Har fått några frågor om vad som kommer hända då den här novellen tar slut och om jag kommer skriva en till novell. Kan börja med att berätta att har planerat att den här novellen kommer bli ungefär 40 kapitel långt, alltså börjar den lida mot sitt slut. wäh. Jag har funderat lite fram och tillbaka på hur jag ska göra. Ska jag göra en ny novell, eller ska jag lämna det bakom mig? Om jag gör en ny novell så skulle det nog inte komma upp flera kapitel i veckan, utan möjligtvis en eller två per vecka. Tror ni det skulle bli bra? Mitt mål med den här bloggen var ju egentligen att skriva minst en novell om var och en av killarna, så jag tror nog att jag kommer fortsätta. Iallafall fram tills det att jag tar studenten till sommaren, sen får vi se hur jag gör. 

Alice pov –

Alla har somnat förutom jag. Jag ligger och kollar på Louis som har somnat bredvid mig. Hans arm ligger tryggt om min midja och jag kan känna hans utandning mot min hud. Jag lyfter blicken lite ovanför honom och kollar ut genom fönstret på andra sidan sängen, och ser att solen håller på att stiga upp över skogen. Jag vänder åter blicken mot Louis’ fridfulla ansikte och kommer tänker på allt som har hänt sedan killarna kom hit till hotellet. Jag är så lycklig att jag vill spricka, men samtidigt så är jag så rädd att jag vill springa och gömma mig. Plötsligt slår det mig, vad händer när killarna åker hem? Det har jag inte ens tänkt på.

”What are you thinking of, love?” hör jag en skrovlig röst säga framför mig och jag väcks ur mina tankar.

”What will happen when you guys go home to England?” jag tittar upp och ser hans förvånade ansikte och innan han har hunnit svara har jag ställt mig på golvet.

”Alice, come back to bed. Please?” ber han samtidigt som han sätter sig upp och klappar bredvid sig på sängen.

Jag skakar bara på huvudet och börjar gå mot dörren. Jag vill inte visa honom att jag håller på att börja gråta. Han har redan fått se det för många gånger.

 

Jag hör hur han ställer sig upp från sängen och går mot mig. Jag går ut från mitt rum och nedför trappan men istället för att gå mot köket och matsalen så går jag åt motsatt håll, till balsalen. Där inne finns det inte mycket, men mitt i salen står ett underbart piano. Det är den andra saken jag älskar med det där rummet. Den första är ett stort panoramafönster som ger en jättefin utsikt över en hästhage som ligger ner över en dal. Och nu då det är soluppgång så ser dalen sagolik ut. Jag sätter mig på pallen som står framför pianot och drar försiktigt med händerna över de aningen dammiga tangenterna. Detta piano används inte så ofta vilket gör att det fort dammat igen.

”Alice, what’s wrong?” Louis smyger upp bredvid mig och sätter sig ned på pallen.

”When you go home to England, you and I never happened. Okay?” min röst skälver och jag känner hur en ensam tår letar sig nedför min kind.

”Why do you say that?” jag hör på hans röst att han är sårad, men istället för att svara så börjar jag röra fingrarna över pianot så att ett ljuvt ljud strömmar från det. 

 

Louis pov - 

Alice siluett lyses upp i det magiska ljuset från morgonsolen utanför fönstret och hon ser nästan ut som en ängel där hon sitter. Hennes fingrar börjar försiktigt en dans över tangenterna på pianot och jag känner igen melodin. Först tror jag att hon bara ska spela men jag inser att jag har fel när de första orden lämnar hennes läppar. Jag tar in dem och inser vad de betyder. Det känns som att jag vill spy men strupen drar ihop sig. Mitt hjärta och min själ slits mer eller mindre i stycken och paniken bubblar upp inom mig. Rösten och pianospelet är så vackert tillsammans men jag vill bara hålla för öronen. Vill inte höra. Min lilla drömbubbla sprängs med en smäll och jag ser den bittra verkligheten komma ikapp. Om ett par dagar kommer jag och killarna åka tillbaka till London för jobb och vardag. Alice kommer stanna på det här hotellet och vi kommer förmodligen aldrig mer att ses. Tanken skär som en kniv i mig och jag står emot instinkten att resa mig upp och slå till något. Jag vet inte vad jag ska göra. Helst av allt hade jag inte velat åka tillbaka, så enkelt det hade varit att bara stanna här med Alice. Förstås vet jag att det inte går och det skulle inte alls bli enkelt. Jag är för fan Louis Tomlinson, medlem i bandet One Direction som råkar vara det största bandet i världen just nu. Alice gör mig galen. Hon finns i varenda ven jag har i min kropp och all min tid går åt till tankar om henne. Underbara tankar, så klart. En vackrare och skörare människa har jag aldrig träffat förr och jag vill ta hand om henne. Under dessa veckor har jag förstått hur svårt hon har att öppna sig för människor och hon har öppnat sig för mig. Jag kan inte bara lämna henne här. Dessutom lovade jag Stefan att inte krossa hennes hjärta. Vad hon har för känslor för mig vet jag inte men jag vet att hon åtminstone ser mig som en vän. Att lämna henne här med ett löfte om att vi kanske kommer ses någon dag är precis samma sak som att krossa hennes hjärta, för jag vet att jag inte kommer kunna hålla det löftet, hur gärna jag än vill.

