Tidigare i kapitel 24: 

Jag öppnar snabbt ögonen och stoppar undan minnet långt in i mitt inre. Någon knackar försiktigt på dörren från andra sidan och jag hör Stefans oroliga röst.

”Alice?” han knackar igen.

Jag drar ett djupt andetag, torkar bort tårarna som har runnit och ställer mig upp. Jag låser upp låset och öppnar dörren. Jag möter sex par oroliga ögon som stirrar på mig. Ingen säger någonting.

”We are your friends!” utbrister Liam och plötsligt har jag sex par starka armar runt mig.

(bildlöst inlägg)

Stefans pov –

”Has she called you yet?” viskar Harry, dock viskar han inte så värst diskret så Alice som sitter bredvid mig hör.

”Who?” frågar hon nyfiket och vänder blicken från tv’n som precis har börjat spela introt till A walk to remember.

”Nobody.” mumlar jag och försöker fokusera blicken på tv’n.

”It’s a girl that asked for Stefan’s number the other day. She were the conductor on the train when we traveled home from the bathing place.” säger Harry, nu med normal samtalston så resten av killarna hör.

Killarna börjar busvissla och hurra men jag skakar bara på huvudet. Dock känner jag hur mina kinder hettar lite, men försöker ignorera det. Som på en given signal så plingar det till från min mobil som jag har i bakfickan på mina jeans. Alla tystnar medan jag försöker krångla fram mobilen, det finns ju inte riktigt mycket plats. När jag har satt mig tillrätta i soffan igen känner jag mig verkligen utstirrad. Sex par ögon är spänt fästa på mig medan jag låser upp mobilen. Det är ett sms, från ett nummer som jag inte har i kontaktlistan.

”Who is it” frågar Harry.

“I don’t know. I've never seen the number before.” säger jag samtidigt som jag klickar upp meddelandet.

Från: Okänd

Ehm, hej! Haha det här är nog ganska random men.. Jag vet inte om du kommer ihåg mig, men jag är iaf tjejen från tåget. Hon du gav ditt nummer till. Åh gud, jag har aldrig gjort något sånt här förut och det känns jättepinsamt. Öh, vad ska jag nu säga? Jag heter i alla fall Minna. Så nu vet du det, vare sig du ville det eller inte. Tänkte bara säga att om du känner för att kanske ta en fika inne i Umeå någon dag så kan du höra av dig. Fast jag tror ju inte precis du skulle vilja det, jag är ju bara nån random tjej från nåt tåg. Och du har säkert redan en tjej. OKEJ, men nu ska jag sluta svamla. Hejdå!

”Ooooh! Look at that smile! I bet it was the girl!” piper Louis och slår armarna om Niall som sitter bredvid honom.

Utan att jag har märkt det så har ett stort leénde spridit sig på mitt ansikte.

”Give me that.” säger Harry och rycker åt sig mobilen från min hand.

Hans ögon åker fram och tillbaka över skärmen och han har en stor rynka mellan ögonen. Han blir mer och mer konsentrerad.

”Swedish is such a wierd language. I don’t understand a single thing in this message, besides the word random.” utbrister han frustrerat efter ett tag och slänger mobilen till mig.

”To bad.” flinar jag och Harry ger mig mörka blickar.

”Var det hon?” frågar Alice plötsligt på svenska.

”See?! I don’t undestand a thing!” muttrar Harry, men jag ignorerar honom.

“Ja, hon undrar om jag vill ta en fika inne i stan någon dag.” svarar jag istället Alice.

”Vad roligt! Ska du säga ja?” säger Alice förtjust och börjar studsa lite där hon sitter.

”Can you please talk english?” frågar Liam och skrattar lite åt Alice som fortfarande sitter och studdsar.

”She asked him if he wants to meet her in the city one day!” fnittrar Alice.

“How cute! Nice going man.” säger Zayn och jag får en high-five av var och en av killarna.

”What are you going to answer?” frågar Niall glatt.

“I don’t know. I haven’t been out with a girl for almost a year.” säger jag osäkert och börjar fippla med mobilen.

“You’re going to say yes of course!” utbrister Harry. “Did she tell you what her name was?” frågar han sedan.

“Her name is Minna.” jag känner hur leéndet smyger sig tillbaka på mina läppar och jag ser framför mig när hon frågade om mitt nummer.

