”Can I ask you something? You don’t have to answer if you don’t want to.” Säger han försiktigt och vänder sig mot mig.

“Sure.” Ler jag försiktigt.

”Why did you run away from us earlier? From the dining-room and when you were outside with the horse I mean.” Frågar han och möter min blick. 

Alice pov - 

Jag kan se att han är lite sårad över att jag hade sprungit ifrån honom, och utan att jag hinner fundera så kommer orden ut ur min mun helt av sig själv.

” I was just too embarrassed. I mean, from when I had run into you in the night. I thought that you thought that I just was some clumsy, ugly girl or something. When I passed out in the dining-room and woke up and saw you and your friends starring at me I just got even more embarrassed. God, I’m so clumsy.” Svamlar jag och kollar ner i mina händer.

”Alice.” Hör jag Louis säga och jag tittar försiktigt upp från mina händer. ”You may be a little clumsy, but I think that’s just cute. And how can you say that you’re ugly?!” Hans ögon stirrar intensivt in i mina.

“Because I am.” Mumlar jag och sänker blicken igen när jag känner hur tårarna hotar att komma fram.

Jag känner hur en hand tar ett försiktigt tag om min haka och lyfter försiktigt upp mitt ansikte. Åter igen så möter mina ögon hans och det känns som att tiden stannar.

”Trust me when I say this. You are one of the most beautiful girl I have ever met.” säger han mjukt.

Louis pov –

“You are one of the most beautiful girl I have ever met.” Säger jag mjukt.

Plötsligt börjar det rinna tårar nedför Alice’s fräkniga kinder och hon drar sig bort från min hand och sätter sina händer framför sitt ansikte. Sa jag någonting fel? Utan att tänka mig för sätter jag mig närmare henne och sedan lägger jag försiktigt armarna om henne och drar in henne i en kram. Hon stelnar till, men sedan slappnar hon av. Jag känner hur hon snyftar till då och då men säger ingenting. Jag själv vet att ibland är det skönast att bara vara tyst då man är ledsen. Plötsligt drar hon sig bort från mig med ett ryck och ställer sig upp.

”Kristoffer should have the food ready now. Let’s go.” säger hon och börjar gå mot dörren.

Jag sitter förvirrat kvar men sedan ställer jag mig upp och går efter henne. Hon gör mig så förvirrad.

Alice pov –

Varför? Varför ska jag alltid skämma ut mig? Helvete. Vi går tysta bredvid varandra ner till köket. När vi kommer ner så ser vi att alla killarna står utanför. När de hör att det kommer några nedför trappan så vänder sig alla mot oss.

”What have you two been up to?” Frågar en kille med krulligt hår och flinar.

Han ser inte att jag är alldeles rödgråten.

”Alice, vad har hänt?” viskar Stefan oroligt och drar in mig i en kram.

”Det är ingenting, slog bara i foten i sänggaveln bara.” Säger jag och drar mig bort från Stefan.

Han kollar skeptiskt på mig, men verkar inse att han inte kommer få veta någonting nu så han vänder sig istället mot de andra.

”Where is the food?” Frågar en blond kille hungrigt.

“We were just about to get it.” Säger Louis och börjar gå in till köket.

Vi andra följer efter och mycket riktigt så är all mat klar, och det luktar underbart.

”Oh wow. This IS a lot of food.” Säger Louis förvånat. “Lucky we all are here so everyone can help and carry all the food, because I don’t think me and Alice would have made it by ourselves.  

“Hope you all will like it. I have put a lot of love in this food. Now I’m going to sleep.” Säger Kristoffer trött då han kommer ut från kylrummet.

”Thank you so much Kristoffer, everything looks great!” Säger Stefan och dunkar Krisoffer i ryggen.

Vi alla nickar och instämmer och börjar sedan plocka på sig så mycket mat vi kan bära. Då vi har kollat så att vi har med oss allting så går vi tillbaka till rummet där vi hade varit förut. När vi kommer in i rummet så lägger vi all mat på soffbordet, men det blir snabbt fullt så då lägger vi resten på ett skrivbord som finns.

”Can we please eat now?” Frågar den blonda killen och ser faktiskt ut som att han kommer svimma när som helst av hunger.

Alla nickar och sedan hugger vi in på all mat som vi beställt. Jag insåg inte att jag var så hungrig för än jag tar en tugga av en pizza bit. Jag äter upp biten på ett nafs och hugger sedan in på en till. Jag kollar mig omkring på killarna som sitter runt omkring mig. Det är första gången jag kan kolla på dem ordentligt. Jag vet ju knappt ens vad någon av dem heter. Stefan och Louis är de enda namnen jag vet. Alla killarna faller in i diskussioner om olika saker, medan jag sitter tyst och iakttar dem. Jag sveper med blicken över killarna och fastnar på Louis. Han är inne i en intensiv diskussion med den blonda killen. Tänk att han sa allt det där snälla när vi var uppe på mitt rum. Jag känner honom inte ens, och ändå är han så snäll och omtänksam. Och hans kram. Åh, jag kände mig så säker då han hade kramat om mig. Plötsligt så möter Louis min blick och fyrar av ett leende mot mig. Min blick sänks snabbt och jag trycker in en stor bit pizza i munnen.

”So, who are you exactly?” hör jag någon säga till höger om mig.

Alla andra tystnar och jag lyfter försiktigt blicken från pizzan i min hand. Jag inser fort att frågan var riktad till mig eftersom alla nyfiket tittar på mig och att det var killen med svart hår som hade ställt den. Jag är precis på väg att svara då killen med krulligt hår utbrister,

”I know! We can do a “get to know” game? I don’t think she knows who anyone of us is either.” Alla nickar instämmande och sedan sätter vi oss i en ring på golvet.