Jag vänder mig snabbt om, ifall hon skulle få för sig att slå mig igen, och springer det snabbaste jag kan upp till mitt rum. Jag smäller igen dörren och låser den. Jag tassar fram till min säng och plockar fram den största väskan som jag har där under. Sedan börjar jag packa ner allt som jag håller kärt. Jag slänger ner mina kläder som jag använder mest, några foton, alla sparpengar som jag har, den första Harry Potter boken och till sist. Min gosedjurs häst. Jag fick den av min mamma då jag var sju år gammal, ett år innan hon och pappa skiljde sig och hon försvann ur våra liv. Jag känner hur tårarna börjar bränna igen, men hindrar mig själv från att börja gråta. Det kunde jag göra någon annan gång, inte nu. Nu skulle jag bara bort. Bort från häxan.

Jag rusar nedför trappan med väskan i högsta hugg, slänger på mig jackan och skorna och rusar ut från huset.  Jag tar första bästa buss från Umeå, åker i ca två timmar och hoppar sedan av på en random hållplats i skogen. Sedan börjar jag bara gå. Jag virrar runt i den becksvarta skogen, släpandes på väskan med sina grejer, och däckar tillslut under en stor gran, helt utmattad.

När jag vaknar nästa morgon så ser jag att jag befinner sig precis vid utkanten av en stor äng. Och på andra sidan av den stora ängen så tornar ett stort hus, nej, ett stort slott upp sig. Bredvid slottet så finns det ett stall, och bredvid stallet så finns det flera hagar där det finns hästar som fridfullt betar. Trotts att jag knappt har några krafter kvar så släpar jag mig över ängen, runt slottet till framsidan och upp för en stor stentrappa. Med en sista kraftansträngning så lyckas jag knacka svagt på dörren. Precis då jag håller på att förlora medvetandet så hör jag hur dörren öppnas och hur någon flämtar till. Sedan minns jag inget mer.

Alice, är 17 år. Hon bor i Umeå med hennes pappa Per, och hans fru Kristina. Alice riktiga mamma sa upp all kontakt med Alice och hennes pappa då de skiljde sig då Alice var åtta år, och de har aldrig hört av henne sedan dess. När Alice var 13, så träffade Alices pappa Kristina, även kallad Häxan. De gifte sig ett år efter att de hade träffast. Alice kände redan från början att Kristina var ”dåliga nyheter”, men sa inget eftersom hon att hennes pappa skulle varalycklig igen. Några månader efter att Kristina och Per hade gift sig började Kristina bli mer och mer argsint mot Alice, men bara då Per var borta. Och allt eftersom åren har gått så har det bara blivit värre och värre. Alice har alltid varit lite av en outsider i skolan. Med sitt ostyrliga, tjocka, röda hår, fräknarna och de isblåa ögonen så har hon stått ut ur mängden. Hon har lätt att lära sig, vilket de andra barnen snabbt har snappat upp, och då kallat henne för plugghäst ända sedan tvåan. Allt eftersom åren har gått så har mobbningen blivit värre, med Alice är för snäll för sitt eget bästa. Hon är inte den som vill göra andra arga, så hon försöker alltid att göra sig så osynlig som möjligt. Hon säger ingenting till lärarna, bara om hon blir tilltalad.

Nu, ett år senare efter att Alice blev utkastad av Kristina, och irrade runt i skogen tills hon hittade ”slottet”, så mår hon bra. ”Slottet”, som egentligen var ett hotell, gav henne ett rum där hon fick bo, och i gengälld så fick hon jobba i stallet. Där lärde hon sig rida, och hon hittade sin största passion. Hästar. Hon har börjat om med sitt liv och hon trivs på hotellet. Men vad hon inte vet är att hennes liv snart kommer vändas upp och ner totalt, tack vare en grupp av fem pojkar.

Okej, så detta är prologen till den novell som jag kommer skriva på den här bloggen. Vet att det är lite småfel här och där, och att jag ibland blandar dåtid och nutid. Men hoppas någon kommer gilla den. Kommer inte begära massa kommentarer nu i början, utan jag kommer lägga ut nåt kapitel lite då och då. Men kommentera gärna och säg vad ni tycker!