 

Alice pov -

So this is how the story went

I met someone by accident

who blew me away

who blew me away

 

It was in the darkest of my days

When you took my sorrow and you took my pain

And buried them away, you buried them away

 

And I wish I could lay down beside you

When the day is done

And wake up to your face against the morning sun

But like everything I've ever known

you'll disappear one day

So I'll spend my whole life hiding my heart away

 

Jag låter de sista tonerna från pianot ebba ut och tittar sedan ut genom fönstret på hästarna som går och letar efter lite gräs att äta. Tårarna rinner tyst nedför mina kinder och min andning är hackig. Varför skulle det bli såhär? Varför skulle han komma hit? Varför han? En världskänd artist från ett land jag förmodligen aldrig kommer att kunna besöka. 

”Alice.” hans röst låter bedjande och jag tar ett djupt andetag innan jag vänder mig mot honom.

Han ser alldeles förstörd ut och jag snyftar till. Innan jag hinner göra något mer så har Louis slängt armarna om mig och dragit in mig i en hård kram.

”Please, Louis. Let me go.” hulkar jag och försöker streta emot, men utan resultat. ”Please, let me go.” försöker jag igen men istället så hårdnar hans grepp om mig.

”Come with me.” hör jag honom viska och jag slutar att streta emot.

”What?”

”Come with me.” säger han lite tydligare och lossar på sitt grepp så jag kan kolla på honom.

”Where?”

”Come with me to London.”

“Do not joke with me, it’s not funny”

“I’m not jok...”

”Louis! I said, don’t joke with me! Now, let me go!

Louis trycker mig bakåt så vi får ögonkontakt.

”No I won’t let you go, never! Don’t you understand? I can..”

”What do I have to understand? That you’ll leave me and we’ll never see each other again? That all this was a mistake? That I told you things about my life that you’ll forget as fast as you head back to London? That you’ll forget my whole existence? I have nothing to understand Louis, can you please let me go?”

 

Innan Louis hinner reagera sliter jag mig ur det svaga grepp som återstår i hans fasthållning och reser mig upp från pianopallen. Irriterat torkar jag bort tårarna som envist rinner ner för mina kinder. Jag hatar honom! Jag hatar honom för att han kom hit, för att han vände min värld upp och ner och för att han tänker lämna mig. Precis innan jag når dörren som tar mig ut ur rummet känner jag en hand på min axel. Innan jag vet ordet av har Louis vänt på mig och pressat sina läppar mot mina. Alla elaka tankar om honom försvinner med ett poff och jag besvarar försiktigt hans kyss med slutna ögon. Jag känner hans händer flytta sig från mina axlar och till mina kinder där de försiktigt torkar bort mina tårar. Själv låter jag mina fingrar hitta sin väg över hans kinder, som är blöta. Försiktigt öppnar jag ögonen och skådar dem, det är tårar. Louis gråter. Detta får mig att hulka till och jag drar mig smått ifrån honom. Plötsligt möter jag ett par glansiga, blå ögon som ser allt annat än lyckliga ut. Min blick flyttar sig till mina fingrar som försöker torka bort hans tårar. Det kommer hela tiden nya. De är varma och jag är helt paralyserad av dem.

 

”Can you please listen to me?”

Jag svarar inte men flyttar tillbaka min blick till hans ögon. Louis tar tag runt min midja med ett hårt grepp.

”I won’t let you go untill you’ve listened to me...”

En paus.

”When we first went here I thought it would be terrible. My heart was broken and didn’t want to spend a month in the forest. Eleanor filled my mind and I thought I would break apart...”

”Why do you tell me this?”

”Listen to me, please”

Louis ger mig en blick som får hela mitt inre att rasa. Han ser så otroligt ledsen ut att det gör ont i mig, jag vill inte se honom sådan.

