Just nu är jag världens gladaste för jag och Emelia har biljetter till killarnas konsert i Sverige i sommar!!!!!!!! ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHH ståplats till och med! Jag är så glad just nu IIIIH!!!!! Har någon av ett lyckats få tag på en biljett än? :D

”Är det någonting?” hon kollar frågande på mig och jag skakar på huvudet.
”Nej, är bara glad att vi äntligen har kommit iväg.” hon nickar förstående och vänder sedan tillbaka sin uppmärksamhet mot tidningen hon höll på att läsa.
Jag sätter mig mer bekvämt och låter sedan ögonlocken glida igen åter en gång. Jag känner hur det pirrar till i magen och ler lite för mig själv. Det här är början på mitt nya liv.

~

Otåligt står vi och väntar på att rullbandet ska börja röra på sig så att vi kan få våra väskor. Frustrerat lägger jag armarna i kors och stampar lätt med foten i golvet utan att slita blicken från öppningen i väggen där väskorna när som helst ska komma ut från. Tjejerna ser minst lika otåliga ut och jag förstår dem.
"Come o-.." börjar jag men blir avbruten av att bandet börjar röra på sig.
Jag ger mig själv en mental high five, för så cool är jag, innan jag tränger mig framför en gubbe i kostym och börjar spana efter mina två väskor. Väska efter väska åker sakta förbi mig utan en skymt av mina egna. Julie och Stella har nu båda fått tag på sina väskor, och såklart ska det vara mina som ska komma allra sist, om ens någonsin. Äntligen så ser jag mina färgglada väskor komma åkandes mot mig.
"Yes!" hojtar jag och sträcker upp armarna i en segergest utan att bry mig om blickarna jag får från folket runt omkring mig. Snabbt drar jag åt mig väskorna och baxar så fort jag kan iväg dem till tjejerna som har ställt sig en bit ifrån allt folk för att inte vara i vägen.
"Jag trodde nästan du skulle bryta ihop där ett tag." flinar Stella när jag kommit fram till dem.
"Det trodde jag med." svarar jag henne. "Ska vi försöka få tag på en taxi eller ska vi ta tåget?" vi bestämmer oss för en taxi för ingen av oss orkar kånka runt på väskorna i ett tåg, och sedan börjar vi röra på oss för att leta rätt på utgången, och förhoppningsvis en taxi.

När skjutdörrarna öppnas framför oss så möts vi av regn. Efter alla historier jag har hört om att det alltid ska regna i England så blir jag inte särskillt förvånad. Snabbt stegar Julie fram till en stillastående taxi och frågar föraren om den är ledig. Hon får ett ja till svar och snabbt packar vi in våra väskor i bagaget på taxin, fast en väska får vi ha i knät för den fick inte plats där bak. Taxin börjar rulla och snart ligger flygplatsen bakom oss. Först åker vi förbi massor av åkrar och ängar, men efter ett tag så susar fler och fler hus förbi och tillslut så är vi inne i en livlig stad. Vi trycker nästan näsorna mot bilfönstrena där bak för att kunna se så mycket som möjligt av den fina staden vi kör i. London. Min hjärna har fortfarande inte hunnit registrera att vi faktiskt är här, i London, och att vi faktiskt ska bo här!
"We're here." säger han som har kört oss och nickar mot en lägenhetsbyggnad till vänster om oss.
"Thank you." ler jag och ger honom den rätta summan pengar innan jag går ur taxin och baxar ut mina väskor från bagaget.
Det regnar fortfarande, men det är inte så mycket. Vi släpar trött våra väskor genom porten till huset och där inne möts vi av värme. Rätt fram så ser vi typ en reception och bakom sitter en kille som är i kanske 20års åldern. Vi går fram till honom och han tittar upp från tidningen som han sitter och läser.
"Hi, how can I help you guys?" säger han med ett leende som kan få vem som helst på fall.
"Hi, I think this is the appartmenthouse where we are going to live?" mitt svar blir mer som en fråga och han ger mig ännu ett leende.
"Let's see. What's your names, loves?" frågar han och klickar på datorn han har framför sig.
"Joselyn Hammarsten, Stella Johansson and Julie Silverstedht." han nickar och knappar fort in våra namn på datorn.
"You're not from here, right?" frågar han och vi skakar på våra huvuden.
"We just moved here from Sweden." svarar Stella med ett stort leende.
"Cool! I like Sweden, I actually know a little swedish."
"Let's here it." flinar Stella och killen harklar sig.
"Jag heter Liam Payne. Jag gillar köttbullar." det är inte perfekt, men man hör att det är svenska.
"You're good." skrattar jag och tjejerna håller med mig.
"Well thank you. And this is the house you're going to live in. You're in appartment 311. The first number stands for the floor of the appartment. So your appartment is on the third floor." Han sträcker över tre nycklar till oss och några papper där det står lite information om byggnaden. "The lobby is always staffed, so if there is any problems or if you're wondering about something you just have to come down here and we'll help you. And we have a spare key down here if you lost one of yours."
"Thank you for the help." säger Julie och tar en av nycklarna.
"Yes, really thank you." Stella tar den andra nyckeln och börjar sedan gå mot hissen längre bort.
"Bye Liam." jag tar den tredje nyckeln och börjar gå mot hissen jag med.
"See you around." hör jag Liam säga bakom mig och jag vänder mig om och ger honom ett stort leende och en nick inna jag går in i hissen.