”Look! He’s smiling again. He likes her!” piper Louis igen och slänger sig åter igen runt Nialls hals.

”Okay, I’m going to say yes.” säger jag glatt medan jag sparar hennes nummer.

Hurra rop hörs i rummet och plötsligt ligger jag underst med fem killar över mig.

”Guys, if you don’t move I can’t answer her.” stönar jag mödosamt.

Med en rasande fart så försvinner killarna från mig och de sätter sig tillrätta i soffan/på golvet igen.

”Can we please watch the movie now?” frågar jag och Alice trycker på Play.

Till: Minna

En fika låter awesome. Ska vi säga på lördag?:) Kram, Stefan

Förlåt förlåt förlåt. Jag känner nu att jag borde lagt upp ett kapitel tidigare, men har helt enkelt inte haft tiden till det. Här kommer i alla fall nåt sorts mellankapitel. Vad tror ni om Minna? Tror ni att hon kommer fånga Stefans otämjda hjärta? Gud, det där lät riiiktigt cheesy. Hoppas ni gillar de, och glöm inte att kommentera ♥

Precis då jag ska börja gå så tar han tag i min hand. Jag vänder mig förvirrat om och möter hans intensivt blåa ögon. Utan ett ord drar han mig snabbt mot sig, och innan jag hinner reagera så har han dragit in mig i en varm kram. 

Liam’s pov –

Jag, Niall och Zayn sitter i mitt hotellrum och spelar FIFA. Jag får precis till ett perfekt skott som går rakt in i högra krysset då Harry kommer instormandes. Hans lockar flyger åt alla håll och han verkar oroad över någonting. Han vankar av och an i rummet och muttrar tyst för sig själv medan jag och de andra killarna ger varandra frågande blickar. Till slut slänger Harry sig ned i soffan med en djup suck.

”Hey Haz? What’s going on?” frågar Zayn och slänger sig på Harry.

”El just called Lou.” mumlar Harry samtidigt som han gnider några fingrar mot sin panna.

”Eleanor? What? Why? How did Louis take it?” jag ställer mig oroligt upp och sätter mig på soffbordet mitt emot Harry, Niall sätter sig bredvid mig.

”He broke down. He couldn’t speak. He just sat on the floor, shaking. And then he started crying. So I took the phone from him and she told me what she had said to him. She wanted him back. She said that she made a big mistake by breaking up with him. I told her that she had made her choice, and that she shouldn’t call him anymore.” säger Harry och fortsätter gnida fingrarna mot pannan.

“Oh, poor BooBear.” säger Niall och vi andra nickar instämmande.

”But were is he now?” frågar Zayn och kollar bort mot dörren som att Louis när som helst ska hoppa fram eller något.

Harry börjar flina och puttar ner Zayn på golvet så han kan sätta sig normalt i soffan. Zayn gnäller att han landade på rumpan men sätter sig bredvid Harry.

”I haven’t told you the good thing about the call from El. Alice were with us when El called.” jag ser i ögonvrån hur Niall slår ner blicken och skruvar lite besvärat på sig.

”Or the right thing to say is that I think Alice and Lou were about to kiss when El called. But El destroyed the moment for them. Anyhow, when I talked to El, Alice sat down in front of Lou and put a hand on his cheek. And suddenly he pulled her into his arms and held her in his lap. She hugged him and stroked him over his back, and he had his head on her shoulder and cried. It was too cute.” Harry ler när han berättar om Alice och Louis. ”So I talked to El, then I told Lou what I had told her and then I came here. Alice were still sitting in his lap when I left.” avslutar han nöjt, men vänder sig sedan mot Niall.

“Niall, that reminds me. What the hell were you doing last night? Why were you about to kiss Alice?”

“Yeah, I didn’t know that you liked her.” fyller jag i medan Zayn nickar.

Niall sitter och kollar ned på sina händer som ligger hårt knutna i hans knä.

”I don’t know. I didn’t think. She seemed so vulnerable when she talked to me, she said she were sorry for hitting me in the crotch. And my head just shut down. Her eyes hypnotized me and I just felt the urge to kiss her. I don’t know. I have just thought she’s really pretty and funny. But I’ve never been thinking about kissing her. I’ve seen that Lou kind of like her or something, I didn’t want to make him mad.“ han verkar verkligen ångra det han gjort. “And Alice, she hates me now. She’s never going to talk to me again.” suckar han uppgivet och sätter händerna framför ansiktet.