”Okay” Mitt svar blir mest en viskning, men han hör.

 

”I thought I would fall apart, but then I got to know you! You just were there and you looked so sad, something in your eyes was missing. I felt like I had to take care of you, make you smile. In the beginning you were like..far away and I didn’t reach you. Luckily you became more and more comfortable around me and the lads and then I got to know you for real. When you opened up for me, I can tell that I was the luckiest man on the planet. Not for what has happened to you but that you trusted me enough to do that. You can’t even imagine how scared you made me when you just disappeared in to the woods or when I saw you lay there in all that mirror glass! And you can’t imagine how happy I were when you kissed me in the forest, it was like a whole new world to me! Alice, you make me happy and I can see that I make you happy. I like your smile, you have a lovely smile. And your eyes, they’re like an ocean! The color of your hair, it’s wonderful! You are wonderful... I want you to come with me to London because..-”
Louis tystnar och jag tittar in i de där underbara ögonen som han har. Inte en rörelse gör jag, jag står bara helt stilla och väntar på hans fortsättning. Han öppnar munnen och jag fäster min blick vid hans läppar.
”-because, Alice... I love you!”

---

Ojoj... What do you think? Måste bara säga ett stort tack till min underbara kusin som har hjälpt mig med det här kapitlet. Så var underbara och klicka er in och läs Emelias novellblogg HÄÄÄÄÄÄÄÄR!

Ska vi försöka få 20 kommentarer till det här kapitlet? Vet att det kan bli svårt, men vi kan väl iallafall prova? ♥

 

Jag är jätteintresserad av att veta hur gamla ni som läser den här novellen är. Så klicka gärna in i lådan här :)

 

 

“We are so stupid!” utropar Harry och slår sig själv på pannan.

”Why?” jag tittar förvirrat på honom medan de andra börjar skratta.

”Lou really likes her to! We should have realized that the reason she has acted weird sometimes is because Lou has been there.” flinar Harry.

“We just have to make Alice realize how she really feels and then they can be a couple!” säger Niall glatt.

“Actually.” hör vi Louis från sängen. ”We’ve kissed.” 

(bildlöst kapitel)

Louis pov –

Killarna vänder sig hastigt mot mig med ögon stora som golfbollar och hakorna är i princip nere i golvet.

”You’ve done what?” frågar Harry högt.

“I’ve kissed her.” säger jag lugnt och ett leende smyger sig på mina läppar.

”Wow, when?” frågar Niall med det där stora leendet som bara han kan göra.

”When we were out, searching for her. I found her, talked and then we kissed.” säger jag enkelt.

“How did it feel?” piper Zayn tjejigt och sätter sig i skräddarsits och kramar om en kudde sådär som tjejer gör ibland. ”Tell us everything.”

”You are such a girl.” suckar Liam åt Zayn och ruffsar om hans hår. “But yeah, how was it?” frågar han sedan och kollar på mig och ler.

”Okay, when I first kissed her I guess I surprised her. Because she slapped me.” Harry frustar till av skratt men visar att jag ska fortsätta. ”So I gave her some space and she just stood there quiet. I began to appologize but then she kissed me.” säger jag och tänker tillbaka på vad som hade hänt i skogen mellan mig och Alice.

Jag vill inte berätta för killarna vad jag och Alice hade pratat om, det känns för privat. Eller, jag kan ju berätta vad som helst för killarna. Men för att respektera Alice så väljer jag att inte berätta för dem.

”You know. If you break her heart, I have to kill you.” säger Stefan med en allvarlig min, men jag ser hur det glimmar av glädje i hans ögon.

”I promise. I will not break her heart.” säger jag mjukt och blickar ned på Alice men blir förvånad då mina ögon möter Alices blåa ögon. ”You’re awake.” konstaterar jag.

”I’m awake.” säger hon med skrovlig röst och ena mungipan vrids uppåt i ett snett leende.

”She’s awake!” utropar Harry och hoppar upp från madrassen som han sitter på.

 

De andra ställer sig också upp och ler som galningar allihopa. De kommer fram och pratar lite med Alice och vi berättar för henne vad som har hänt. Stefan säger att han har berättat för oss om hur hon hade det innan hon kom hit och allt det där. Man kan se att hon blir rädd, hon liksom kryper ihop och det lyser av osäkerhet i hennes ögon.

”It’s okay. We love you Alice.” säger Liam lugnt och ger henne en kram.

”Yeah! Now, we are your family too.” säger Zayn och klappar henne på ena benet och hon ger honom ett försiktigt leende.

”What happened to my hand?” frågar Alice plötsligt och synar sin hand som är inlindad i handuken.