"Wow, han var verkligen sjukt snygg. Jag tror jag kommer trivas här." säger Stella drömmande och biter sig i läppen.
"Lugna sig nu, vi har bara varit här i nån timme och du börjar redan drömma om pojkar." skrattar jag och puttar mjukt på henne.
"Och förresten så såg han ut att bara ha ögon för Joss." flikar Julie in.
"Men det hade han väl ändå inte-.." börjar jag men blir avbruten av Stella.
"I know. Jag kanske ska färga håret blont som Joss så kanske jag också får beundrare." hon börjar pilla med mitt hår och ser väldigt fundersam ut.
"Men skärp dig." jag slår bort hennes händer medan hissen plingar till och dörrarna öppnas till en lång korridor med massor av dörrar. "Du kan få vilken kille som helst, bara genom att blinka typ." fortsätter jag säga åt Stella medan vi drar väskorna genom korridoren och letar efter en dörr med vårat nummer på.
Hon ska precis börja säga emot då vi kommer fram till våran dörr och jag låser snabbt upp och kliver in. Hallen är inte så stor så med tre tjejer med två väskor var så blir det snabbt trångt. Vi kränger av oss våra blöta skor och går sedan längre in i lägenheten. Väskorna tar vi reda på sen eller något. Bakom den dörren som är närmast oss så döljer sig en toalett. Helt okej storlek, med ett badkar till och med. Mitt emot toalettdörren så är en dörr in till ett litet förråd, eller kanske till och med en liten walk in closet om man vill det. Vi får se vad vi gör det till. Går man längre in i korridoren så kommer man till köket och vardagsrummet. Vi hittar tillslut även tre sovrum. Vi kommer överrens om vem som ska ha vilket sovrum och sedan går vi och hämtar väskorna från hallen och ställer in dem i respektive sovrum. Förra veckan så beställde vi lite möbler från IKEA, och som tur var så har de redan hunnit komma, dock så måste vi bygga ihop dem själv. Men vad gör det egentligen? Vi är i London. Fucking London! Jag lämnar mina väskor i ett hörn av mitt rum och går sedan in i Julies rum.
"Ska vi hjälpas åt att bygga ihop allt?" hon svarar ja så vi börjar bygga ihop hennes sängram.
"Stella!" ropar jag efter ett tag.
"Vad?" hör jag henne svara från någonstans i lägenheten.
"Kom och hjälp till att bygga ihop Julies saker." hon svarar inte men vi hör fotsteg och snart står hon i dörröppningen.
"Ge mig en skruvmejsel så fixar jag byrån." säger hon och jag kastar en mejsel till henne.