”She is really beautiful. We all think so. And I totally understand, and I think Lou is going to understand too. Just talk to him later, when he has calmed down from the ‘Eleanor drama’. And then we will talk to Alice.” säger jag och klappar honom på ryggen, medan Harry och Zayn nickar instämmande.

”Right. Thanks a lot lads. I love you guys.” säger Niall och ser lite gladare ut.

”We love you too Nialler!” skriker Harry med flickig röst och hoppar på Niall.

Niall som är helt oförberedd ramlar ner på golvet med Harry över sig. Jag och Zayn ger varandra en blick, sedan förenar vi oss med den lilla högen på golvet. Där ligger vi och rullar runt och tjuter som små flickor ett bra tag.

Några timmar senare

Alice pov –

Vi sitter alla samlade i mitt rum, konstigt nog. Med alla så menar jag ju då jag, Harry, Liam, Stefan, Niall, Zayn och Louis. Liam, Zayn och Harry kom och pratade med mig om Niall och vad han hade berättat för dem. De sa att han var ledsen och ångrade sig. Jag förlät honom, så klart. Så nu sitter vi här i mitt rum och flamsar och har roligt. Harry och Louis brottas och slåss i min säng. Stefan försöker lära Niall och Zayn hur man spelar Finns I Sjön och jag sitter med Liam i min soffa. Jag sitter med min dator i knäet och Liam har övertalat mig att skaffa Twitter. Inte för att jag förstår varför jag ska ha Twitter men.

”It’s because you can see what me and the lads are doing.” ler Liam när jag för femte gången frågar vad det är för idé med det.

”But I don’t even have Facebook, why shoud I have Twitter?” muttrar jag för mig själv.

All rörelse i rummet stannar upp. Alla killarna stirrar på mig, några av dem har till och med munnarna formade som o’n.

”What?” frågar jag dem.

”You don’t have facebook?” får Niall ur sig.

”Eh, no.” stammar jag osäkert.

”But, why?” frågar nu Harry.

”Why should I? It’s not like I have any friends…” det sista säger jag så tyst, så att bara Liam som sitter bredvid mig uppfattar.

”But…” börjar Harry men jag avbryter honom.

”I don’t have any friends, okay?!” fräser jag.

Jag ställer mig tvärt upp så datorn åker i golvet men jag orkar inte bry mig. Jag känner hur tårarna bränner i ögonen och med snabba steg går jag mot toan. Jag smäller igen dörren och låser den. Jag lutar mig med ryggen mot dörren och glider ned på golvet. Jävla mens, jävla humörsvängningar, suckar jag för mig själv medan tårarna tyst rinner ned för mina kinder. Jag sluter ögonen och ett minne spelas upp i mitt huvud:

”Tyst med dig! Annars slår jag dig.” flinar Hanna.

Jag gör som hon säger och stänger munnen som precis skulle protestera. Hanna och hennes gäng har trängt in mig i ett hörn på skolgården. Lärarna verkar som vanligt inte bry sig om oss. Jag stirrar skrämt in i Hannas bruna ögon och känner hur tårarna tränger sig på.

”Nämen, ska lilla skitungen gråta? Vill du ha en näsduk? Eller kanske en rakapparat till det där fula håret?” säger Hanna med len röst.

De andra i gänget skrattar lågt och blänger på mig. Jag känner hur håret på armarna reser sig, som de alltid gör då Hanna förnedrar mig.

”Vad är det som luktar?” frågar Hanna och sniffar ljudligt i luften. ”Men det är ju du Alice! Har du glömt hur man använder en dusch? Eller din mamma kanske har glömt hur man gör då man tvättar kläder?” när hon nämner min mamma stelnar jag till och stirrar ner i marken.

”Oj då, jag kom visst åt en känslig punkt.” jag hör på Hannas röst att hon ler det där äckligt nöjda leendet. ”Jag tycker din mamma gjorde helt rätt i att sticka. Om jag hade en unge som ser ut som dig skulle jag gråta mig till sömns varje dag. Eller så skulle jag nog kasta mig från en bro. Eller sticka, som hon gjorde. Du är så ful Alice. Ingen vill vara din vän. Du kommer aldrig få några vänner. Aldrig.”

