Ett stort grattis till Liam som fyller 19 år idag!

When Love Takes Over:

Tidigare i kapitel 20:

Jag tar djupa klunkar av den kalla drycken och lutar mig sedan mot Louis igen och slingrar mina armar runt honom.

”Thank you.” viskar jag fram och böjer på nacken så jag kan titta på honom.

”You’re welcome love.” säger han och ger mig en försiktig puss på pannan.

Jag känner hur en värme sprider sig i min kropp, och för ett litet ögonblick så glömmer jag bort smärtan som pulserar från min mage. Jag sluter ögonen och somnar om med ett leende på läpparna.

Alice pov –

Jag sträcker bekvämt på mig i sängen. Det känns som att jag har sovit i hundra år eller något. Jag känner inte för att stiga upp så jag gosar ned mig i täcket igen. Men det är någonting som inte stämmer. Täcket luktar inte som det brukar. Jag borrar ned ansiktet i kudden och andas in djupt. Nepp, kudden luktar inte heller som den brukar. Jag lägger mig sakta på rygg och öppnar försiktigt ögonen. Sedan sätter jag mig käpprak upp i sängen. Jag ligger verkligen inte i min säng, och sängen är verkligen inte i mitt rum. Men jag är i alla fall på hotellet, det är jag säker på, jag känner igen inredningen. Det ligger kläder över allt, man ser knappt golvet. Oj, den som bor här inne verkar inte veta vad ordning och reda är. Jag ska precis stiga ner från sängen då jag hör ljud i rummet på andra sidan dörren till sovrummet. Jag hoppar smidigt ned från sängen och smyger fram till dörren. Jag lägger örat mot dörren och försöker höra vem det är som är på andra sidan. Jag hör inte ett enda ljud, och mitt huvud känns som att det är fyllt av bomull kan verkligen inte komma på vems rum jag kan vara i. Jag öppnar tyst och försiktigt en liten springa så jag kan kika ut. Det enda som jag ser är en maskerad man som springer med en blodig yxa. Jag skriker förskräckt till och stänger dörren med en smäll och springer till sängen och begraver mig under täcket igen.

 

Jag hör hur dörren tyst öppnas och hur någon kommer in i rummet. Åh hjälp, det är han med yxan.

”Alice?” vänta, jag har hört den där rösten förut men kan inte placera den i min bomullsfyllda hjärna.

Jag vågar inte svara utan kryper ihop ännu mer under täcket och kniper ihop ögonen så mycket som jag kan.

”Alice? Are you awake?” nu börjar dimman i mitt huvud lätta och jag kan placera rösten.

Det är ju Louis. Eller, jag tror i alla fall att det är Louis. Sängen sjunker ned vid mina fötter vilket betyder att den här personen som låter som Louis har satt sig ned. Jag drar försiktigt ned täcket så jag kan kika över kanten. Och mycket riktigt, där sitter han. Inte yx-mördaren, utan Louis. Jag drar en suck av lättnad och sätter mig upp.

”You scared me. I thought you were a murderer or something.” Suckar jag och stirrar skrämt på honom.

”Why did you think that?” han låter riktigt förvirrad.

“Because I didn’t wake up in my room, and because I saw a man with an axe when I opened the door.” När jag säger det sista så börjar han skratta. “It’s not funny! My head feels like it’s filled with cotton or something.” försvarar jag mig samtidigt som jag lägger mig ned och drar täcket över huvudet igen.

”Okey, first of all. You’re in my room. And second of all, the man you saw. He was just on TV, me and the lads are watching scary movies.” Säger Louis då han har slutat skratta.

“I don’t care. I was really afraid.” muttrar jag under täcket.

”Oh Alice…” suckar Louis, sedan känner jag hur han tar ett järngrepp runt min ena fot.

 

Jag vet precis vad han tänker göra så jag börjar sprattla för allt vad jag är värd, men han är för stark. Han börjar kittla mig och jag skrattar så jag inte kan andas. Jag försöker åla mig ur hans grepp men det är förgäves.

”Please, Louis! Please, I can’t breathe. Stop it, stop!” han slutar efter ett tag men fortsätter flina.

Plötsligt kommer resten av killarna inrusande.

”We heard screaming!” säger Niall skrämt.

“It’ alright. I was just tickling Alice. She thought that I was a murderer.” Flinar Louis och jag ser hur de andra killarna andas ut.

”Oh, in that case.” säger Harry och flinar.

Han viskar någonting till killarna som står bredvid honom, men jag hör inte vad han säger. Plötsligt slänger sig alla på mig och börjar kittla mig. Jag skriker och skrattar så tårarna rinner samtidigt som jag försöker ta mig fri. Jag gör en sista kraftansträngning och sparkar hårt med mitt vänstra ben och jag känner hur jag träffar någonting mjukt.

”Ouff, bloody hell.” hör jag någon kvida och sedan hörs en dov duns.

Alla slutar med kittlingen och tittar istället över kanten på sängen. Där nedanför ligger Niall dubbelvikt och vrider sig medan han håller sig mellan benen. När jag inser vad som hänt bubblar ett högt skratt ut från mig. Killarna hänger på, eller inte Niall.

 

”I think I’m going to buy a cup or something if I would like to have children one day.” Hör vi Niall Muttra från golvet, vilket gör att vi skrattar ännu mer.

Han ställer sig mödosamt upp och blänger på oss. Sedan muttrar han något om att han ska fortsätta kolla på filmen och klampar ut från sovrummet. Jag får dåligt samvete och går så fort jag kan (jag är fortfarande ganska snurrig) ut till vardagsrummet. Innan jag stänger dörren bakom mig ber jag killarna stanna där inne en stund. Jag hittar Niall sittandes i soffan men en skål chips i knäet. Jag sätter mig försiktigt bredvid honom och drar upp knäna under hakan men han reagerar inte.

”Niall, I’m sorry for kicking you. I didn’t mean it.” Säger jag tyst och söker efter hans blick.

”I know you didn’t mean it. It just hurts really bad, and I just got mad because you guys laughed at me when I were in such pain.” Säger han och möter min blick.

Jag slås över hur blåa ögon han har. Dom är riktigt fina faktiskt.

”I’m really sorry.” säger jag igen samtidigt som jag begraver ansiktet i knäet.

”I said it was okay Alice.” Säger han och lyfter upp mitt ansikte från mitt knä.

Han håller stadigt mitt huvud mellan sina händer och inspekterar mitt ansikte.

”You’re really pretty.” mumlar han och möter mina ögon.

Jag vet inte vad jag ska säga så jag sitter bara där som ett fån och stirrar på honom. Plötsligt lutar han sig närmare och närmare mig samtidigt som han sluter ögonen. Jag sitter som förstenad, vad håller han egentligen. Vad ska jag göra?