"Att det är så stor skillnad på svenska mataffärer och engelska." Julie kollar sig förundrat omkring och jag håller med henne.
Just nu är vi inne i nån sorts supermarket och letar efter mat och nödvändigheter. Än så länge har vi lyckats hitta grejer till badrummet, typ tandkräm och sånt. Nu går vi bara planlöst omkring och plockar på oss grejer som vi tycker är användbart. När vi kommer fram till kassan så har vi ändå lyckats fylla nästan en hel vagn med olika grejer. Vi betalar och packar ned alla grejer i påsar. Sedan börjar vi våran vandring tillbaka till lägenheten. När vi kommer utanför skjutdörrarna på affären så hör vi en gäll bussvissling. Alla tre vänder snabbt huvudena mot hållet visslingen kom ifrån och där, intill väggen av affären så sitter två killar. Båda har äckliga flin fastklistrade i ansiktet och deras ögon följer nöjt efter oss medan vi går.
"Nice ass!" skränar den blonde av dem efter oss och den mörkhårige busvisslar. "Come on over here and let me touch it!" fortsätter den blonde med en dialekt som jag på nåt sätt känner igen.
Vi alla tre ger den mörka blickar och fortsätter gå.
"Oh, they are sassy. I like it." säger en av dem.
Jag vänder mig om för att ge dem långfingret, men min blick möter ett par kristallblåa ögon som intensivt stirrar in i mina och fjärilarna i min mage börja flaxa runt. Dom känns så bekanta på något sätt. Precis som att jag har sett dem förut. Plötsligt kommer jag på vad jag skulle göra och viker upp mitt långfinger mot dem.
"See you later babes." svarar dem med och skrattar medan våra ben färdar oss längre och längre bort från dem.
"Gosh, kunde dom va lite mer dryga?" suckar Stella när dom inte längre är inom vårat synfällt.
"Eller hur, jag förstår inte hur killar kan tro att man ska tycka om dem när de håller på sådär." Julie himlar med ögonen och jag instämmer.
"Men verkade inte den där blonda bekant? Det känns som att jag har träffat honom förut." tänker jag högt för mig själv.
"Eh, Joss? Du har väl ändå aldrig varit här i London förut? Du kan omöjligt ha träffat den där typen förut." Julie kollar konstigt på mig men jag rycker bara på axlarna.
"Nej det har jag inte. Det kändes bara som att jag har träffat honom förut. Men jag kan ju ha sett fel." suckar jag medan jag öppnar dörren till lobbyn i vårat hus.
"Hey girls!" hör vi en glad röst bortifrån receptionen.
"Hey Liam!" hälsar vi alla tre i kör och går fram till honom. "What are you up to?" frågar Stella och ler mot honom.
"Just finishing up some work before I quit for the day." han slänger ett öga på armbandsuret på hans handled och ler sedan mot oss. "Wich is now!" han tar sin jacka från en krok och går sedan ut genom en dörr ut till lobbyn.
"So what are you girls going to do now?" frågar han då han kommer fram till oss.
"Just cook some food and then build our furniture together and stuff." suckar jag, jag får ont i huvudet bara av att tänka på alla möbler som är kvar att bygga ihop.
"If you want, I can help you with that?" mumlar Liam och kliar sig i nacken. "I know that you barely know me, but I would love to help you guys." Aaw, han verklar lite nervös, gubben då.
"Of course! We would love some help from a strong man." Stella ler stort och visar hennes perfekta tandrad medan hon mjukt lägger sin hand på Liams överarm, medan jag och Julie nöjer oss med att bara nicka och le.
"Great!" ler Liam försiktigt och sedan börjar vi gå mot hissen med våra matkassar.