Jag öppnar snabbt ögonen och stoppar undan minnet långt in i mitt inre. Någon knackar försiktigt på dörren från andra sidan och jag hör Stefans oroliga röst.

”Alice?” han knackar igen.

Jag drar ett djupt andetag, torkar bort tårarna som har runnit och ställer mig upp. Jag låser upp låset och öppnar dörren. Jag möter sex par oroliga ögon som stirrar på mig. Ingen säger någonting.

”We are your friends!” utbrister Liam och plötsligt har jag sex par starka armar runt mig.

Så. Sorry att det har tagit så lång tid men nu är det uppe iaf.

Okej, nu är det så att eftersom det inte funkade på Irland så har jag då letat reda på en ny praktikplats. Så nu på söndag åker jag till ett ställe som heter Västanåfallet. Det ligger en bit ut i skogen från Härnösand typ. Jag vet dock inte hur det ser ut med internet och sånt där så jag kan inte lova att det kommer upp nåt kapitel. Så tyvärr kanske det blir lite tomt här på bloggen i ca 3 veckor, jag ska få åka hem typ över någon helg och då kanske jag kan slänga upp nåt kapitel. Men jag kan tyvärr inte lova någonting. ♥

Leendet sitter fortfarande som fastklistrat på mitt ansikte och jag skrattar till då Limbo gör ett litet glädjeskutt. Jag låter honom själv falla in i galopp och tillsammans susar vi genom den snöbeklädda skogen. Frihet. Ett citat ploppar upp i mitt huvud, men jag kan inte komma ihåg vars ifrån som jag har hört det.

”In riding a horse, we borrow freedom.”

Jag håller helt och hållet med. Tillsammans blir vi ett, och jag glömmer alla andra tankar och bekymmer som tidigare har fyllt mitt huvud.  

Louis pov –

Jag vaknar brutalt av att någon drar av mig täcket och häller iskallt vatten på mig. Jag hoppar förskräckt upp från sängen och ser Harry stå och kikna av skratt, med mitt täcke vid fötterna och ett tomt glas i högra handen. Om blickar kunde döda så skulle han bara vara en mörk fläck på golvet just nu.

”What was that good for?!” morrar jag.

“I thought it was time for you to wake up, dear BooBear.” skrattar Harry.

“Well, I don’t think so.” muttrar jag och drar på mig ett par torra mjukisar och en t-shirt.

Harry slutar tillslut skratta, men han ser fortfarande ut att vara full av bus. Konstigt, i vanliga fall brukar det vara jag som gör allt bus, knappt kan sitta still och går alla på nerverna. Men jag har typ inte varit mig själv de senaste veckorna. Eller, sen Eleanor gjorde slut med mig. Jag går fram till Harry och böjer mig ned för att plocka upp täcket som fortfarande ligger vid hans fötter, och innan han hinner reagera så har han fått ett lätt slag mellan benen. Jag rätar på mig och flinar, medan han står dubbelvikt och stönar av smärta.

”What was THAT good for?” mumlar han smärtsamt.

“For waking me up, dear Harold.” flinar jag och går ut och sätter mig i soffan.

Jag startar tv’n och zappar mellan kanalerna. Jag stannar på MTV som visar ett avsnitt av amerikanska Skins. Jag drar en filt runt mina axlar och sätter mig tillrätta i soffan. Jag försöker läsa översättnings remsorna längst ned på skärmen, men jag förstår inte ett enda ord, antar att det är svenska. Jag återgår till att kolla på programmet och faller snart in i en lätt sömn. Jag vaknar till av att det kittlas på näsan så min högra hand åker automatiskt upp för att klia. När handen möter ansiktet så känner jag hur någonting smetas ut på mitt ansikte. Jag öppnar snabbt ögonen och ser Harry stå och garva med en raklödder-burk i handen. Jag kan, utan att ens tänka, lista ut att kletet jag har på handen och i ansiktet är raklödder.

”Really Harry? Really?!.” säger jag med spelad ilska och ställer mig upp.