”What are you doing?” hör jag en röst bakom mig då Niall’s läppar är endast några centimeter från mina.

 

Niall sätter sig käpprak upp i soffan och släpper mitt ansikte. Jag vänder mig förskräckt om och ser att alla de andra står i dörröppningen, stirrandes på mig och Niall. Jag försöker komma på någonting att säga, men det står helt stilla i mitt huvud. Ja vad gjorde vi egentligen? Skulle Niall kyssa mig? Jag sveper med blicken över killarnas ansikten och stannar då jag möter Louis blick. Han ser… sårad ut. Men varför skulle han vara det? Plötsligt känner jag hur magen vänder sig ut och in. Jag sätter ena handen över munnen och reser mig snabbt upp. Jag rusar mot dörren som jag gissar är toan och sliter upp dörren. Mycket riktigt, jag hinner inte bry mig om dörren går igen bakom mig innan jag slänger mig över toan och låter magen pumpa ut allt innehåll. Medan jag sitter där och hulkar så känner jag hur någon kommer och tar bort allt hår från mitt ansikte och stryker mig över ryggen. När jag inte längre har något innehåll kvar i magen så sätter jag mig med ryggen mot badkaret som står bredvid toan och pustar ut. Jag öppnar ögonen och ser att Stefan står och räcker ett vattenglas till mig. Jag tar tacksamt emot det och tar en klunk, som jag sedan gurglar runt i munnen och spottar ut i toan. Resten av vattnet dricker jag sakta upp.

 

”Det är en rejäl mensvärk du har lill-tjejen.” säger Stefan och sätter sig bredvid mig på toagolvet.

”Jag tror inte det där var mensvärken. Har inte ont i magen nu.” jag skakar förvirrat på huvudet och lutar det sedan i händerna.

”Inte? Vad är det då?” frågar Stefan och lägger en arm runt mina axlar.

”Jag vet inte. Ena stunden håller Niall på att kyssa mig, i nästa så möter jag Louis ledsna ögon och innan jag hinner reagera så vänds magen ut och in.” jag lutar mig tungt mot Stefans axel och suckar.

”Alice, I’m so sorry.” jag lyfter snabbt min blick mot dörren och där står Niall och ser lika skamsen ut som Liam gjorde på badhuset.

”UT!” ryter jag utan att tänka mig för på svenska och han kollar skrämt på mig innan han försvinner därifrån.

”Varför skriker du på honom? Han sa ju att han var ledsen?” Stefan låter förvånad.

”Låt mig bara vara!” fräser jag och ställer mig upp på vingliga ben.

När jag känner att jag har tillräckligt med balans så tar jag sats och springer så fort jag kan ut från toan, förbi killarna och ut i hotellkorridoren och upp på mitt rum. Jag sliter upp min dörr, kastar mig in och försäkrar mig om att jag låser dörren. Sedan begraver jag mig i min egna säng.

---

Sådärja. Jag vet inte, det här kapitlet kändes bara...konstigt? Äsch, skyller på resfebern eller nåt hehe. 

 

Nu kommer jag inte begära några kommentarer för nästa del, utan nu blir det ett kapitel i veckan under september då jag är på Irland. Hoppas ni gillar kapitlet ♥

När jag kommer vara i Irland så kommer novellen tyvärr inte prioriteras i första hand. Innan jag åker ska jag försöka tidsinställa så att det kommer upp ett kapitel varje vecka. Men jag lovar ingenting. Nu innan jag åker så har jag fullt upp. Jag ska, tvätta, packa, fara på ett möte med lärare och föäldrar om resan, umgås med mina vänner/familj och så har jag även läxa som ska göras. Och där emellan så ska jag hinna skriva fyra kapitel också. Så nu vet ni om att uppdateringen kommer vara ganska kass, men jag ska som sagt försöka tidsinställa tre-fyra kapitel. Men jag hoppas att ni inte slutar läsa novellen även om jag inte uppdaterar på fyra veckor typ, utan istället är glada för min skull för att jag har fått den här chansen! Massor av kramar! ♥

Precis då plingar det till i högtalarna och en kvinna säger att det är dags att stiga på tåget. Jag ställer mig upp och ska precis börja gå då jag känner hur det hugger till i nedre delen av magen. Det känns precis som att någon hugger mig med en kniv. Jag känner hur mina ben viker sig och jag ramlar. Jag hör hur Stefan ropar på mig, men jag kan inte svara, smärtan är för stark.

Stefans pov –

”Come on, or else we’re going to miss the train.” fräser Alice och springer iväg till tågstationen.

”What happened? Why did she get mad?” frågar Zayn och flackar med blacken mellan oss och Alice.

”I don’t really know. She usually isn’t like this.” Säger jag förvirrat.

Alice har nu hunnit in I tågstationen så vi börjar gå. Killarna hoppar och stojar, men jag går för en gångs skull tyst. Jag funderar vad som är på gång med Alice, hon brukar inte vara så här lättretlig. När vi kommer in på stationen ser jag Alice som sitter på en bänk med slutna ögon och hörlurarna i öronen. Jag ber killarna leta reda på en kiosk och köpa dricka till oss alla, och går sedan och sätter mig bredvid Alice. Hon verkar inte ha märkt mig så jag sitter bara och kollar på henne. Efter en stund så öppnar hon ögonen och kollar på mig.

”Vad är det Alice? Blev du arg?” frågar jag henne.

”Jag vet inte. Mitt humör är en enda röra.” suckar hon och sjunker ihop.

Innan jag hinner svara henne så plingar det till i högtalarna och någon tant säger att vi ska gå på tåget, killarna har köpt dricka och står nu och väntar vid utgången till tåget. Alice ställer sig upp och ska precis börja gå, men hon tar sig för magen och ramlar ihop på golvet.

”Alice?! Alice vad gör du? ALICE?” ropar jag men får inget svar.

Hon ligger i fosterställning på golvet och håller sig hårt om magen. Killarna kommer rusande och börjar fråga mig massor av frågor. Men allt jag hör är bara mummel.

 

Jag lyfter försiktigt upp Alice från golvet och går mot perrongen och går ombord på tåget. Killarna följer efter, men har lugnat ned sig lite med frågorna. Jag lägger försiktigt ned henne på två säten. Hela tiden som jag har burit henne så har hon varit stel och inte rört en fena. Men nu börjar hon vrida på sig och stönar. Fortfarande med ett krampaktigt grepp runt magen. Konduktören kommer och vi betalar biljetterna. Hon frågar vad det är med Alice, men jag svarar att hon bara har somnat. Hon nickar och jag återgår till att iaktta Alice. Jag hör i bakgrunden hur killarna pratar med varandra, men de låter mig och Alice vara. Ibland vänder sig Louis, som sitter snett framför oss, om och kollar på Alice med öm blick. Jag undrar vad som egentligen är på gång mellan de två. Bara han inte gör henne illa på något sätt, då är han en död man. Plötsligt slår Alice upp ögonen och sätter sig upp med ett ryck.