Jag och Julie hamnar bakom Stella och Liam så jag har chans att prata lite med Julie.
"Hon verkar verkligen gilla honom." säger jag tyst och nickar mot paret framför mig.
"Ja,han verkar som en bra kille så jag hoppas hon får honom på fall." flinar Julie och jag håller med henne.

"Thank you so much for the help Liam!" pustar jag och faller ihop i våran nymonterade soffa.
"No problem, you guys are really funny so it was just fun." jag ger Liam en high five och faller sedan tillbaka i soffan.
Klockan är runt tio på kvällen och vi har äntligen lyckats bygga ihop alla möbler. Jag tror inte vi hade blivit klara nu om det inte hade varit för Liam. Han var verkligen en ängel. Vi trodde han skulle springa iväg en gång då vi tjejer fick nåt psykbryt och började skrika på varandra på svenska men han stannade. Stackarn.
"Well, I think it's time for me to go home, my roommate is probably wondering where I am." gäspar Liam och sträcker på sig som en katt.
"You have a roommate?" frågar Stella nyfiket och Liam nickar.
"Yea, his name is Harry." säger Liam medan han ställer sig upp och kramar om var och en av oss. "You should meet him someday, he's a real nice lad."
"That would be great." ler jag och tjejerna håller med mig. "It's not like we know that much people here. Including you Liam there is, oh wait! We only know you."
"Well, then I'll introduce you to him someday. Bye girls!" är det sista vi hör av Liam innan ytterdörren smäller igen och visar att han har lämnat lägenheten.
"Han är bara så jävla snygg!" stönar Stella och begraver ansiktet i sittdynan på soffan.
"En riktig gentleman är han också." skrattar jag och får ett ohörbart svar från soffkudden.
"Nä men vad säger vi. Ska vi kanske ta och sova? Jag vet inte med er, men jag är helt slutkörd." säger Julie medan hon sträcker på sig så hennes rygg knakar.
"Låter bra det." säger jag efter att en stor gäspning hade smitit från min mun.
"Pax för badrummet först!" hojtar Stella och flyger upp från soffan och springer in på toan.
"Hur blev vi vän med henne egentligen?" frågar jag Julie som bara skrattar och skakar på huvudet.
"Jag hörde det där!" hör vi Stella ropa inifrån toan.

