Tidigare i kapiel 5:

Jag nickar och säger hejdå innan jag öppnar en av de andra dörrarna som leder direkt in till matsalen. Precis när jag är på väg att ta första steget ut i matsalen tvärnitar jag och fryser till is. Där är han.

Alice pov –

Vad ska jag göra? Han verkar inte ha sett mig än, så jag vänder mig försiktigt om. Precis när jag ska gå in genom svängdörren så puttas den upp från andra hållet och jag ramlar baklänges. Att jag alltid ska lyckas skämma ut mig hinner jag tänka innan jag slår huvudet i golvet och svimmar av.

Louis pov –

I laugh and look up at Zayn, who’s sitting in front of me. Behind him I see a red hair flow who’s about to go in to the kitchen. Suddenly someone is opening the door from the other side and she falls back. I see her head hit the floor hard and runs forward to her. She lays there with her eyes closed, but I know that it’s the girl from this night. The person who opened the door comes and sits down beside her. He says something that I can’t understand. I guess it’s Swedish. I look down at her beautiful face, but now she has like a grin on her face. Then she starts to move. She starts to moan quietly and then opens her eyes. Those beautiful eyes.

Stefans pov –

Jag är helt inne i mina tankar då jag öppnar köksdörren till matsalen så jag märker inte att det är en person på andra sidan. Med en smäll så slår jag i dörren i personen och jag hör sedan en duns. Jag öppnar snabbt dörren och möts av Alice som ligger på golvet. Snabbt kommer en kille fram och sätter sig på knä bredvid henne. Vem är han? Sen kommer jag på att Alice ligger på golvet så jag rusar fram till henne och sätter mig ned.

”Alice, är du vaken? Hallå, hör du mig?” frågar jag oroligt.

 Jag skakar henne lite försiktigt och hennes ansiktsuttryck förändras. Hon börjar kvida litegrann och sedan börjar hon röra på sig. Killen på andra sidan av henne har fått sällskap av fyra andra killar, fast de står upp. Plötsligt slår Alice upp ögonen och drar förskräckt efter andan. Hon stelnar till och tittar förvirrat runt omkring sig.

”Alice, hur mår du?” frågar jag och lägger en hand på hennes axel. Hon rycker till och slår bort min hand. Jag tittar förvånat på henne, såhär brukar hon inte vara.

”How are you?” hör jag killen mitt emot mig säga.

Åh just ja. Han och de andra killarna måste vara det där bandet One Direction. Alice tittar skrämt på honom och reser sig hastigt upp.

”Jag måste här ifrån.” hör jag henne mumla innan hon rusar ut från matsalen.

Jag ställer mig upp och tittar förvirrat åt det håll som Alice sprang. Nu har även killen ställt sig upp och står och pratar med hans kompisar. När han ser att jag står och kollar på honom så kommer han fram till mig.

”Why did she run away? What did she say? Is she hurt?” frågar han mig, han låter lika förvirrad som jag är.

”Uhm, I don’t really know why she ran away and I don’t think she’s hurt. Who are you?” säger jag på hackig engelska, det var ett tag sedan som jag hade behövt använda det språket.

”Oh okey. Sorry, I’m Louis, and this is Liam, Harry, Niall and Zayn. And who are you?” säger han och pekar på de andra killarna som hälsar när Louis säger deras namn.

“Okej, hi nice to meet you guys! My name is Stefan, and I work here. My mother owns the hotel.” Säger jag och ler.

“Oh, cool! Then we will see you a lot then?” frågar killen som heter Liam.

Jag nickar och får fem stora leenden tillbaka.

”But I have to go now, I have to look where Alice went and see if she’s okey.” säger jag ursäktande.

“Sure, we understand. Maybe we can do something later?” säger Harry och ger mig en osäker blick.

”Yeah, I’ll search you up tonight. Bye!” Säger jag och vänder mig sedan om och går åt det håll som Alice försvann medan jag hör hur killarna säger hejdå bakom mig.

Jag har en aning om vart hon kan vara. Innan jag går ut ur matsalen så hör jag hur Louis säger till de andra:

”She is real and her name is Alice.”

Jag skakar förvirrat på huvudet och går sedan ut till stallet. Jag stannar till i stalldörren och lyssnar. Lite längre bort i stallgången så hör jag kvävda snyftningar. Jag går åt det håller som snyftningarna kommer ifrån och stannar framför Limbos box. Där i hörnet sitter hon. Hon har Limbos stora huvud i famnen och kramar det hårt. Jag ser hur tårar rinner nedför hennes fräkniga kinder. Hon är ganska vacker faktiskt. Hon är som en lillasyster för mig, så jag har inte riktigt tänkt på det.

Jag öppnar försiktigt box dörren och går fram till henne. När Limbo märker att det är någon annan där så lyfter han på huvudet och kollar på mig. Han ser att det är jag så han kommer fram till mig och buffar försiktigt på mig i hopp om att få godis. Jag puttar mjukt undan hans huvud och går och sätter mig bredvid Alice. Hon tittar på mig med rödgråtna ögon och tårarna börjar nu rinna ännu mer.

”Hur är det lill-tjejen? Vad har hänt? Varför sprang du iväg?” frågar jag försiktigt och lägger en arm runt hennes axlar. Hon känns så liten och sårbar. Hon lutar sitt huvud mot min axel och berättar om vad som hade hänt inatt.

”Gud vad jag skäms, jag har skämt ut mig för all framtid. Åh, varför ska jag vara så dålig för? Jag önskar att jag aldrig hade fötts.” säger hon till sist.

”Du är inte alls dålig, bara lite klantig. Dessutom tycker jag att det är jättebra att du föddes, för annars skulle jag inte ha en lillasyster!” säger jag med ett litet leende på läpparna.