”You had one of your nightmares, and you cut yourself with a piece of glas from the mirror in your bathroom.” säger Stefan lugnt.

“Not again.” stönar Alice och sätter den friska handen på pannan. ”Is it bad?”

”Not really. It’s not that deep, you’ve done worse before.” Stefan är fortfarande lika lugn.

”What do you mean that she has done worse?” Niall låter förskräckt och har spärrat upp ögonen.

”She has cut herself before in her sleep.” Alice slår ned med blicken och fingrar på täcket.

Alla blickar vänds mot Alice. Hon tar ett djupt andetag och visar sedan upp sin högra handled. Man får verkligen titta noga för att se, men på hennes handled så kan man skymta ett mörkt rosa streck. Jag tittar upp från Alices handled och inspekterar istället hennes ansikte. Hon har börjat få tillbaka färgen i ansiktet och hennes ögon flackar lite osäkert mellan oss killar.

”Can’t we watch a movie? I’m not tired at all.” frågar hon efter en liten stund och sätter sig tillrätta I sängen.

”Sure. What do you want to see?” säger Harry och kryper fram till hyllan med filmer igen.

”Can we pleeease watch a scary movie?” frågar Niall och tittar förväntansfullt på oss andra.

”It’s okay with me.” säger Alice och rycker oberört på axlarna.

Vi andra säger också att det går bra, förutom Zayn som knorrar lite om att den inte får vara allt för läskig. Harry letar fram en film från hyllan och sätter in skivan i spelaren, sen lägger/sätter dem sig på madrasserna nedanför sängen med ryggarna mot mig och Alice.

 

Då det blir läskigt en bit in i filmen så piper Alice till och slår händerna för ansiktet och sätter sig nästan i knäet på mig. Jag lägger förvånat armarna om henne och hon tittar försiktigt fram mellan sina fingrar. När hon ser att det inte är så läskigt längre så pustar hon ut och riktar uppmärksamheten mot tv’n igen, medan min uppmärksamhet är riktad mot henne. Hennes ögon flimrar från ljuset av tv’n och hon har en liten rynka mellan ögonbrynen. Utan att tänka mig för så stryker jag lätt med ena handen över hennes kind. Hon vänder sig förvånat mot mig och möter frågande min blick.

”You are beautiful.” viskar jag så tyst att bara hon kan höra.

”No I’m not.” mumlar hon samtidigt som hon slår ned med blicken.

Jag sätter ett finger under hennes haka och vinklar försiktigt upp hennes ansikte mot mitt.

”Yes, you are beautiful.” viskar jag igen och stryker henne på kinden.

Jag ser hur det rycker lite i hennes ena mungipa innan hon suckar och vänder sig mot tv’n igen.

”Alice.” viskar jag och hon vänder sig mot mig igen.

”You are really beautiful.” säger jag bestämt samtidigt som jag lägger mina händer om hennes kinder och trycker försiktigt mina läppar mot hennes.

Hon stelnar först till, som vanligt. Men sedan slappnar hon av och kysser försiktigt tillbaka. Plötsligt så hörs en gäll bussvissling och Alice kastar sig förskräckt bakåt ifrån mig. Vi kollar oss förvirrat omkring och ser att killarnas huvuden inte är riktade mot tv’n, utan är riktade mot mig och Alice istället. Harry vickar ”förföriskt” med ögonbrynen och Niall och Zayn gör pussljud mot varandra. Stefan och Liam sitter bara och skrattar tyst för sig själva. Alice slår generat händerna för ansiktet och jag kastar en kudde på tomtarna som sitter nedanför sängen.

”Ey, guys. You’re missing the movie.” säger jag och nickar mot tv’n.

”Nah, it’s more fun to watch you and Alice. You’re so cute.” piper Harry och slänger sig om halsen på Liam.

”Leave them alone Haz.” säger Liam lugnt och befriar sig från Harrys omfamning.

”Fine.” säger Harry motvilligt med putande underläpp och vänder sig mot tv’n igen och resten av killarna följer hans exempel. 

---

Nu är jag äntligen tillbaka! Dock med ett lite kortare kapitel än vanligt, men jag lovar, nästa kapitel kompenserar upp rejält för det!! Jag är ledsen att det har tagit sån himla tid för det här kapitel att komma upp, men det har helt enkelt varit mycket på gång för den här 18 åringen... Hoppas att jag inte har tappat massa läsare nu bara för det, håller tummarna.

Men ska vi försöka få ihop minst 15 kommentarer för nästa kapiel? Jag lovar, det är värt det, som fan!Y