Harry slutar skratta och stirrar skrämt på mig. Jag går närmare och närmare, och han backar långsamt ju närmare jag kommer. Till slut så har han backat så långt att han backar in i väggen och inte har någonstans att ta vägen. Jag kastar mig mot honom med den kletiga handen i högsta hugg, men han slinker förbi mig och springer mot dörren som går ut mot korridoren. Jag springer efter honom, och till min tur så är dörren låst. Jag slänger mig över soffan medan Harry förtvivlat försöker låsa upp dörren. Han får upp dörren och rusar ut med mig hack i häl. Han springer skrikandes som en litet tjej nedför korridoren, med en burk raklödder i handen.

Precis då han ska runda hörnet ut mot stora hallen så krockar han nästan med Alice. Hon tvärnitar och han ställer sig bakom hennes rygg, så han har henne som någon sköld.

”Harry? What are you doing?” frågar hon förvånat och vrider på sig för att kolla på Harry som står ihopkurad bakom henne.

”Sssch! Or else he will see me.” Harry spelar livrädd och håller hårt i Alice’s tröja medan han försiktigt kikar fram på mig.

”Oh Harry. I have something for you.” säger lent medan jag smyger fram mot Alice med handen bakom ryggen.

”Okay, can someone please tell me what’s going on?” frågar Alice och lägger armarna i kors. “And Louis, why are your face covered in foam?” frågar hon sedan och kollar misstänksamt på mig.

”Oh, it’s just something that little Harold here thought were funny.” flinar jag. “So Alice, if you just could stand absolutely still it would be great!”

Hon fryser till då hon inser vad jag ska göra. Harry kikar försiktigt fram och piper till då han ser att jag är närmare än han trodde. Jag slänger mig mot Harry med den skumfyllda handen i högsta hugg. Men Harry ger Alice en lätt knuff, vilket hon inte är beredd på, så hon tappar balansen och stapplar mot mig. Jag har fått upp en sådan fart så jag har inte någon möjlighet att stanna och innan jag hinner ändra rikting så har jag och Alice krockat. Alice ramlar baklänges med mig över sig. Innan vi landar på golvet försöker jag parera så inte all min kroppsvikt hamnar på Alice’s ömtåliga kropp och på något vis så lyckas jag vända oss så jag hamnar underst. Vi landar med en duns på golvet och jag tappar andan. Jag vänder på huvudet och ser att Alice’s ansikte bara är några ynka centimeter ifrån mitt och hennes ögon kollar intensivt in i mina. Åh, det är som att jag blir förtrollad på nytt. Jag blir lika förstummad varje gång jag kollar in i hennes lysande, blå ögon. Det är som att tiden stannar. Jag ska precis lyfta mitt huvud de sista centimetrarna från våra läppar då jag hör en välbekant ringsignal fylla den tysta hallen. Det är som att vi båda vaknar upp ur en dvala.

Alice rycker till och ställer sig upp, smidig som en katt. Jag sätter mig upp och fumlar fram den ringande mobilen ur bakfickan, med handen som inte är kletig av raklödder. Jag slänger en blick på displayen och jag drar hårt efter andan. Precis då jag ska trycka på den gröna luren så tvekar jag. Vill jag verkligen svara? Jag lyfter blicken från mobilen och ser Harry och Alice stå framför mig. Harry kollar frågande på mig, och Alice. Ja, hon ser generad ut. Jag sänker blicken till displayen igen och tar ett djupt andetag innan jag långsamt trycker på Svara.

”What do you want?” frågar jag likgiltigt, men jag känner hur rösten är på väg att brista.

”I miss you Lou. Please, can it be us again? I’m really sorry, I made a big mistake when I let you go.” ber hon.

Hennes röst. Alla känslor slår emot mig som en flodvåg. Jag öppnar munnen men stänger den snabbt igen. Jag känner hur hela min kropp börjar darra och all färg försvinner från mitt ansikte. Jag får inte fram ett enda ord.

”Lou? Are you there? Please, answer me.” hon låter som att hon är på bristningsgränsen till att gråta.

Jag öppnar åter igen munnen och den här gången kommer det faktiskt ut ett ord.

”El.” andas jag.

Det börjar bränna i ögonen och min syn blir suddig.

”I can’t. I can’t do this.” viskar jag med darrande röst.

