Kapitel 34 - Afraid

Tidigare i kapitel 33:
Louis tystnar och jag tittar in i de där underbara ögonen som han har. Inte en rörelse gör jag, jag står bara helt stilla och väntar på hans fortsättning. Han öppnar munnen och jag fäster min blick vid hans läppar.
”-because, Alice... I love you!”
 
(bildlöst kapitel)
 

Alice’s pov –

Mina ben tar mig snabbt ifrån balsalen, och Louis. Envisa tårar rinner långsamt nedför mina kinder och vägrar visst att sluta. Jag vågar inte se bakåt för att se om han följer efter mig. Efter vad som känns som en evighet så kommer jag äntligen fram till dörren jag letat efter. Stefans rum. Jag känner försiktigt på dörrhandtaget och hoppas att han inte har låst. En suck av lättnad far ur mig då dörren lätt glider upp och jag går snabbt in i det mörka rummet och låser dörren efter mig. Jag lutar mig mot dörren och sätter händerna framför ansiktet medan jag sakta glider neråt tills jag sitter på golvet. Tårarna fortsätter rinna utom kontroll och jag hulkar som ett litet barn ned jag försöker skingra tankarna från vad som hände för bara några minuter sedan. Varför sa han sådär? Varför? Varför var han tvungen att göra att så mycket jobbigare än vad det redan är?

 

Plötsligt knackar det på dörren men jag orkar inte svara. Jag bryr mig inte om vem det är, eller jag vet vem det är med jag klarar inte av att svara.

”Alice? Are you there?” hans sköra röst låter bedjande vilket gör att mina ögon tåras ännu mer. ”Alice, I saw you go in trough this door. Please, just open so we can sort this out. I love you.” När han säger de sista tre orden så kvider jag till och tårarna börjar i princip att spruta ur ögonen på mig.

”I can hear you cry Alice.”

“Just leave.” väser jag tillräckligt högt för att han ska höra.

”No, I want to fix this.”

“I don’t want to.”

“Why?”

“Because.”

“Because why?”

“Because-..” ska jag verkligen göra det? Han kommer hata mig för all framtid, och han kommer aldrig mer vilja se mig, ännu mindre prata med mig. Men, det blir bäst så.

”..-I don’t love you.”

”Y-.. You don’t mean that.” hör jag hans röst stamma fram efter att han har varit tyst en liten stund.

”Yes I do. Please Louis, just leave. You and I are done.” jag hör en svag snyftning men sedan blir det tyst.

 

Då orkar jag inget mer. Jag låter tårarna rinna som de vill, jag hulkar och skakar och min kropp stänger av. Jag vet inte hur jag lyckas, men på något sätt så hamnar jag i Stefans soffa och där ligger jag sedan och skakar. Vad har jag gjort? Den första, och säkert den enda killen som älskar mig mer än som vän, har jag precis kört iväg. Och varför gjorde jag det? Jo, för att jag är feg. Han kommer säkert aldrig att förlåta mig, och det har han all rätt till. Men det blir bäst så här. På så sätt så slipper jag sitta här och tro att han fortfarande ska tycka om mig när han åker tillbaka till England. På så sätt slipper jag bli sårad då jag inser att han har glömt vem jag är, och har börjat dejta underbara modeller istället. Mitt hjärta skriker att jag är dum i huvudet, men min hjärna insisterar på att jag har gjort rätt. Head vs. heart. Tårarna verkar ha tagit slut, för nu ligger jag bara och skakar. Jag kryper ihop i fosterställning och hamnar i något mellanstadie mellan sömn och vakenhet, medan en enda mening snurrar runt i mitt huvud. I love you to.

 

”Alice, vad i helvete håller du på med? Du kan ju för fan inte bara försvinna sådär. Vad fan har du gjort och varför är du i mitt rum? Du måste ju höra av dig om du inte kan komma och jobba.” jag vaknar av Stefans ilskna röst ovanför mitt huvud men jag orkar inte öppna ögonen. ”Alice, jag ser att du är vaken. Svara mig.”

