Louis pov –

Jag sitter bakom Alice på fyrhjulingen och har armarna hårt låsta runt hennes midja. Det går fort, nästan för fort för min smak men hon verkar älska det. Hon vänder sig om och fyrar av ett av de där underbara leendena och jag känner hur mina sammanpressade läppar automatiskt vänds uppåt. När vi hade kommit tillbaka efter ridturen hade vi alla killarna hjälpt henne med det stallarbete hon hade, det var ju inte lite eftersom Stefan var borta. Så eftersom vi är gentlemän så hade vi ju självklart hjälpt henne. Och eftersom vi hade hjälpt henne så har hon nu hela eftermiddagen ledig. Efter många om och men (från hennes sida) så hade vi bestämt att hon skulle spendera eftermiddagen med oss igen. När hon hade sagt att hon bara var i vägen så hade vi bara viftat bort det och sagt att det var hon då inte alls. Man märker att hon är glad att vi vill ha henne med, men man märker även att hon inte vill vara till besvär eller i vägen. När allt jobb var klart hade hon frågat om det var någon som ville följa med och hämta piknik grejerna som vi hade lämnat i skogen. Jag var snabbast med att räcka upp handen så det blev jag som fick följa med, efter att hon lovat de andra killarna att vi alla skulle åka ut någon dag med fyrhjulingarna de har på hotellet. Och nu sitter jag här. Med hennes röda hår piskandes i mitt ansikte och med armarna runt hennes midja.

Jag känner hur vi saktar ned och snart står vi stilla.

”Uhm, Louis. I can’t breathe. Can you please lose your grip from me?” hör jag Alice säga framför mig.

Jag inser att jag fortfarande sitter med ett järngrepp runt hennes midja, trotts att vi står still. Jag drar snabbt bort armarna och hoppar av fyrhjulingen. Kom igen nu Lou, tänker jag för mig själv. Vakna! Jag går fram till stället där vi lämnade grejerna och ska precis plocka upp korgarna då Alice kommer fram.

”No, leave it for now. I want to look at something before we go home. Just take a blanket and follow me.” Säger hon och plockar upp en filt hon också.

Jag gör som hon säger och tar en filt och följer efter henne. Hon går till mitten av ängen, där vi hade ätit lunch förut. Jag tittar frågande på henne då hon plötsligt stannar, breder ut filten på den forstiga marken och sätter sig ned. Hon klappar bredvid sig för att visa att jag också ska sätta mig, så jag gör det.

”What are we doing?” frågar jag henne och vänder mig mot henne.

”Look at the sky. Isn’t it beautiful?” säger hon mjukt med ögonen fästa på himlen.

Jag vänder sakta blicken upp mot himlen och drar efter andan. Himlen är så vacker. Flammande röd medan solen går ned. Träden, gräset, ja allt som är täckt av frost skimrar i ljuset, så det ser ut som att de är gjorda av diamanter. Det är så vackert.

Jag lyckas slita blicken från solnedgången och tittar istället på Alice. Solens strålar får hennes hår att se ut som att det är gjort av eld. Hennes blåa ögon lyser av lycka och hon har ett litet leende på läpparna.  Plötsligt huttrar hon till och drar händerna över armarna.

”Are you cold?” frågar jag henne

”A little I guess.” svarar hon drömmande.

Jag lägger försiktigt filten jag har haft i knät runt hennes axlar. Hon ger mig en tacksam blick innan hon vänder blicken mot himlen igen.

”It is really beautiful. You’re really beautiful.” Viskar jag tyst för mig själv med blicken fäst på mina händer som ligger i mitt knä.

”What?” FUCK, jag hade visst inte sagt det där så tyst eftersom Alice nu sitter och tittar förvånat på mig.

”What? I didn’t say anything.” Mumlar jag och möter generat hennes blick.

”Oh, I thought I heard you say something. Guess I just heard that in my head then.”