Klarvaket öppnar jag ögonen och stirrar upp i det vita taket. Jag inser sedan att det inte är mitt rum som jag ligger i så kollar jag mig förvånat omkring och undrar vars fan jag är innan jag fattar att det är visst mitt rum. Det är bara inte mitt rum i Sverige, utan mitt rum i London. Jag facepalmar mig själv innan jag lägger mig ned i sängen igen och sluter ögonen en stund.
Jag måste ha somnat om för plötsligt väcks jag av att min mobil vibrerar under kudden. Långsamt letar jag reda på mobilen och drar med fingret över skärmen så jag svarar.
"Hallå?" kraxar jag med min, åh så otroligt fina, morgonröst.
"Hej älskling." hör jag Niklas kvittra på andra sidan luren och innombords suckar jag. "Du ringde aldrig igår." fortsätter han sedan ledset. Fan, det hade jag ju totalt glömt bort, tänker jag och facepalmar mig igen. Det är någonting jag gör väldigt ofta.
"Sorry Niklas. Vi ville bara få ihop alla möblerna och sånt och vi blev inte klara förän sent på kvällen." suckar jag trött och drar fingrarna genom håret.
"Det är lugnt. Jag ville bara höra så att ni hade kommit fram ordentligt och att ni inte hade dött. Jag saknar dig." han låter så himla ledsen och det ger mig dåligt samvete, för i själva verket har jag inte ens tänkt på Niklas sedan flyget typ. "Älskling? Är du kvar?" hör har Niklas röst igen och skakar på huvudet för att få bort mina tankar.
"Ja, jag är kvar. Och ja, vi kom fram ordentligt och ingen av oss har dött. Du behöver inte oroa dig." säger jag med len röst och försöker att inte sucka högt.
"Bra. Är lägenheten fin? Gick det bra att bygga ihop allting själva?" Han matar på med frågor och jag gnider frustrerat fingrarna mot min tinning.
"Ja den är jättefin, och vi fick hjälp med att bygga ihop en del av möblerna."
"Hjälp? Av vem då?" Jag hör tydligt misstänksamheten i hans röst och suckar tungt.
"Han heter Liam och han jobbar nere i lobbyn här i huset. Han är jättetrevlig och var snäll och hjälpte oss med möblerna."
"Okej. Är han snygg då?" nu tar mitt tålamod slut och jag sätter mig snabbt upp.
"Niklas för fan, skärp dig! Sluta upp med att vara så jävla sotis för minsta lilla, vi har pratat om det här förut. Och föresten så har Stella första tjing på honom så du har inget att oroa dig för. Tänker du hålla på såhär bara för att jag har råkat skaffa mig en vän som är en kille så tror jag inte det här kommer funka. Så antingen slutar du upp med att vara så himla svartsjuk och litar på mig eller så kan jag inte längre vara tillsammans med dig." fräser jag och det blir tyst på andra sidan av linjen.
Han har alltid varit såhär, blir svartsjuk för minsta lilla. Jag har tappat i princip all kontakt med mina killvänner tack vare att dom inte har stått ut med att Niklas har hållt på som han gör när han blir sotis. Och vi har haft åtskilliga bråk om det men han verkar då aldrig kunna lita på mig.
"Förlåt." hör jag efter en stunds tystnad. "Det är bara så svårt när jag saknar dig så mycket och jag vet att jag inte kan träffa dig."
"Visst. Jag måste gå nu. Hejdå." säger jag och lägger på innan han hinner svara.
Jag kastar mobilen till fotändan av sängen och slänger mig sedan ner i sängen med ansiktet ned i kudden. Jag ger ifrån mig ett kvävt skri och sparkar frustrerat med benen. Att killar kan vara så jobbiga.

---

Kapitel två här då! Jag har försökt att skriva det lite längre så jag hoppas ni tycker om det! Glöm inte att kommentera nu..
(Och jag har ingen aning om hur texten blev såhär stor heller...)

 

 

Jag känner basens vibrationer gå genom min kropp medan jag hoppar i takt till musiken. Alkoholen i kroppen gör så att det känns som att jag snart lyfter från marken jag står på. Jag viftar med händerna uppe i luften och böjer huvudet bakåt så jag kan se den stjärnklara himlen ovanför oss. Jag känner hur ett enormt leende letar sig fram på mina läppar och jag låter ett högt skratt smita ut genom min mun. Jag sänker blicken från stjärnorna och försöker istället fokusera den på mina två vänner som står och hoppar hejvilt bara någon meter ifrån mig. Mina vapendragare, mina kompanjoner, mina mongos. Kärt barn har många namn, är det inte så man säger? Tillsammans har vi rest hit till Barcelona för att fira nyår, glömma allt vad Sverige heter och bara ha roligt några dagar. Men jag trodde inte det skulle vara så här lätt att lämna allt för en stund. Hemma i Sverige så finns min familj, min pojkvän. Min pojkvän ja, honom hade jag nästan glömt bort. Efter att ha druckit några drinkar så känner jag allt annat än ångest över att vara borta från honom, och det är faktiskt ganska skönt. Plötsligt avbryts musiken och jag hör hur folk börjar räkna ner.
”10, 9, 8… ” Jag går fram till mina vänner och räknar högt ner tillsammans med dem.
”7, 6, 5…” På något sätt får jag ett glas med en klarröd vätska i handen, precis som mina vänner.
”4, 3, 2…” Precis då jag ska skrika ut den sista siffran så känner jag att någon tar tag om mitt ansikte och sedan känner jag ett par läppar mot mina.