Jag känner hur han sätter sig vid mina fötter och jag öppnar ögonen.

”Jag visste väl det. Nå, kan du vara så snäll och berätta varför du har sovit på mig soffa?” frågar Stefan medan jag sakta sätter mig upp.

Jag drar upp knäna till hakan och slår armarna om benen, sedan lutar jag pannan mot knäna och låter mitt hår dölja ansiktet. Sakta känner jag hur tårarna börja rinna nedför kinderna igen, och jag försöker dölja en snyftning men såklart går det inget bra.

 

”Alice? Vad är det? Gråter du?” jag känner hur Stefan flyttar sig närmare och plötsligt känner jag hur han lägger en arm runt min kropp och drar mig till sig. ”Snälla Alice, berätta vad som är fel?” ber han och stryker mig över mitt hår.

”Jag har förstört allt.” mumlar jag.

”Förstört vadå?” han fortsätter att stryka mig över håret och det ger mig en lugnande effekt.

”Jag ljög för honom.” jag sätter mig upp och möter Stefans förvirrade ansiktsuttryck.

”Vem?” frågar han lugnt.

”Louis.”

“Vad ljög du om?”

”Att jag inte älskar honom.”

”Varför gjorde du det?”

”För jag var rädd.”

”Rädd för vadå?”

”Rädd för att han skulle glömma bort mig då han åker tillbaka till England. Rädd för att jag inte ska kunna sluta tänka på honom. Rädd för att bli sårad. Så jag sa till honom att jag inte älskar honom, men det är en så stor och fet lögn. Men det funkade, för nu hatar han mig säkert. Men det blir bäst så.” säger jag helt uttryckslöst medan jag stirrar rakt ut i luften.

”Men Alice. Det blir inte alls bäst så. Det förstår du väll? Märker du inte själv hur du mår just nu? Du är ju som ett nervvrak. Och jag kan inte ens gissa hur Louis känner sig just nu. Du ska veta en sak Alice, att jag aldrig har sett dig så glad som när du ser Louis. Han är bra för dig Alice. Sen att han bor i ett helt annat land, det får man försöka fixa så gott det går..-”

”Han bad mig följa med.” avbryter jag Stefans predikan och han stänger tvärt munnen.

”Va?”

”Han bad mig följa med honom till England.”

”Vad sa du då?”

”Jag försökte gå iväg, men då höll han fast mig och sa att han älskar mig och sen sprang jag hit. Och när han kom hit så sa jag att jag inte älskar honom, men det gör jag Stefan.” nu börjar de där förbannade tårarna rinna igen, fan.

”Vill du följa med honom?” frågar Stefan efter att han har varit tyst en stund.

”Jag vet inte. Jag vill inte bli sårad, det är det enda.”

”Så istället väljer du att såra honom? Även fast du vet vad som hände mellan han och Eleanor?”

”Jag säger ju inte att jag är stolt över det. Det gör så ont att veta att jag har sårat honom. Allt jag vill just nu är att krama honom, att känna hans doft och höra hans röst. Jag saknar honom, fast vi fortfarande är i samma byggnad. Men det blir bäst så här. Han kommer glömma mig tillslut, det blir bäst så.”

”Men snälla Alice, nu får du ju ge dig. Han älskar dig, och du älskar honom. Vad finns det att fundera på? Leta reda på honom och säg vad du egentligen tycker!”

”Nej!” fräser jag och blänger på honom.

”Strunta i det då! Sitt här och göm dig. Skit i personerna du sårar. Skit i att du förstör dig själv. Skit i det bara. Du har världens chans till ett bättre liv, att glömma allt som har hänt dig. Men skit i det bara.” Stefan ställer sig upp och jag ser att han är arg, han brukar aldrig höja rösten åt mig såhär.

”Det blir bäst så här.” mumlar jag och lägger mig ner igen.


Förlåt, det är det enda jag har att säga.

*** ///// # DESIGN BY ELVIRA NYBERG # ///// # COPYRIGHT # ///// ***