Kapitel 2 - Hello London!
”Är det någonting?” hon kollar frågande på mig och jag skakar på huvudet.
”Nej, är bara glad att vi äntligen har kommit iväg.” hon nickar förstående och vänder sedan tillbaka sin uppmärksamhet mot tidningen hon höll på att läsa.
Jag sätter mig mer bekvämt och låter sedan ögonlocken glida igen åter en gång. Jag känner hur det pirrar till i magen och ler lite för mig själv. Det här är början på mitt nya liv.
~
Otåligt står vi och väntar på att rullbandet ska börja röra på sig så att vi kan få våra väskor. Frustrerat lägger jag armarna i kors och stampar lätt med foten i golvet utan att slita blicken från öppningen i väggen där väskorna när som helst ska komma ut från. Tjejerna ser minst lika otåliga ut och jag förstår dem.
"Come o-.." börjar jag men blir avbruten av att bandet börjar röra på sig.
Jag ger mig själv en mental high five, för så cool är jag, innan jag tränger mig framför en gubbe i kostym och börjar spana efter mina två väskor. Väska efter väska åker sakta förbi mig utan en skymt av mina egna. Julie och Stella har nu båda fått tag på sina väskor, och såklart ska det vara mina som ska komma allra sist, om ens någonsin. Äntligen så ser jag mina färgglada väskor komma åkandes mot mig.
"Yes!" hojtar jag och sträcker upp armarna i en segergest utan att bry mig om blickarna jag får från folket runt omkring mig. Snabbt drar jag åt mig väskorna och baxar så fort jag kan iväg dem till tjejerna som har ställt sig en bit ifrån allt folk för att inte vara i vägen.
"Jag trodde nästan du skulle bryta ihop där ett tag." flinar Stella när jag kommit fram till dem.
"Det trodde jag med." svarar jag henne. "Ska vi försöka få tag på en taxi eller ska vi ta tåget?" vi bestämmer oss för en taxi för ingen av oss orkar kånka runt på väskorna i ett tåg, och sedan börjar vi röra på oss för att leta rätt på utgången, och förhoppningsvis en taxi.
När skjutdörrarna öppnas framför oss så möts vi av regn. Efter alla historier jag har hört om att det alltid ska regna i England så blir jag inte särskillt förvånad. Snabbt stegar Julie fram till en stillastående taxi och frågar föraren om den är ledig. Hon får ett ja till svar och snabbt packar vi in våra väskor i bagaget på taxin, fast en väska får vi ha i knät för den fick inte plats där bak. Taxin börjar rulla och snart ligger flygplatsen bakom oss. Först åker vi förbi massor av åkrar och ängar, men efter ett tag så susar fler och fler hus förbi och tillslut så är vi inne i en livlig stad. Vi trycker nästan näsorna mot bilfönstrena där bak för att kunna se så mycket som möjligt av den fina staden vi kör i. London. Min hjärna har fortfarande inte hunnit registrera att vi faktiskt är här, i London, och att vi faktiskt ska bo här!
"We're here." säger han som har kört oss och nickar mot en lägenhetsbyggnad till vänster om oss.
"Thank you." ler jag och ger honom den rätta summan pengar innan jag går ur taxin och baxar ut mina väskor från bagaget.
Det regnar fortfarande, men det är inte så mycket. Vi släpar trött våra väskor genom porten till huset och där inne möts vi av värme. Rätt fram så ser vi typ en reception och bakom sitter en kille som är i kanske 20års åldern. Vi går fram till honom och han tittar upp från tidningen som han sitter och läser.
"Hi, how can I help you guys?" säger han med ett leende som kan få vem som helst på fall.
"Hi, I think this is the appartmenthouse where we are going to live?" mitt svar blir mer som en fråga och han ger mig ännu ett leende.
"Let's see. What's your names, loves?" frågar han och klickar på datorn han har framför sig.
"Joselyn Hammarsten, Stella Johansson and Julie Silverstedht." han nickar och knappar fort in våra namn på datorn.
"You're not from here, right?" frågar han och vi skakar på våra huvuden.
"We just moved here from Sweden." svarar Stella med ett stort leende.
"Cool! I like Sweden, I actually know a little swedish."
"Let's here it." flinar Stella och killen harklar sig.
"Jag heter Liam Payne. Jag gillar köttbullar." det är inte perfekt, men man hör att det är svenska.