”Jag måste spy” hasplar hon ur sig innan hon ställer sig upp på vingliga ben och ranglar iväg mot toan. Jag följer efter henne som en skugga och övervakar varje steg hon tar. Hon går fortare och fortare mot toan och sliter upp dörren. Innan jag hinner gå in bakom henne så drar hon igen dörren mitt framför näsan på mig. Jag ställer mig med örat mot dörren och mycket riktigt så hör jag henne gång på gång spy. Jag vill så gärna hjälpa henne, men jag vet inte vad jag ska göra. Jag vet ju inte ens vad som är fel. Plötsligt öppnar hon dörren och kollar på mig med rödgråtna ögon.

”Stefan, det gör så ont. Hjälp mig.” säger hon förtvivlat och håller sig om magen.

”Jag vet inte vad som är fel, förlåt!” säger jag och leder henne tillbaka till våra säten.

Hon sätter sig ned på sätet med en suck och lutar huvudet mellan sina knän.

 

Jag stryker henne försiktigt över ryggen då jag kommer på det. Jag måste ringa morsan! Jag halar snabbt upp mobilen ur byxfickan och knappar vant in mammas nummer. Efter ett antal signaler så svarar hon äntligen.

”Hej gubben, hur går det?” frågar hon med glad stämma.

”Hej mamma. Du, Alice mår inte bra. Jag tror att hon svimmade förut och nu har hon spytt som en gris. Mamma hjälp mig, jag vet inte vad som är fel.” Jag må vara över 20 år, men i vissa situationer får man vara rädd.

”Oj, är hon vaken nu? Kan jag få prata med henne?” jag nickar, även om jag vet att mamma inte kan se mig.

”Alice, mamma vill prata med dig.” säger jag försiktigt och räcker henne mobilen.

Hon tar den med skakig hand och för den mot örat.

”Ja. Nej. I nedre delen, inte som vanlig magont. Kunde inte röra mig. Det känns som knivar. Vågor. Ja. Okej, tack Lena.” Alice avslutar och räcker mobilen till mig.

”Mamma? Vad är fel? Vet du vad det är?” frågar jag oroligt.

”Ta det bara lugnt. Hon har bara väldigt mycket mensvärk. Leta reda på två ipren och ge dem till henne. Och säg åt henne att hon ska försöka slappna av.” säger mamma lugnt.

Det är som att en sten lyfts från mina lungor. Jag kan andas igen.

”Tack mamma, jag älskar dig. Det vet du va?”

”Ja, det gör jag. Och jag älskar dig med. Ta hand om Alice nu.” säger mamma och sedan lägger vi på.

Jag säger åt Alice att jag ska gå och leta reda på några ipren, och att hon ska slappna av. När jag går förbi Louis och Harry så stoppar de mig och frågar vad som händer med Alice. Jag förklarar lite snabbt vad som har hänt och vad det är och de nickar förstående. Louis säger att han kan sitta med henne medan jag är borta och jag nickar tacksamt åt honom.

 

Jag går snabbt och letar reda på konduktören som betalade våra biljetter och frågar om hon har några ipren. Som tur är så har hon det, och jag tar tacksamt emot dem.

”Skulle jag kunna få ditt nummer?” frågar hon generat precis då jag är på väg att gå.

”Öhm, okej? Visst.” säger jag förvånat och skriver snabbt ned mitt nummer på en lapp hon sträcker fram.

Hon ger mitt ett leende och då slår det mig, hon är ju faktiskt söt. Jag säger hejdå och beger mig sedan tillbaka till Alice och killarna. När jag kommer fram till sätet där Alice sitter så ser jag att hon sitter uppkrupen i Louis knä med huvudet lutat mot hans bröst. Han sitter och stryker henne ömt över ryggen med ögonen slutna och nynnar tyst på någon låt. Hon ser fridfull ut, och jag tror faktiskt att hon har somnat.

”Is she sleeping?” viskar jag till Louis.

Han öppnar ögonen och nickar försiktigt.

”She started to cry of the pain, so I just lifted her in my arms and started to sing and then she fell asleep. Elean… Or, my ex, got these kind of pain to and this worked to help her relax. And I guess it worked on Alice too.” Viskar han och fortsätter stryka henne över ryggen.

Jag nickar och ger honom iprenen, säger åt honom att när hon vaknar så ska han ge henne dem. Sedan går jag och sätter mig bredvid Harry.

”So, did you check out the conductor? She was hot!” säger han helt ur det blå.

”Uhm, yeah. I guess she were pretty. She asked for my number when I searched for the pills for Alice.” Säger jag och rycker lite på axlarna.

Harry sitter med munnen vidöppen och stirrar på mig.

”Good work man! I knew you got it in you.” Säger han med ett flin och gör high-five med mig.

Jag skakar bara på huvudet åt honom och försöker sedan prata om något annat med honom.

 

Alice pov –

Jag vaknar sakta upp ur min dvala. Jag känner hur någon stryker mig över ryggen och jag hör en jättefin röst mjukt nynna på Kiss Me – Ed Sheeran. Jag har huvudet tungt lutat mot någons bröst och jag kan höra lugna hjärtslag. Jag känner hur mina armar som av sig själva slingrar sig runt kroppen som håller om mig och jag trycker mig närmare kroppen. Jag öppnar sakta ögonen, allt runt omkring mig snurrar. Jag vinklar mitt huvud uppåt så att jag kan se vems knä det är jag sitter i. Det är Louis. Jag har ingen ork att reagera över att det är hans knä jag sitter i, även om jag vill springa därifrån typ.

”You’re awake. Here, take theese. It will help against the pain.” Säger han mjukt och räcker fram två ipren med handen som han inte stryker över min arm.

 

Jag tar dem med en skakig hand och ska precis börja leta efter någonting att dricka då han räcker fram en Cola-flaska. Jag slänger in tabletterna i munnen och tar sedan emot colan. Jag tar djupa klunkar av den kalla drycken och lutar mig sedan mot Louis igen och slingrar mina armar runt honom.

”Thank you.” viskar jag fram och böjer på nacken så jag kan titta på honom.

”You’re welcome love.” säger han och ger mig en försiktig puss på pannan.