Med all alkohol som flödar i min kropp så gör jag inget motstånd, utan lägger istället armarna runt nacken på personen jag kysser och drar honom närmare mig. Jag öppnar osäkert munnen då jag känner hur hans tunga dras över min nedre läpp men glömmer snabbt att vara osäker då våra tungor börja leka med varandra. Om det ännu är möjligt så trycker jag mig ännu närmare honom medan hans händer åker upp och nedför min baksida. Det känns som att ingenting annat spelar roll, bara jag får fortsätta kyssa den här personen. Fjärilarna i min mage gör uppror när han försiktigt men bestämt biter tag i min underläpp en sekund. Jag känner hans andedräkt precis vid mitt högra öra och håret i nacken reser sig på mig.
”Happy new year, love.” hör jag han viska med en dialekt jag inte riktigt kan placera, innan han kysser mig precis under örat så jag tror att mina ben när som helst ska ge vika.
Jag öppnar snabbt ögonen och framför mig ser jag ett par kristallblåa ögon som ger mig en blinkning innan han försvinner i folkmassan. Förstenad står jag, mitt bland allt nyårsfirande folk som skriker gratulationer till varandra och med fyrverkerier som sprängs över mitt huvud, och fattar inte vad som precis hände.
Vem var han?
-
Joselyn, som den här flickan heter, är 19 år och ska snart fylla 20. Hon lever, enligt henne, ett helt vanligt svenne-liv i Västerås. Hon tog studenten förra året och har sedan dess jobbat på Ica. Kanske inte världens roligaste jobb, men det ger lite pengar i alla fall. Hon har ännu inte flyttat hemifrån, vilket hon verkligen inte tycker om. Hon vill komma ut i världen, se saker som hon tidigare inte sett. Hon och hennes pojkvän har varit tillsammans sedan första året på gymnasiet, alltså lite mer än tre år. Joselyn älskar honom, men någonting har förändrats. Hon kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men hon känner inte samma sak för honom längre. Tillsammans med hennes två bästa vänner, Stella och Julie så blir allt ett äventyr. Dom far runt i Västerås som tre virvelvindar, planerar resor, framtiden och allt vad man kan tänka sig att tre tjejer i 20 årsåldern kan ha för sig i en skitstad som Västerås.
Nu äntligen, efter flera år av planerande, så har dom tre tjejerna äntligen lyckats fixa en lägenhet i London. Alla tre är förväntansfulla, tänk vilka äventyr som väntar på dem där. Men hur kommer det gå för Joselyn och hennes pojkvän? Kommer de kunna hålla ihop trotts att det är ett hav emellan dem? Kommer det verkligen att funka? Ingen vet säkert, så det kanske är dags för äventyret att börja.

---

Så, mina kära vänner. Här har ni prologen till min nya novell. Tror ni att det är någonting som ni kommer läsa eller verkar det bara som skit? Ett stort tack till min käre kusin som hr gjort trailern också! Jag ska försöka få upp ett kapitel i veckan, men jag lovar ingenting. Btw, nu har jag haft den här bloggen i lite mer än ett år! Shit vad tiden går fort alltså...

 

Ni förstår inte hur mycket jag skäms över att behöva säga det här, men det blir inget avslut på Let me find out your secret. Jag har absolut NOLL inspiration eller idéer till den så det får helt enkelt bli så här. Men, istället kan jag glädja er med att jag har påbörjat en ny novell! Håller i skrivande stund på att knåpa på kapitel två och min käre kusin har fixat en trailer till den. För er som vill veta så kommer den handla om Niall och han kommer, hör och häpna, vara en badboy! Jag försöker bestämma om killarna ska vara kända eller inte, men vi får se. Ni lär ju märka hur det blir om inte annat. Men jag kommer i alla fall skriva några kapitel innan jag publicerar något här, bara så att jag har ett litet förråd ifall jag skulle få idétorka eller något sånt. Så håll ut ett litet tag till, för snart kommer det bli liv på den här bloggen igen (en ny design ska jag också försöka att fixa ihop...)!