"You're good." skrattar jag och tjejerna håller med mig.
"Well thank you. And this is the house you're going to live in. You're in appartment 311. The first number stands for the floor of the appartment. So your appartment is on the third floor." Han sträcker över tre nycklar till oss och några papper där det står lite information om byggnaden. "The lobby is always staffed, so if there is any problems or if you're wondering about something you just have to come down here and we'll help you. And we have a spare key down here if you lost one of yours."
"Thank you for the help." säger Julie och tar en av nycklarna.
"Yes, really thank you." Stella tar den andra nyckeln och börjar sedan gå mot hissen längre bort.
"Bye Liam." jag tar den tredje nyckeln och börjar gå mot hissen jag med.
"See you around." hör jag Liam säga bakom mig och jag vänder mig om och ger honom ett stort leende och en nick inna jag går in i hissen.
"Wow, han var verkligen sjukt snygg. Jag tror jag kommer trivas här." säger Stella drömmande och biter sig i läppen.
"Lugna sig nu, vi har bara varit här i nån timme och du börjar redan drömma om pojkar." skrattar jag och puttar mjukt på henne.
"Och förresten så såg han ut att bara ha ögon för Joss." flikar Julie in.
"Men det hade han väl ändå inte-.." börjar jag men blir avbruten av Stella.
"I know. Jag kanske ska färga håret blont som Joss så kanske jag också får beundrare." hon börjar pilla med mitt hår och ser väldigt fundersam ut.
"Men skärp dig." jag slår bort hennes händer medan hissen plingar till och dörrarna öppnas till en lång korridor med massor av dörrar. "Du kan få vilken kille som helst, bara genom att blinka typ." fortsätter jag säga åt Stella medan vi drar väskorna genom korridoren och letar efter en dörr med vårat nummer på.
Hon ska precis börja säga emot då vi kommer fram till våran dörr och jag låser snabbt upp och kliver in. Hallen är inte så stor så med tre tjejer med två väskor var så blir det snabbt trångt. Vi kränger av oss våra blöta skor och går sedan längre in i lägenheten. Väskorna tar vi reda på sen eller något. Bakom den dörren som är närmast oss så döljer sig en toalett. Helt okej storlek, med ett badkar till och med. Mitt emot toalettdörren så är en dörr in till ett litet förråd, eller kanske till och med en liten walk in closet om man vill det. Vi får se vad vi gör det till. Går man längre in i korridoren så kommer man till köket och vardagsrummet. Vi hittar tillslut även tre sovrum. Vi kommer överrens om vem som ska ha vilket sovrum och sedan går vi och hämtar väskorna från hallen och ställer in dem i respektive sovrum. Förra veckan så beställde vi lite möbler från IKEA, och som tur var så har de redan hunnit komma, dock så måste vi bygga ihop dem själv. Men vad gör det egentligen? Vi är i London. Fucking London! Jag lämnar mina väskor i ett hörn av mitt rum och går sedan in i Julies rum.
"Ska vi hjälpas åt att bygga ihop allt?" hon svarar ja så vi börjar bygga ihop hennes sängram.
"Stella!" ropar jag efter ett tag.
"Vad?" hör jag henne svara från någonstans i lägenheten.
"Kom och hjälp till att bygga ihop Julies saker." hon svarar inte men vi hör fotsteg och snart står hon i dörröppningen.
"Ge mig en skruvmejsel så fixar jag byrån." säger hon och jag kastar en mejsel till henne.
"Att det är så stor skillnad på svenska mataffärer och engelska." Julie kollar sig förundrat omkring och jag håller med henne.
Just nu är vi inne i nån sorts supermarket och letar efter mat och nödvändigheter. Än så länge har vi lyckats hitta grejer till badrummet, typ tandkräm och sånt. Nu går vi bara planlöst omkring och plockar på oss grejer som vi tycker är användbart. När vi kommer fram till kassan så har vi ändå lyckats fylla nästan en hel vagn med olika grejer. Vi betalar och packar ned alla grejer i påsar. Sedan börjar vi våran vandring tillbaka till lägenheten. När vi kommer utanför skjutdörrarna på affären så hör vi en gäll bussvissling. Alla tre vänder snabbt huvudena mot hållet visslingen kom ifrån och där, intill väggen av affären så sitter två killar. Båda har äckliga flin fastklistrade i ansiktet och deras ögon följer nöjt efter oss medan vi går.