Jag känner hur en värme sprider sig i min kropp, och för ett litet ögonblick så glömmer jag bort smärtan som pulserar från min mage. Jag sluter ögonen och somnar om med ett leende på läpparna.

---

First day of school... Wow, jag är helt slut. Men en grej är jag ganska speedad över. JAG ÅKER TILL IRLAND NÄSTA FREDAG, ALLTSÅ DEN 31A AUGUSTI! Och min klass ska kanske få jobba på Eurovision Song Contest 2013 då det hålls här i Sverige!!! Shit pommes alltså, hur ska det här gå? 

Men i alla fall, ska vi köra på 13 kommentarer för nästa del?:)♥

”Alice, slog du i huvudet då du hämtade grejerna eller? Du vet väl att det tar knappt en timme med tåget.” säger Stefan och kollar konstigt på mig.

”Right, jag måste ha tänkt på Sundsvall eller något. Fel av mig.” säger jag och rycker på axlarna.

”Du är ju konstig. Kom så går vi och väcker killarna, jag fick mammas nyckel som funkar i alla rum så vi tar oss lätt in till dem.” han kollar fortfarande konstigt på mig medan han börjar gå mot dörren.

Jag följer sakta efter honom och ber tyst för mig själv att Louis har hunnit in till sitt rum.

Alice pov –

Att väcka killarna var hur roligt som helst. Vi började med Louis och Harry, eftersom deras rum var närmast. Som tur var hade Louis hunnit tillbaka till sin säng, och lyckades spela ganska förvånad då vi ”väckte” honom. Alla killarna utom Zayn var hyfsat lätta att väcka. Men med hjälp av resten av killarna (som är vana med hans morgonhumör) så fick vi tillslut upp honom. Nu sitter vi i hotellets mini-van på väg in till Umeå. Killarna är riktigt taggade och hyper, trots att de inte vet vad vi ska göra. Plötsligt börjar Starships – Nicki Minaj spelas på radion och Stefan, som kör, skruvar upp musiken på max och börjar skrika/sjunga med. Killarna hänger på direkt och jag sitter bara och skrattar åt dem.

 

Efter typ en halvtimme med massa skratt så är vi framme vid tågstationen. Vi hoppar ur vanen och går in på stationen. Precis då vi kommer in så hör vi en kvinnoröst i högtalarna;

”Avgående tåg mot Örnsköldsvik Centrum avgår 09.11.” Killarna ser jätteförvirrade ut så jag och Stefan brister ut i skratt.

”What? What did she say?” Frågar Liam och verkar inte förstå varför vi skrattar.

”She said that the train is leaving the station at 9.11am.” säger Stefan och klappar Liam på ryggen.

“Then why are you laughing?” frågar Harry ännu mer förvirrat

“Because of your face expressions.” Svarar jag med ett leende.

Killarna lipar mot mig och jag fortsätter bara le mot dem.

”Ska jag gå och köpa biljetter?” frågar jag Stefan och pekar mot Informationsdisken.

”Nä, det behöver du inte. Man kan köpa på tåget.” svarar Stefan och börjar sedan en ivrig diskussion med Zayn, Liam och Niall.

”Can’t you say where we’re going? Please?” frågar Harry och putar med underläppen.

”Nope.” säger jag och ger honom en retsam blick.

”She’s mean.” säger han med gnällig röst och stampar med ena foten medan han vänder sig mot Louis.

”I know Harold. I know.” säger Louis med en medlidsam blick och klappar honom på axeln.

Jag skrattar bara åt dem och skakar på huvudet.

”Resenärer mot Örnsköldsvik Centrum, var god tag plats på tåget.” hörs plötsligt en kvinnoröst i högtalarna.

”Come on guys, we have to enter the train.” Säger Stefan och vi följer efter honom ut på perrongen.

 

Vi går på tåget och sätter oss. Jag och Louis hamnar bredvid varandra. Jag känner hur jag blir tröttare och tröttare så jag sätter i mitt headset i mobilen och startar musik. När jag blundar så känner jag hur någon knackar mig försiktigt på axeln. Jag öppnar ögonen och tar ut ena hörluren ur örat.

”Uhm, this is a little awkward question. But, can I borrow one of your headplugs?” frågar Louis lite generat.

“Sure.” Säger jag och räcker honom ena hörluren. “But I don’t know if you will like my music.”

“Oh, I don’t care. Just if it’s music I’ll be happy.” Han sätter i hörluren men tittar förvånat på mig. ”You listen to Ed Sheeran? Frågar han.

”Yes, I love his latest album.” svarar jag och ler.

”That’s so great! He’s a really nice lad.” Säger han och gör tummen upp.

”Have you met Ed Sheerhan?”

”Oh yes, many times. He has written one of our songs.”

”Wow. I wish I could meet him one day.” Säger jag drömmande och tittar ut genom fönstret.

”I can fix that if you want.” Säger Louis försiktigt och jag vänder snabbt huvudet mot honom.

”What?” frågar jag.

”Yeah, if you come to London sometime I can fix so you can meet him.

“Oh I would love to meet him. But I don’t have the money to travel to London.” Säger jag ledset och tittar ner på mina händer.

“It’s alright. You’ll meet him someday. I’m sure about that.” svarar han försiktigt och klappar mig på knät.

Jag vänder mig mot honom och ger honom ett halvt leende och sjunker sedan in i musikens värld, efter en stund så somnar jag.

 

Jag vaknar efter ett tag av att Louis petar mig på låret. Jag slår sakta upp ögonen och märker att jag sitter med huvudet lutat mot Louis axel så jag sätter mig snabbt upp.

”The train has stoped, I think we’re getting of.” Säger Louis och ler.

“Oh yeah, right. Come on then.” Säger jag och ställer mig upp.

Louis följer mitt exempel och ställer sig upp, sedan går vi ut från tåget. De andra står och väntar på oss vid utgången.

”What took you so long?” frågar Stefan.

“Alice had fell asleep on my shoulder, and she were really hard to wake up.” Flinar Louis.

Killarna aaw:ar lite och jag ger dem halvsura blickar vilket får dem att skratta.

”Oh shut up, I didn’t sleep very much last night.” Säger jag och ger Louis en diskret men menande blick medan jag boxar till Harry på armen.

”Yeah, yeah, whatever. Come on guys, I want to know what this surprise is!” säger Niall ivrigt och studsar runt oss som ett litet barn.

Vi andra skrattar åt honom, och sedan tar Stefan täten och börjar gå mot badhuset. Jag går sakta så att jag hamnar sist, så jag ser att alla hänger med. Vem vet vad de här killarna kan hitta på egentligen?