PUSS PÅ ER ♥

Alice’s pov –

Mina ben tar mig snabbt ifrån balsalen, och Louis. Envisa tårar rinner långsamt nedför mina kinder och vägrar visst att sluta. Jag vågar inte se bakåt för att se om han följer efter mig. Efter vad som känns som en evighet så kommer jag äntligen fram till dörren jag letat efter. Stefans rum. Jag känner försiktigt på dörrhandtaget och hoppas att han inte har låst. En suck av lättnad far ur mig då dörren lätt glider upp och jag går snabbt in i det mörka rummet och låser dörren efter mig. Jag lutar mig mot dörren och sätter händerna framför ansiktet medan jag sakta glider neråt tills jag sitter på golvet. Tårarna fortsätter rinna utom kontroll och jag hulkar som ett litet barn ned jag försöker skingra tankarna från vad som hände för bara några minuter sedan. Varför sa han sådär? Varför? Varför var han tvungen att göra att så mycket jobbigare än vad det redan är?

 

Plötsligt knackar det på dörren men jag orkar inte svara. Jag bryr mig inte om vem det är, eller jag vet vem det är med jag klarar inte av att svara.

”Alice? Are you there?” hans sköra röst låter bedjande vilket gör att mina ögon tåras ännu mer. ”Alice, I saw you go in trough this door. Please, just open so we can sort this out. I love you.” När han säger de sista tre orden så kvider jag till och tårarna börjar i princip att spruta ur ögonen på mig.

”I can hear you cry Alice.”

“Just leave.” väser jag tillräckligt högt för att han ska höra.

”No, I want to fix this.”

“I don’t want to.”

“Why?”

“Because.”

“Because why?”

“Because-..” ska jag verkligen göra det? Han kommer hata mig för all framtid, och han kommer aldrig mer vilja se mig, ännu mindre prata med mig. Men, det blir bäst så.

”..-I don’t love you.”

”Y-.. You don’t mean that.” hör jag hans röst stamma fram efter att han har varit tyst en liten stund.

”Yes I do. Please Louis, just leave. You and I are done.” jag hör en svag snyftning men sedan blir det tyst.

 

Då orkar jag inget mer. Jag låter tårarna rinna som de vill, jag hulkar och skakar och min kropp stänger av. Jag vet inte hur jag lyckas, men på något sätt så hamnar jag i Stefans soffa och där ligger jag sedan och skakar. Vad har jag gjort? Den första, och säkert den enda killen som älskar mig mer än som vän, har jag precis kört iväg. Och varför gjorde jag det? Jo, för att jag är feg. Han kommer säkert aldrig att förlåta mig, och det har han all rätt till. Men det blir bäst så här. På så sätt så slipper jag sitta här och tro att han fortfarande ska tycka om mig när han åker tillbaka till England. På så sätt slipper jag bli sårad då jag inser att han har glömt vem jag är, och har börjat dejta underbara modeller istället. Mitt hjärta skriker att jag är dum i huvudet, men min hjärna insisterar på att jag har gjort rätt. Head vs. heart. Tårarna verkar ha tagit slut, för nu ligger jag bara och skakar. Jag kryper ihop i fosterställning och hamnar i något mellanstadie mellan sömn och vakenhet, medan en enda mening snurrar runt i mitt huvud. I love you to.

 

”Alice, vad i helvete håller du på med? Du kan ju för fan inte bara försvinna sådär. Vad fan har du gjort och varför är du i mitt rum? Du måste ju höra av dig om du inte kan komma och jobba.” jag vaknar av Stefans ilskna röst ovanför mitt huvud men jag orkar inte öppna ögonen. ”Alice, jag ser att du är vaken. Svara mig.”

Jag känner hur han sätter sig vid mina fötter och jag öppnar ögonen.