"Nice ass!" skränar den blonde av dem efter oss och den mörkhårige busvisslar. "Come on over here and let me touch it!" fortsätter den blonde med en dialekt som jag på nåt sätt känner igen.
Vi alla tre ger den mörka blickar och fortsätter gå.
"Oh, they are sassy. I like it." säger en av dem.
Jag vänder mig om för att ge dem långfingret, men min blick möter ett par kristallblåa ögon som intensivt stirrar in i mina och fjärilarna i min mage börja flaxa runt. Dom känns så bekanta på något sätt. Precis som att jag har sett dem förut. Plötsligt kommer jag på vad jag skulle göra och viker upp mitt långfinger mot dem.
"See you later babes." svarar dem med och skrattar medan våra ben färdar oss längre och längre bort från dem.
"Gosh, kunde dom va lite mer dryga?" suckar Stella när dom inte längre är inom vårat synfällt.
"Eller hur, jag förstår inte hur killar kan tro att man ska tycka om dem när de håller på sådär." Julie himlar med ögonen och jag instämmer.
"Men verkade inte den där blonda bekant? Det känns som att jag har träffat honom förut." tänker jag högt för mig själv.
"Eh, Joss? Du har väl ändå aldrig varit här i London förut? Du kan omöjligt ha träffat den där typen förut." Julie kollar konstigt på mig men jag rycker bara på axlarna.
"Nej det har jag inte. Det kändes bara som att jag har träffat honom förut. Men jag kan ju ha sett fel." suckar jag medan jag öppnar dörren till lobbyn i vårat hus.
"Hey girls!" hör vi en glad röst bortifrån receptionen.
"Hey Liam!" hälsar vi alla tre i kör och går fram till honom. "What are you up to?" frågar Stella och ler mot honom.
"Just finishing up some work before I quit for the day." han slänger ett öga på armbandsuret på hans handled och ler sedan mot oss. "Wich is now!" han tar sin jacka från en krok och går sedan ut genom en dörr ut till lobbyn.
"So what are you girls going to do now?" frågar han då han kommer fram till oss.
"Just cook some food and then build our furniture together and stuff." suckar jag, jag får ont i huvudet bara av att tänka på alla möbler som är kvar att bygga ihop.
"If you want, I can help you with that?" mumlar Liam och kliar sig i nacken. "I know that you barely know me, but I would love to help you guys." Aaw, han verklar lite nervös, gubben då.
"Of course! We would love some help from a strong man." Stella ler stort och visar hennes perfekta tandrad medan hon mjukt lägger sin hand på Liams överarm, medan jag och Julie nöjer oss med att bara nicka och le.
"Great!" ler Liam försiktigt och sedan börjar vi gå mot hissen med våra matkassar.
Jag och Julie hamnar bakom Stella och Liam så jag har chans att prata lite med Julie.
"Hon verkar verkligen gilla honom." säger jag tyst och nickar mot paret framför mig.
"Ja,han verkar som en bra kille så jag hoppas hon får honom på fall." flinar Julie och jag håller med henne.
"Thank you so much for the help Liam!" pustar jag och faller ihop i våran nymonterade soffa.
"No problem, you guys are really funny so it was just fun." jag ger Liam en high five och faller sedan tillbaka i soffan.
Klockan är runt tio på kvällen och vi har äntligen lyckats bygga ihop alla möbler. Jag tror inte vi hade blivit klara nu om det inte hade varit för Liam. Han var verkligen en ängel. Vi trodde han skulle springa iväg en gång då vi tjejer fick nåt psykbryt och började skrika på varandra på svenska men han stannade. Stackarn.
"Well, I think it's time for me to go home, my roommate is probably wondering where I am." gäspar Liam och sträcker på sig som en katt.
"You have a roommate?" frågar Stella nyfiket och Liam nickar.
"Yea, his name is Harry." säger Liam medan han ställer sig upp och kramar om var och en av oss. "You should meet him someday, he's a real nice lad."
"That would be great." ler jag och tjejerna håller med mig. "It's not like we know that much people here. Including you Liam there is, oh wait! We only know you."
"Well, then I'll introduce you to him someday. Bye girls!" är det sista vi hör av Liam innan ytterdörren smäller igen och visar att han har lämnat lägenheten.
"Han är bara så jävla snygg!" stönar Stella och begraver ansiktet i sittdynan på soffan.