 

Jag går och iakttar Harry som har Niall på ryggen, vilket inte ser allt för stadigt ut, och Liam, Louis och Zayn som går på var sin sida av Harry och Niall och petar Niall i sidorna. Niall tjuter av skratt och försöker klamra sig fast i Harry, men eftersom han sprattlar samtidigt så slutar det till slut med att både han och Harry ligger på marken och Liam, Zayn, Louis och Stefan står och kiknar av skratt bredvid dem. Tillslut hjälper dem Harry och Niall upp och vi fortsätter vår lilla promenad.

Jag är helt inne i mina tankar att jag inte märker att Louis sluter upp vid min sida.

”Sorry for this night. I didn’t mean to keep you awake like that.” Jag vänder mig skrämt om, jag var inte beredd på att han skulle gå där.

”It’s alright. As long as you are okay. You look much happier now than you did last night.”

“I am. Thank you for being there for me. And thank you for letting me sleep in your bed. I hope I didn’t take up the whole bed, or snore or something.”

“No no. I slept just fine. In fact, I slept much better than I have the last month or so. I didn’t have the nightmare I usually got.”

“Oh, good then.” Säger han och ler.

”But I have to ask. Why did you take of your shirt?” jag känner hur kinderna rodnar en aning medan jag frågar.

Han hinner inte svara innan Stefan avbryter vår lilla konversation.

”We’re here guys. Welcome to Paradisbadet! Säger han och gör en stor gest mot ingången till badet.

”Welcome to what?” frågar Zayn med en förvirrad min.

”Yeeeeah, what does Perradiesbaated mean?” Harry’s uttal på Pradisbadet är så klockrent så jag och Stefan viker oss dubbelt av skratt.

”What? What did I say that was THAT funny?” säger han lite sårat.

“It was just your pronunciation, it was so different.” Stammar jag fram genom skrattet.

“Well, I’m not Swedish so…” säger han och lägger armarna i kors. 

---

Åh, nu är det äntligen uppe ett nytt kapitel. Undra om det är någon som har saknat mig? Och hoppas jag har kvar mina fina läsare och att dom inte övergett mig eller nåt (A) Jag kan lova att jag har skrivit många kapitel under tiden som vi har varit i Göteborg så jag har några på lager nu... Och jag vet inte varför det har blivit så socersött mellan Alice och Louis, tycker inte riktigt om det men. Minst 12 kommentarer från olika personer för nästa kapitel. ♥

Fredag

Snart är det helg igen. Mammas helg. Jag vill inte. Eller jag vill ju såklart träffa mamma. Men jag vill inte träffa honom. Jag orkar inte med de kalla blickarna när mamma inte ser. Jag orkar inte med att vara rädd konstant i tre dagar. Jag orkar inte med att jag ska bli illa behandlad när jag inte ens gjort något. Jag orkar inte med att mamma blundar för verkligheten.  Jag orkar inte. Jag orkar verkligen inte.

 

Det var ingen skola idag. Klockan är kanske inte mer än 8 på morgonen. Och ja, nu ligger jag åter igen på mitt hemliga ställe i skogen. Min äng. Ingen vet om det här stället. Möjligtvis djuren i skogen, men inte någon av mina vänner i alla fall. Det här är min alldeles egna plats. Min egna plats dit jag går när jag inte orkar vara hemma, när jag bara behöver tänka eller bara gråta ut. Som idag.

Jag ligger djupt försjunken i mina tankar om vad som kommer hända i ikväll då jag ska till mamma, när jag hör hur det knakar till bakom mig. På mindre än en sekund är jag uppe på fötter och stirrar ut i skogen runtom mig. ”Hallå? Är det någon där?” Ropar jag.

 

Plötsligt ser jag i ögonvrån hur någonting kommer springandes mot mig. Jag skriker till och slänger mig på marken med armarna över huvudet i tron om att det är en björn. Men istället för sylvassa tänder så känner jag en sträv tunga på min arm. Jag tittar förvånat upp och där står en stor Sankt Bernards valp. Innan jag hinner reagera så hör jag hur någon ropar inifrån skogen. Fan, en kille. Jag kan ju inte möta en kille i skogen när jag ser ut såhär. Jag hör hur ropen kommer närmare, jag försöker få iväg hunden men den verkar inte vilja lämna mig. Fan, tänker jag igen. Nu är det ju försent att springa iväg. Och hunden skulle nog bara följa efter mig i så fall. Det är väl bara att stanna och ta smällen. Rödgråten och äcklig. Jippi!

 

Jag ser skuggan av honom innan han kommer ut på ängen.

-Caaass… hinner han ropa innan han ser mig och hunden där i mitten. Jag håller andan medan han sakta kommer gående mot oss. När han är hyfsat nära känner jag igen honom. Ludvig Karlsson. En av skolans ”tuffa” killar, det är därför jag känner igen honom. Men jag tror inte han känner igen mig. Det borde han inte göra. Han är ju en 3a och jag bara en liten 1a.

-Hej! Vad bra att du fångat Cassie, hon springer iväg hela tiden, säger han medan han hukar sig ner och kopplar hunden. Sedan kollar han upp på mig och ler, men får sedan ett oroligt uttryck i ansiktet.

-Vad blek du är! Skrämde hon dig? Frågar han sedan. Jag undrar vad han menar och inser att jag fortfarande sitter och håller andan.

-Nej nej, jag blev bara lite överraskad. Trodde det var en björn eller något hehe… börjar jag svamla, men slutar när jag hör hur töntig jag låter. Han sitter fortfarande på huk och granskar mitt ansikte.

 

Han frågar varför jag är här mitt i skogen, och sedan undrar han varför jag gråtit. Jag försöker komma på någon bortförklaring, men hans ögon får mig att berätta allt. Han verkar så annorlunda på något sätt. I skolan är han högljudd, irriterande, sur och jobbig. Men här i skogen, utan sina kompisar så är han en helt annan person. En ganska gullig person.  Vi sitter där i skogen i kanske någon timme och bara pratar. Han är så lätt att prata med. Saker som jag inte ens har berättat för mina bästa vänner bara flyger ur mig nu. Plötsligt ringer hans telefon, han kollar på skärmen och sedan på mig.

-Det är min mamma. Hon undrar nog var jag och hunden tog vägen. Måste nog dra nu, säger han och ställer sig upp. Han räcker sedan fram ena handen, jag tar den och han drar mig upp till stående. När jag försöker släppa taget håller han kvar och kollar mig djupt in i ögonen. Han har så fina ögon, tänker jag. I en minut står vi bara där, hand i hand, med blickarna djupt in i den andre. Den minuten känns som en evighet. Hans mobil ringer igen, och vi dras tillbaka till verkligheten igen.