Jag lyfter huvudet och möter Harry’s blick. Den är fylld av känslor. Han ser medlidsam ut, men det finns även ilska och förvirring. Jag ger honom en lidande blick medan jag känner hur tårarna har börjat rinna nedför mina kinder. Han tar två steg mot mig, böjer sig ned och tar mobilen från min hand. Jag protesterar inte, jag kan inte. All kraft har försvunnit och jag sitter bara och skakar. Det susar i mina öron och jag hör inte vad Harry säger till Eleanor.

Plötsligt känner jag hur en varm hand lägger sig över min kind och jag tittar förvirrat upp. Alice sitter på huk framför mig med sin hand vilande på min kind och hennes ögon utstrålar värme. Först blir jag förvånad, men sedan drar jag, utan att tänka mig för, henne till mig och sätter henne i min famn och lutar tungt mitt huvud mot hennes axel. Först sitter hon stel, men sedan slappnar hon av och lägger ena armen runt min nacke och med den andra drar hon försiktigt upp och nedför min rygg. Berörningen får mig att rysa och jag känner hur håret i nacken reser sig. Jag låter tårarna rinna utom kontroll och hela kroppen skakar. Hon säger ingenting utan sitter bara och finns där. Efter ett tag har känslorna lugnat ned sig lite och jag lyfter tungt huvudet. Harry står och iakttar mig med ett litet leende på läpparna.

”I told her that she shouldn’t call you anymore. I said that she made her choice when she left you.” säger han mjukt, men bestämt. “I’ll go to see what the others are doing. Just call or find us when you feel better.” fortsätter han sedan med ett leende och går sedan iväg.

När jag inte längre kan se Harry inser jag att Alice’s strykningar på min rygg har upphört. Jag vänder blicken mot henne och nu sitter hon istället och kollar mot hållet som Harry gick. Hon märker att jag kollar på henne och vänder sitt ansikte mot mitt.

”Feeling better?” frågar hon med ett försiktigt leende.

”Very. Thank you Alice.” säger jag med skrovlig röst.

”No problem.” ler hon och ställer sig upp.

Hon sträcker ena handen mot mig och jag tar den i min hand. Som alltid åker de där stötarna genom min kropp när hon nuddar mig.

”So, are going to the boys now?” frågar hon och vrider lite på sig där hon står.

”Uhm, I guess so.” säger jag.

Hon nickar och vänder sig om för att gå.

Alice pov –

Precis då jag ska börja gå så tar han tag i min hand. Jag vänder mig förvirrat om och möter hans intensivt blåa ögon. Utan ett ord drar han mig snabbt mot sig, och innan jag hinner reagera så har han dragit in mig i en varm kram. 

asså jag vet inte. det här kapitlet kändes bara konstigt :s 

tyvärr inga bilder för jag kom precis hem från min mormor, så har lite grejer att fixa inför skolan imorgon och vill komma i säng hyffsat tidigt. Men hoppas ni gillar de ♥

Tidigare i kapitel 21:

”Låt mig bara vara!” fräser jag och ställer mig upp på vingliga ben.

När jag känner att jag har tillräckligt med balans så tar jag sats och springer så fort jag kan ut från toan, förbi killarna och ut i hotellkorridoren och upp på mitt rum. Jag sliter upp min dörr, kastar mig in och försäkrar mig om att jag låser dörren. Sedan begraver jag mig i min egna säng.

Alice pov –

Vad händer med mig? Varför försökte jag inte göra motstånd när Niall tänkte kyssa mig? Gillar jag Niall? Det gör jag väl inte? Eller? Varför kändes det som att något gick sönder inom mig då jag såg Louis sårade blick? Jag måste ju ha sett fel, för han kan ju inte gilla mig som mer än en vän. Eller? Åh, varför skrek jag på Niall? Stackaren, han förtjänar det ju inte. Han sa ju förlåt. Varför ska du vara en sådan jävla bitch Alice?

Louis pov –

Gillar Niall henne? Gillar hon Niall? Varför kändes det som att någonting brast inom mig då han bara var några centimeter från hennes läppar? Varför fick min kropp helt plötsligt lust att springa fram och slå ner Niall? Gillar jag henne så mycket? Gillar jag ens Alice på det sättet? Alice eller Eleanor? Åh, snälla gud. Hjälp mig.

Niall’s pov –

Fan. Fan. Fan. Varför gjorde jag sådär? Hennes ögon hypnotiserade mig och jag insåg inte vad jag höll på med. Nu kommer hon ju hata mig för alltid. Det är nog lika bra jag åker hem till Irland. Fan.