“Oh my god! You’re going mental! Call the madhouse, pronto!” säger jag förskräckt och stirrar på henne med skrämda ögon i ett försök att skämta bort det som just hände.

Hon tittar först på mig med en förvirrad blick, sedan bister hon ut i ett klingande skratt.

”It’s not me that is crasy. I think it’s you who should go to the madhouse.” Skrattar Alice och petar mig i sidan.

Jag hoppar förskräckt till då hennes finger kommer åt mitt revben. Ja, jag är kittlig.

”Uuh, someone is a little ticklish?” flinar Alice.

“No no! You just surprised me.” Försöker jag, men jag ser att hon inte tror mig. ”But maybe you are the one who is ticklish?” fortsätter jag och sätter fingrarna i sidan på henne.

Hon flyger upp med ett tjut och stirrar på mig.

”You’re so dead Louis. You better run, or else…” väser hon mellan tänderna och ger mig en busig blick.

”Please no, I’m begging you.” Låtsasgråter jag och ställer mig på knä framför henne med händerna knäppta.

”Well, I’ll let you go this time. Just because it’s getting dark and I’m afraid of the dark.” Det sista säger hon tyst så jag knappt hör medan hon plockar upp filtarna som ligger på marken.

Jag ska precis böja mig ner för att ta upp ena filten då våra händer möts. Som vanligt känner jag de där stötarna som jag får varje gång vår hud möts. Att jag hade varit så modig att jag hållit kvar hennes hand då vi gjort high-five efter att vi travat förstår jag knappt. Hon drar snabbt tillbaka handen så jag plockar upp filten. Jag sträcker på mig och tittar upp mot himlen igen. Jag inser plötsligt att det har blivit riktigt mörkt och jag kollar på Alice. Hon står och tittar sig oroligt omkring, som att hon tror att det när som helst ska komma någon utrusande från skogen med en yxa. Hon måste verkligen vara mörkrädd, stackarn.

”Come on, it’s getting late. And if we want any dinner before Niall has eaten it all, we have to hurry.” Säger jag med ett leende och lägger ena handen på Alice rygg så hon börjar gå bredvid mig.

Hon säger ingenting, men ger mig en tacksam blick. På väg till fyrhjulingen plockar vi på oss korgarna och resten av filtarna som ligger kvar från tidigare idag. Vi spänner fast grejerna bak på fyrhjulingen och sedan hoppar Alice upp. Jag sätter mig bakom henne och lägger armarna runt hennes midja igen. Hon startar fyrhjulingen och rivstartar så gruset sprutar från däcken. Jag tar ett hårdare grepp runt hennes midja och sluter ögonen. Jag känner hur hennes kroppsvärme tränger sig igenom alla lager av kläder. Jag måste ha slumrat till för när jag öppnar ögonen nästa gång så är vi framme vid hotellet. Den här gången måste inte Alice påminna mig om att släppa taget om henne, men jag släpper motvilligt hennes varma kropp.

”Dinner?” frågar hon medan hon plockar av grejerna från fyrhjulingen.

”That sounds great!” svarar jag med ett leende.

Tillsammans går vi in till det varma hotellet och styr stegen mot matsalen. Plötsligt stannar Alice och ger mig en ledsen blick.

”I just remembered that I can’t eat in the dining-room.” Suckar hon.

“Right, I totally forgot about that.” Jag ger henne en medlisam blick.

”I guess I’ll see you later then?” säger hon och är på väg att gå.

”Wait. Come to mine and Harry’s room when you’re ready?” frågar jag innan hon försvinner.

Hon nickar och går sedan iväg till köket medan jag går in till matsalen.

Haha åh, känner hur allt helt plötsligt har blivit så putti-nuttigt -.-' what's happening to meeeee???!!! Vad tror ni egentligen om Alice och Louis, kommer det hända någonting mellan dem eller kommer de förbli sådär putti-nutti blyga för varandra?:s JAJA, 13+ kommentarer för nästa del ♥