-Hoppas vi träffas igen, säger han och ger mig en kram. Jag blir så överrumplad att jag bara står där som ett fån medan han vänder sig om för att gå. Men han tvärstannar, vänder sig om och utbrister,

-Men! Jag vet ju inte ens vad du heter, och vilken skola du går på.

-Angelina, jag heter Angelina, och jag går på Liljaskolan, svarar jag blygt.

-Lilja? Det är därför jag känner igen dig, säger han med ett leende och försvinner sedan ut i skogen igen.Oj, tänker jag. Jag tror jag är kär…

 

Lördag

Klockan kan inte vara mer än 4 på morgonen då jag vaknar av ett sms. Vem fan är det som skickar sms vid den här tiden? Tänker jag grinigt. Jag hade inte kunnat somna för än vid 2 på grund av att jag hade legat och tänkt på honom… Okänt nummer står det på displayen. Jag klickar upp smset och drar hastigt efter andan, för i smset står det:

Angelina, jag måste bara få säga det här. Jag kan inte sluta tänka på dina otroligt gröna ögon och ditt fina leende. Jag kan inte sluta tänka på när jag först såg dig där i skogen. Jag kan inte sluta tänka på hur gott du luktade. Jag kan inte sluta tänka på att jag nog är kär. Jag kan inte sluta tänka på DIG. /Ludvig

( btw, jag kollade i skolkatalogen vad du hette i efternamn, och sedan på eniro efter ditt nr, hoppas det är okej :] och jag hoppas att jag inte väckte dig!)

 

Tänk att han smsade mig! Och tänk att han är kär i mig! Mig! Den lilla, tysta, blyga tjejen som försöker att göra mig så osynlig som möjligt så att jag inte ska skämma ut mig. Han. Gillar. Mig. Jag klickar på svara, tänker en stund och knappar sedan in ett svar där det står:

Jag känner precis likadant. Jag kunde inte somna innan 2 för att jag låg och tänkte på dig. Jag bryr mig inte om att du väckte mig, jag är bara glad över det eftersom det var du.

Jag klickar på Skicka, och lägger mig sedan eftersom jag inte tror att han fortfarande är vaken. Efter fem minuter halvsover jag, och hoppar till när jag känner mobilen vibrera. Det var från honom…

Jag kan inte sova. Kan jag komma förbi? Jag kan inte sluta tänka på dig.

Jag känner hur fjärilarna i magen vaknar till liv medan jag knappar in ett svar där det står:

Kom. Mitt fönster är på baksidan, bredvid stegen.

Jag lägger mig tillrätta i sängen och kommer på att jag aldrig sa var jag bodde så jag skickar ett till sms med adressen.

 

Just när jag är på väg att somna om igen så här jag någonting som knackar mot mitt fönster. Jag flyger ur sängen och drar tyst upp rullgardinen. Där står han på brandstegen bredvid mitt fönster. När han ser mig så lyser hans ansikte upp och han ler ett försiktigt leende. Han var så vacker. Jag öppnar tyst fönstret och backar några steg så att jag inte är i vägen. Han klättrar smidigt in, och ställer sig sedan framför mig. Ingen av oss säger någonting. Plötsligt tar han ett steg framåt, så han hamnar någon decimeter ifrån mig. Jag får en tillbakablick från fredagen då vi var i skogen. Det känns så längesedan. Nu står han än en gång framför mig, men nu behöver han inte gå. Inte på ett långt tag. Han lägger sin ena hand på min rygg och drar mig närmare honom. Han tittar mig djupt in i ögonen och sätter sedan sin andra hand under min haka och lutar mitt ansikte uppåt. Han lutar sig sedan neråt, våra läppar möts och mina ben viker sig under mig. Han måste uppfattat det och tar emot mig innan jag ramlar ihop. Han lyfter upp mig i sin famn och sedan lägger han försiktigt ner mig i sängen, som att jag var gjord av glas. Han lägger sig bredvid mig och kysser mig igen.

 

Jag kryper ihop i hans famn, och för första gången på flera år så känner jag mig helt trygg. Han ger mig en mjuk puss på huvudet och viskar sedan;

-Du är det finaste jag har Angelina. Lova att aldrig lämna mig?

-Och du är det finaste jag har, viskade jag tillbaka. Jag lovar om du lovar.

-Jag lovar.

Jag vänder mig uppåt och kollar in i hans ögon. Han möter min blick och ger mig sedan en intensiv kyss. Sedan tar tröttheten över och jag somnar.

 

När jag vaknar på morgonen så var jag själv i rummet. På något sätt känns sängen kallare än vad den brukar. Jag saknar redan hans närhet. När jag sätter mig upp så märker jag att det ligger en lapp på kudden bredvid mig.

Jag saknar dig redan. Jag vill inte gå, men jag måste hem innan mamma får spel. Jag är så glad. Träffa mig i skogen vid 1? Jag kommer vänta där.

Puss, Din Ludvig <3

Jag kollar på klockan. Shit! Den är kvart i 1 redan. Utan att äta frukost eller fixa mig så slänger jag mig på cykeln för att ta mig till skogen. När jag inte kan cykla längre så springer jag. När jag kommer fram till gläntan så stannar jag för att få luft. Och där står han, mitt på ängen. Min pojke. Min Ludvig!

 

Söndag

Lördagen med Ludvig hade varit bra. Vi hade suttit i gläntan tills klockan var runt 6. Då ringde mamma och undrade vars jag var. Under tiden vi hade suttit i gläntan så hade vi bara pratat om våra liv och myst. Jag älskar honom. Mycket. Jag vet inte hur jag ska klara mig utan honom. Mindre bra blev den när jag kom hem och jag fick världens utskällning av mammas kille. Nu handlade det om att jag var en otacksam slyna som han inte ville ha i sitt hus. Det var bara jag och han hemma så jag kunde som inte göra något annat än att stå med rak rygg och ta emot skiten så som många andra gånger. När han var klar gick jag lugnt och stilla upp på mitt rum och hade dörren låst resten av kvällen. Ludvig kom även den natten, men mycket tidigare. Vi bestämde att vi skulle mötas på stan på dagen. Än en gång somnade jag i hans famn och vaknade upp ensam.

 

Jag valde kläder med omsorg. Jag ville vara fin, men inte för uppklädd. Det blev en svart bandeu, ett löst vitt linne, en lite längre ljusbrun kofta och ett par jeansshorts. Till det hade jag mina svarta Converse skor och mina svarta Ray Barn Wayfarers. Håret plattar jag och låter hänga som det är. Kände mig hyfsat nöjd med klädvalet. I sminkväg så valde jag att bara ha mascara. När jag var klar med allt så drog jag på mig skorna och sprang till bussen. Jag visade sms- biljetten och slängde mig sedan ner på närmaste lediga säte. Jag hade precis lagt mobilen i fickan då jag kände hur den vibrerade. Det var ett sms från Ludvig.