Stefans pov –

Alltså, vad är det som händer egentligen? Som det verkar på Alice så gillar hon ju Louis. Inte Niall. Stackars lill-tjejen, hon har det då inte lätt. Och så blir hon så nervös så hon spyr. Jag skulle nog aldrig vilja vara tjej. Undra om den där tjejen från tåget kommer ringa mig någon gång?

Liam’s pov –

Jag saknar Danielle’s kyssar. Jag ska nog ringa henne och fråga om hon kan komma hit. Men först ska jag fråga Niall vad som är på gång egentligen.

Zayn’s pov –

Vas happenin? Nej, men det är någonting konstigt på gång. Louis verkar arg över någonting och Niall är typ helt förstörd över det här med Alice. Undra hur Alice mår också?

Harry’s pov –

Öhm, okej? Louis såg ju lagom sårad ut då Niall nästan kysste Alice. Hade jag inte sagt något så hade Niall definitivt kysst henne. Undra vad Louis hade gjort då. Han såg verkligen ut som att han ville slå ner Niall där ett tag. Jag trodde inte Louis gillade Alice så mycket. Jag har allt sett blickarna han ger henne då hon inte ser, han tycker om henne men jag trodde inte det var såhär mycket. Jag får försöka hjälpa honom på något sätt. Men hur?

Nästa morgon

Alice pov –

Jag öppnar ögonen och stirrar upp i taket. Jag vill inte. Jag sätter mig upp och inser att jag har på mig gårdagens kläder, och det känns inte fräscht. Luktar spya gör jag också. Jag går in till badrummet, sliter av mig de äckliga kläderna och går in i duschen. Jag vrider på det varmaste som går och känner hur vattnets strålar bränner mot min hud. Vattnet drar med sig spykänslan som jag har kvar på kroppen och jag njuter av att kunna slappna av. Plötsligt flimrar en bild förbi i mitt huvud. Niall. Niall’s huvud då han kommer närmare och närmare. Sedan flimrar en till bild förbi, fast nu fastnar den på mina hornhinnor. Louis sårade blick. Jag öppnar förskräckt ögonen och försöker skaka av mig den konstiga känslan. Det går inte. Bilden sitter som fastbränd i mitt huvud.

Jag stänger av duschen med en suck och drar till mig en handduk som jag virar runt kroppen. Jag stiger ur duschen och ställer mig framför spegeln. Håret hänger i blöta slingor runt huvudet och under mina ögon syns mörka ringar. Ögonen är röda, som att jag inte sovit på några veckor och min hy är blek. Min mun känns jätteäcklig så jag kletar på en stor klick tandkräm på tandborsten och står i flera minuter och försöker borsta bort den äckliga känslan. Till slut ger jag upp och spottar ut löddret. Jag går ut från badrummet och drar på mig mina slitna stallkläder. Plötsligt kommer jag på att jag inte vet vad klockan är och jag vänder mig mot väckarklockan och den visar 11.02. Precis då jag ska rusa ut genom dörren så ser jag att det ligger en lapp på golvet, precis innanför dörren. Jag plockar upp den och ser att den är från Lena.

God morgon Alice, eller jag kanske ska säga god dag. Du får ledigt idag, eftersom du inte mådde så bra igår. Och Stefan berättade att du hade haft det jobbigt på kvällen också. Så du behöver inte göra nåt arbete idag, ta en lång ridtur eller något. Om det är något så är det bara att leta upp mig eller Kenny, och Stefan lär ju vara i stallet om du vill prata med honom. Ha det bra!
/Lena :)

Åh, snälla Lena. Jag bestämmer mig för att ta en lång härlig tur med Limbo. Han måste känna sig bortglömd eftersom jag aldrig hann träffa honom igår. Jag går till ena fönstret i mitt rum som ger mig en vacker utsikt över hästhagarna. Till min förvåning ligger snön från igår kvar på marken, som ett mjukt, vitt täcke. Ett leende sprids över mina läppar medan jag ser några av hästarna galoppera runt med snön virvlande runt deras ben. Jag drar på mig ett par raggsockar som ligger slängda på golvet och sträcker mig efter en dunväst. Sedan går jag ut från mitt rum och springer i ilfart nedför trappan. Jag drar på mig mina stallskor och öppnar sedan den stora dörren som leder ut från hotellet. Den torra vinterluften slår emot mig och jag drar in ett djupt andetag. Den kalla luften ilar i mina lungor och jag kan tänka klarare. Det är inga moln på himlen och solen står högt. En perfekt dag för en uteritt. Jag springer över gårdsplanen och bromsar in precis då jag ska gå in genom dörren. Jag går sakta in i stallet och låter ögonen vänja sig vid det dunkla ljuset.