”Jag visste väl det. Nå, kan du vara så snäll och berätta varför du har sovit på mig soffa?” frågar Stefan medan jag sakta sätter mig upp.

Jag drar upp knäna till hakan och slår armarna om benen, sedan lutar jag pannan mot knäna och låter mitt hår dölja ansiktet. Sakta känner jag hur tårarna börja rinna nedför kinderna igen, och jag försöker dölja en snyftning men såklart går det inget bra.

 

”Alice? Vad är det? Gråter du?” jag känner hur Stefan flyttar sig närmare och plötsligt känner jag hur han lägger en arm runt min kropp och drar mig till sig. ”Snälla Alice, berätta vad som är fel?” ber han och stryker mig över mitt hår.

”Jag har förstört allt.” mumlar jag.

”Förstört vadå?” han fortsätter att stryka mig över håret och det ger mig en lugnande effekt.

”Jag ljög för honom.” jag sätter mig upp och möter Stefans förvirrade ansiktsuttryck.

”Vem?” frågar han lugnt.

”Louis.”

“Vad ljög du om?”

”Att jag inte älskar honom.”

”Varför gjorde du det?”

”För jag var rädd.”

”Rädd för vadå?”

”Rädd för att han skulle glömma bort mig då han åker tillbaka till England. Rädd för att jag inte ska kunna sluta tänka på honom. Rädd för att bli sårad. Så jag sa till honom att jag inte älskar honom, men det är en så stor och fet lögn. Men det funkade, för nu hatar han mig säkert. Men det blir bäst så.” säger jag helt uttryckslöst medan jag stirrar rakt ut i luften.

”Men Alice. Det blir inte alls bäst så. Det förstår du väll? Märker du inte själv hur du mår just nu? Du är ju som ett nervvrak. Och jag kan inte ens gissa hur Louis känner sig just nu. Du ska veta en sak Alice, att jag aldrig har sett dig så glad som när du ser Louis. Han är bra för dig Alice. Sen att han bor i ett helt annat land, det får man försöka fixa så gott det går..-”

”Han bad mig följa med.” avbryter jag Stefans predikan och han stänger tvärt munnen.

”Va?”

”Han bad mig följa med honom till England.”

”Vad sa du då?”

”Jag försökte gå iväg, men då höll han fast mig och sa att han älskar mig och sen sprang jag hit. Och när han kom hit så sa jag att jag inte älskar honom, men det gör jag Stefan.” nu börjar de där förbannade tårarna rinna igen, fan.

”Vill du följa med honom?” frågar Stefan efter att han har varit tyst en stund.

”Jag vet inte. Jag vill inte bli sårad, det är det enda.”

”Så istället väljer du att såra honom? Även fast du vet vad som hände mellan han och Eleanor?”

”Jag säger ju inte att jag är stolt över det. Det gör så ont att veta att jag har sårat honom. Allt jag vill just nu är att krama honom, att känna hans doft och höra hans röst. Jag saknar honom, fast vi fortfarande är i samma byggnad. Men det blir bäst så här. Han kommer glömma mig tillslut, det blir bäst så.”

”Men snälla Alice, nu får du ju ge dig. Han älskar dig, och du älskar honom. Vad finns det att fundera på? Leta reda på honom och säg vad du egentligen tycker!”

”Nej!” fräser jag och blänger på honom.

”Strunta i det då! Sitt här och göm dig. Skit i personerna du sårar. Skit i att du förstör dig själv. Skit i det bara. Du har världens chans till ett bättre liv, att glömma allt som har hänt dig. Men skit i det bara.” Stefan ställer sig upp och jag ser att han är arg, han brukar aldrig höja rösten åt mig såhär.

”Det blir bäst så här.” mumlar jag och lägger mig ner igen.

---

Förlåt, det är det enda jag har att säga.

Jag är så, så, SÅ ledsen att det inte har kommit upp något nytt kapitel. