och lutar min panna mot hans. Jag värms upp av hans varma andetag och jag kan gråta ut. Det är skönt att bara få släppa på alla spärrar ibland och låta känslorna få flöda. Efter några minuter får Limbo nog och backar ifrån mig. Det betyder oftast att han tycker att det räcker och att han vill hem till havren som väntar i krubban. Jag torkar bort de sista tårarna och ställer mig mödosamt upp. Jag hade inte precis suttit i den skönaste ställningen och nu var lederna stela av kylan från marken. Jag hoppar upp på Limbo som står och väntar på mig, och sedan låter jag honom gå i sin egen takt hemåt.

När jag kommer tillbaka till stallet så ser jag att klockan redan är sex. Jag har inte märkt att det har mörknat ganska rejält, jag har varit så försjunken i mina tankar som vanligt att jag tappat all tidsuppfattning. Jag sadlar av Limbo och borstar snabbt men noga av honom innan jag springer till hotellet och upp på mitt rum. Det verkar som att det ska hända något speciellt ikväll vid middagen så jag vill inte vara sen. Jag slänger av mig arbetskläderna och hoppar snabbt i duschen. Egentligen hade jag velat ta ett bad, men jag får skylla mig själv eftersom jag är lite sen. Det slutar i alla fall med att jag står i duschen en halvtimme. Att skynda mig är väl inte direkt min starka sida. Om jag stressar så brukar det alltid vara någonting som går fel. Jag stiger ur den varma duschen och när mina fötter möter det kalla golvet ryser jag till och springer och slänger mig på sängen. Jag ligger och funderar på vad jag ska ha på mig. Något lite finare sa ju Stefan, men har jag ens något sådant?

Med en suck reser jag mig och den här gången har jag förberett mig lite mer på det kalla golvet. Jag går fram till min garderob där jag har mina ”vanliga” kläder, alltså inte jobb och stallkläder, och börjar rota runt. Tillslut hittar jag ett par svarta stuprörsjeans (som jag knappt får på mig), en rödaktig tröja och en vit, stickad, lite over-size kofta. Det får duga. Jag går fram till spegeln och som så många andra gånger så möter jag min isblåa blick. Håret får alltid självtorka, det är lite självlockigt och har ganska mycket volym, så jag behöver inte göra något med det. Efter en stunds velande så kletar jag även på lite mascara. Jag är inte den som brukar sminka mig, men han sa ju faktiskt att man skulle vara lite finare klädd. Jag slänger en blick på klockan och får lite halvt panik. De digitala siffrorna visar 18.58, så jag granskar mig snabbt en sista gång i spegeln och går sedan ner till matsalen. Där möts jag av alla i hotellpersonalen, inklusive Lena och Kenny. Stefan kommer och ställer sig bredvid mig och jag ger honom en frågande blick. Han ger mig en minst lika förvirrad blick tillbaka och rycker på axlarna innan han vänder uppmärksamheten mot Lena som precis har harklat sig för att få allas uppmärksamhet.

Vad är det som är på gång egentligen?

Så, här har vi kapitel 3 då. Nu vill jag ha minst 3 kommentarer för nästa kapitel! Hoppas ni gillar den:)