Jag längtar efter dig. Vill känna dina läppar mot mina. Jag är så glad att du är min. Jag är förblindad av din kärlek.

Jag log för mig själv och knappade in ett svar.

I miss you to. Snart så ses vi. Jag är inte långt från stan nu. Vars är du? <3

Det tog inte läng tid innan jag fick ett svar.

Jag är redan framme. Jag står och väntar framför kyrkan. Be chauffören köra fortare så att jag inte avlider av längtan efter dig!

Ett skratt undslipper ur min mun, jag känner hur gubben bakom mig stirrar på min nacke men jag bryr mig inte.

 

Jag kollar upp och upptäcker att jag snart är framme vid hållplatsen där jag ska av. Jag trycker på Stopp- knappen, ställer mig upp och går mot utgången. Bussen stannar och öppnar dörrarna. Jag tar ett skutt ner från bussen och börjar sedan gå mot kyrkan. Jag är full av energi. Energi som jag inte har känt på länge. Jag har saknat den. När jag lyfter blicken över några hus framför mig så ser jag kyrktornet på kyrkan där jag ska möta Ludvig. Jag känner hur benen självmant ökar på farten. Min kropp saknar hans närhet. När jag svängt runt ett hörn så ser jag honom på andra sidan vägen.

 

Jag börjar gå över vägen mot honom. Han lyfter på huvudet och möter min blick. Hans ögon visar glädje. Jag ser det, även om jag är på andra sidan vägen. Plötsligt byts glädjen ut mot skräck och han skriker. Jag hör något tuta och vänder mig mot höger. Då ser jag varför Ludvig skriker. En lastbil kommer körande i full fart rakt mot mig. Det är som att världen saktar ner. Jag vänder mig mot Ludvig igen och ser att han har börjat springa. Jag hinner inte reagera innan allt blir svart och det sista jag kommer ihåg är skräcken i Ludvigs ögon. Min Ludvig.

---

skrev den här första året i gymnasiet.

Hej på er! Det går inte att ladda upp bilder via mobilen (bfgyusrihftursro!).. Och just nu sitter jag vid en minidator med en internett-sticka utan några bilder alls, så ni får några web-cam bilder istället:D (varför vara seriös?) NÅJA, såhär ser jag ut iallafall... höhö, färgade håret för några dagar sen. Det skulle egentligen bli mörkrött, men som ni ser så blev det typ lila/svart istället -.-'

 

Men men, imorgon ska vi till Ullared!!!!! Taggar sönder, ska köpa massa kläder, ridkläder och massa andra grejer som jag egenligen inte behöver. Men nu ska jag gå och slåss med Emelia eller nåt, PUSS PÅ ER!

Nu är vi äntligen framme i Göteborg.  Vi gick upp halv sex imorse och åkte från Umeå klockan sex. Sedan kom vi fram runt sju nu på kvällen. Det är en ganska dryg resa, speciellt om man är tre stycken i bakaätet som vi var idag. Men jag har väldigt lätt att sova i bilen så det blev inte så jobbigt. Och har man världens flummigaste kusin med sig så blir allt mycket roligare! Jag har problem med att lägga upp bilder från mobilen här på bloggen, men det funkar på Instagram. Så om ni vill ha lite koll på vad jag gör här nere i Götet så kan ni följa mig på Instagram. Idabergius heter jag där:) Ska kämpa med att få upp bildeer här så ni får se:) Puss på er!!!

Jo, nästa vecka så ska jag och min familj + Emelia (!) åka ner till Göteborg en vecka. Eller vi åker nu på lördag, tiiiidigt på morgonen och blir borta till nästa fredag/lördag. Där kommer vi inte ha något internet förutom på mobilen så uppdateringen kommer inte vara så bra... Och imorgon har jag dagen i princip fullbokad så vet inte hur mycket tidsinställda grejer jag kommer hinna göra. Men skulle ni vilja att jag uppdaterar er med vad jag gör under tiden jag är i Götet? Alltå, inget som har med novellen att göra, utan lite mer av mig. Typ mobilbilder och sånt?:) Tell me what you want!! ♥

Alice pov –

Jag skräms halvt ihjäl när väckarklockan ringer halv sex på morgonen. Jag slår till den hårt så den tystnar och vänder mig sedan om. Min vänstra arm som jag stängde av klockan med slänger jag bredvid mig. Men istället för att träffa sängen så möter den hud. Jag öppnar förskräck ögonen och kastar mig ur sängen. Bredvid platsen där jag låg så ligger Louis. Vänta nu, hur har Louis hamnat i min säng? Sakta lämnar sömnen min kropp och det klarnar till i mitt huvud. Jag kommer ihåg att Louis hade stått utanför min dörr, hur han hade berättat allt om honom och Eleanor och att jag till sist hade erbjudit honom att sova här. Han verkar inte ha märkt att jag slagit till honom, för en snarkning kommer ut från hans mun. Jag känner hur ett fnitter bubblar upp inom mig och innan jag hinner hejda mig själv så smiter det ut. Jag sätter snabbt händerna framför munnen då Louis börjar röra på sig, och lägger sig på mage. Han suckar nöjt innan han börjar andas tungt igen. Jag andas lättat ut och tassar fram till byrån med stallkläderna. Jag drar snabbt på mig alla kläderna och tassar sedan in till badrummet. Jag borstar snabbt tänderna och försöker borsta igenom håret. Jag ger upp och sätter upp det i en hästsvans istället. Jag öppnar tyst badrumsdörren och kollar så att Louis fortfarande sover. Det gör han, så jag smyger ut ur mitt rum och stänger försiktigt dörren bakom mig.

 

”Värst vad du smyger runt idag.” jag vänder mig förskräckt om och ser Stefan så där och flina.

”Gud vad du skräms.” säger jag och lägger ena handen över hjärtat som bultar galet fort.

”Jag skulle precis gå in och säga att du och jag inte ska ha någon stalltjänst idag. Vi ska åka med killarna in till Umeå, sedan ska vi ta tåget till Ö-vik. Där ska vi vara på Paradisbadet hela dagen, sedan tar vi tåget tillbaka till Umeå.” säger Stefan i den där tonen som jag vet att hans mamma har använt då hon berättat det för honom.

Jag tittar tvekande på honom. Paradisbadet betyder bada, bada betyder bikini, bikini betyder halvnaken och halvnaken betyder blickar.

”Åh, kom igen nu Alice… Jag vet att du inte gillar att bada med folk du inte känner. Men jag tror det kommer bli jätteroligt, du har ju knappt lämnat hotellets område sen du kom hit.” säger Stefan och petar mig i ena kinden.