"En riktig gentleman är han också." skrattar jag och får ett ohörbart svar från soffkudden.
"Nä men vad säger vi. Ska vi kanske ta och sova? Jag vet inte med er, men jag är helt slutkörd." säger Julie medan hon sträcker på sig så hennes rygg knakar.
"Låter bra det." säger jag efter att en stor gäspning hade smitit från min mun.
"Pax för badrummet först!" hojtar Stella och flyger upp från soffan och springer in på toan.
"Hur blev vi vän med henne egentligen?" frågar jag Julie som bara skrattar och skakar på huvudet.
"Jag hörde det där!" hör vi Stella ropa inifrån toan.
Klarvaket öppnar jag ögonen och stirrar upp i det vita taket. Jag inser sedan att det inte är mitt rum som jag ligger i så kollar jag mig förvånat omkring och undrar vars fan jag är innan jag fattar att det är visst mitt rum. Det är bara inte mitt rum i Sverige, utan mitt rum i London. Jag facepalmar mig själv innan jag lägger mig ned i sängen igen och sluter ögonen en stund.
Jag måste ha somnat om för plötsligt väcks jag av att min mobil vibrerar under kudden. Långsamt letar jag reda på mobilen och drar med fingret över skärmen så jag svarar.
"Hallå?" kraxar jag med min, åh så otroligt fina, morgonröst.
"Hej älskling." hör jag Niklas kvittra på andra sidan luren och innombords suckar jag. "Du ringde aldrig igår." fortsätter han sedan ledset. Fan, det hade jag ju totalt glömt bort, tänker jag och facepalmar mig igen. Det är någonting jag gör väldigt ofta.
"Sorry Niklas. Vi ville bara få ihop alla möblerna och sånt och vi blev inte klara förän sent på kvällen." suckar jag trött och drar fingrarna genom håret.
"Det är lugnt. Jag ville bara höra så att ni hade kommit fram ordentligt och att ni inte hade dött. Jag saknar dig." han låter så himla ledsen och det ger mig dåligt samvete, för i själva verket har jag inte ens tänkt på Niklas sedan flyget typ. "Älskling? Är du kvar?" hör har Niklas röst igen och skakar på huvudet för att få bort mina tankar.
"Ja, jag är kvar. Och ja, vi kom fram ordentligt och ingen av oss har dött. Du behöver inte oroa dig." säger jag med len röst och försöker att inte sucka högt.
"Bra. Är lägenheten fin? Gick det bra att bygga ihop allting själva?" Han matar på med frågor och jag gnider frustrerat fingrarna mot min tinning.
"Ja den är jättefin, och vi fick hjälp med att bygga ihop en del av möblerna."
"Hjälp? Av vem då?" Jag hör tydligt misstänksamheten i hans röst och suckar tungt.
"Han heter Liam och han jobbar nere i lobbyn här i huset. Han är jättetrevlig och var snäll och hjälpte oss med möblerna."
"Okej. Är han snygg då?" nu tar mitt tålamod slut och jag sätter mig snabbt upp.
"Niklas för fan, skärp dig! Sluta upp med att vara så jävla sotis för minsta lilla, vi har pratat om det här förut. Och föresten så har Stella första tjing på honom så du har inget att oroa dig för. Tänker du hålla på såhär bara för att jag har råkat skaffa mig en vän som är en kille så tror jag inte det här kommer funka. Så antingen slutar du upp med att vara så himla svartsjuk och litar på mig eller så kan jag inte längre vara tillsammans med dig." fräser jag och det blir tyst på andra sidan av linjen.
Han har alltid varit såhär, blir svartsjuk för minsta lilla. Jag har tappat i princip all kontakt med mina killvänner tack vare att dom inte har stått ut med att Niklas har hållt på som han gör när han blir sotis. Och vi har haft åtskilliga bråk om det men han verkar då aldrig kunna lita på mig.
"Förlåt." hör jag efter en stunds tystnad. "Det är bara så svårt när jag saknar dig så mycket och jag vet att jag inte kan träffa dig."
"Visst. Jag måste gå nu. Hejdå." säger jag och lägger på innan han hinner svara.
Jag kastar mobilen till fotändan av sängen och slänger mig sedan ner i sängen med ansiktet ned i kudden. Jag ger ifrån mig ett kvävt skri och sparkar frustrerat med benen. Att killar kan vara så jobbiga.