Jag visslar en liten melodi och tystnar sedan. Längst in i stallet hörs ett dovt och bekant gnäggande och det känns som att mitt leende går från öra till öra. Jag går snabbt genom stallgången och efter vad som känns om en evighet så kommer jag äntligen fram till mitt mål. Hans stora öron är spetsade åt mitt håll och hans ögon lyser av bus. Jag stannar och fiskar upp några morötter ur en påse som hänger på boxväggen och stoppar ned dom i bakfickan på mina byxor. Limbo frustar till och vevar otåligt med ena frambenet. Jag hyschar honom och öppnar boxdörren. Han backar och ställer sig sedan och kikar på mig. Jag går fram till honom och lägger armarna runt hans hals och drar in den underbara hästdoften. Plötsligt känner jag hur någon nafsar på min rumpa.

”Limbo.” säger jag varnande och nafsandet upphör.

Jag skrattar till och släpper taget runt Limbos hals. Jag backar några steg och granskar den stora hästen framför mig. Han är så vacker.

”Okej Limbo. Det var ju ett tag sedan nu men få se om du kommer ihåg hur man gör. Vacker hov.” säger jag och pekar på hans högra framben.

Han lyfter högra frambenet mot min framsträckta hand och hans hov landar i min hand.

”Duktig pojke!” jag tar fram en av morötterna, bryter den i mitten och ger honom en av bitarna.

Han glufsar i sig den och kollar sedan uppmanande på mig för att få mer. Jag går och ställer mig på hans vänstra sida och lägger ena handen under magen, mellan frambenen på honom.

”Buga.” säger jag och kliar lite med handen.

Han sänker huvudet och ställer sig i princip ned på ett knä så det ser ut som när man bugar.

”Braaa.” säger jag och tar bort handen medan han ställer sig upp som vanligt.

Han får den andra biten av moroten och han tuggar nöjt i sig den. Jag lägger resten av morötterna i hans krubba och medan han står och mumsar i sig dem så börjar jag borsta honom. Jag borstar noggrant igenom hans kropp och han njuter varenda sekund av det. När jag har borstat igenom honom noggrant så sadlar och tränsar jag honom. Jag knäpper på mig hjälmen och leder sedan ut honom på stallgården. Han verkar lika glad som jag över att det ligger snö på marken för han blåser upp sig och dansar runt mig. Jag bara skrattar åt hur han beter sig men säger sedan åt honom att stå stilla. Han lyder som vanligt och står blickstilla medan jag kravlar mig upp i sadeln. Jag skänklar sedan på honom och han styr stegen mot skogen. Jag låter honom bestämma var vi ska gå och han går med spetsade öron och huvudet vaggande fram och tillbaka. Jag njuter av att sitta på hans rygg igen och jag nynnar lite på någon låt. Efter ett tag så ger jag Limbo kommando att börja trava och han ökar villigt på takten. Snör yr runt hans ben och den kalla luften biter i mina kinder. Leendet sitter fortfarande som fastklistrat på mitt ansikte och jag skrattar till då Limbo gör ett litet glädjeskutt. Jag låter honom själv falla in i galopp och tillsammans susar vi genom den snöbeklädda skogen. Frihet. Ett citat ploppar upp i mitt huvud, men jag kan inte komma ihåg vars ifrån som jag har hört det.

”In riding a horse, we borrow freedom.”

Jag håller helt och hållet med. Tillsammans blir vi ett, och jag glömmer alla andra tankar och bekymmer som tidigare har fyllt mitt huvud.  

Riktigt ledsen att det inte har kommit upp nåt kapitel tidigare. Men allt har inte gått som planerat och ja. Berättar kanske sen. Hoppas ni kommer kommentera även om jag inte begär nå kommentarer.