Jag kan inget annat än att skratta åt honom. Han är ju bara för konstig ibland.

”Snälla Alice?” ber han med putande underläpp.

”Okej…” han ger ifrån sig ett glädjetjut men jag sätter snabbt handen för hans mun. ”OM jag slipper göra stallarbetet på morgonen, så jag får börja vid lunch. I två veckor.” fortsätter jag sedan.

Han stannar upp mitt i en segerdans och ser ut att fundera. Efter ett tag nickar han och säger;

”Okej, det är en deal!” medan han skakar hand med mig.

”Jaja, men jag är hungrig, och killarna lär ju inte vakna på ett bra tag. Så jag går och äter frukost nu, sen väcker vi dem?” säger jag och börjar gå mot trappan.

Stefan sluter upp vid min sida och lägger ena armen över mina axlar.

”Så, hade ni roligt igår?” frågar han.

”Ja vi hade jättetrevligt.” börjar jag och berättar sedan allt vad som hade hänt under gårdagen. Men jag säger såklart inget om att Louis hade kommit till mig mitt i natten och nu låg och sov i min säng.

 

Två timmar senare

Jag är på väg upp till mitt rum igen efter att ha ätit en lång frukost med Stefan. Han hade berättat massor om den nya hästen och sedan hade vi skojat som vi brukar. Vi hade bestämt att vi skulle mötas utanför köket om en halvtimme och då skulle vi gå och väcka killarna. Jag öppnar försiktigt dörren in till mitt rum och kikar på sängen. Louis ligger nu på rygg, men armar och ben åt alla håll. Han tar utan överdrift upp hela sängen. Täcket ligger halvt på golvet, precis som det alltid gör då jag vaknar på morgonen, och jag upptäcker till min förvåning att han inte har någon tröja på sig. Hade han inte haft på sig en tröja igår då han kom hit? Jag letar i minnet och konstaterar att jo, han hade haft på sig en tröja. Jag smyger tyst fram till sängen och ser att det ligger en tröja bredvid sängen. Okej, skumt men men. Jag går till garderoben och tar på mig ett par svarta leggins, ett vitt linne och en stor, vit, stickad tröja med röda blommor på. Jag drar fram en träningsbag (varför har jag ens en sådan?) och letar fram min bikini som ligger långt in, väl gömd för allmänheten. Den är vit, med blommor på. Jag tror jag ser ett tema här… Jag stoppar ner bikinin i väskan och sedan går jag till badrummet och plockar ihop en stor handduk, schampo, balsam och tvål. Hudkräm med vanilj-doft åker också ner i väskan.

 

Plötsligt inser jag att jag inte har rakat benen på ett bra tag, så jag drar av mig byxorna och hoppar in i duschen och rakar snabbt benen. Jag vill ju inte se ut som en mammut precis. Jag torkar av benen och smörjer in dem med hudkrämen som jag precis hade packat ned. Jag drar på mig byxorna igen och går sedan ut till mitt sovrum. Hur kan han sova så hårt tänker jag för mig själv då min blick fastnar på Louis. Jag går och lägger väskan bredvid dörren ut mot hallen och ställer mig sedan och funderar på hur jag kan väcka honom. Till slut vet jag precis. Jag går och hämtar min mobil och letar fram låten Kick Out The Mother F****S – Dada Life men utan att starta den. Sedan stiger jag försiktigt upp i sängen så jag står i den. Samtidigt som jag startar låten så börjar jag hoppa som en galning i sängen. Precis som jag tänkte så flyger Louis upp ur sängen och ser livrädd ut. Hans ansiktsuttryck är verkligen priceless så jag börjar asgarva och ramlar ihop i sängen. Louis stirrar på mig som att han tycker jag är galen eller något.

 

Jag lyckas tillslut sluta skratta och hoppar ner från sängen.

”What was that good for?” frågar han med sömnig röst och kliar sig på magen.

Jag inser nu att han har en riktiiigt snygg mage. Jag känner hur jag stirrar så jag sliter blicken från honom och vänder mig om.

”We’re going on a trip today, so you had to wake up.” Säger jag med ryggen mot honom.

”A trip? Where?” frågar han förvirrat.

Jag vänder mig mot honom igen och nu har han fått på sig sin tröja.

”I will only say that you have to pack a bag with beachwear, a towel and shower stuff.” Säger jag finurligt och ler. “Come on, we have to go now.” Jag tar tag i hans arm och drar med honom ut från mitt rum.

På vägen ut sliter jag åt mig väskan jag lagt bredvid dörren. Precis innan vi ska nedför trappan så kommer jag på en sak och tvärstannar så Louis går in i mig.

”What are you doing now?” frågar han lite halvt irriterat.

“I just remembered that Stefan is down there, waiting for me. And I don’t want him to see you, because then he’ll as a lot of awkward questions and stuff.” Jag känner hur mina kinder hettar medan jag säger det sista.

”Oh, right. Okay, so you go down there first, and take him in to the kitchen or something. Then I can sneek in to mine and Harry’s room without him seeing me.” Louis var verkligen med på noterna.

 

Jag nickar och klampar sedan nedför trappen. Som planerat så står Stefan där nere och väntar på mig. Jag sliter tag i hans tröja och drar snabbt in honom i köket.

”Alice? Vad gör du?” Frågar han.

”Öh, jag kom på att vi behöver någon matsäck eller så. Det är väl ganska långt till Ö-vik eller?” Ljuger jag, jag vet precis hur lång tid det tar att åka dit och det tar inte mer än en timme med tåget.

”Alice, slog du i huvudet då du hämtade grejerna eller? Du vet väl att det tar knappt en timme med tåget.” säger Stefan och kollar konstigt på mig.

”Right, jag måste ha tänkt på Sundsvall eller något. Fel av mig.” säger jag och rycker på axlarna.

”Du är ju konstig. Kom så går vi och väcker killarna, jag fick mammas nyckel som funkar i alla rum så vi tar oss lätt in till dem.” han kollar fortfarande konstigt på mig medan han börjar gå mot dörren.

Jag följer sakta efter honom och ber tyst för mig själv att Louis har hunnit in till sitt rum.

---

Eftersom ni är världens bästa läsare så får ni kapitlet idag:) För er som inte vet så är Ö-vik en förkortning av Örnsköldsvik, tycker det blev så jobbigt att skriva det hehe.. Jajaaaaa, minst 13 kommentarer från olika personer för nästa kapitel! Och justja, har en fråga till er. Tycker ni att det går för långsamt i novellen eller så? Säg gärna vad ni tycker ♥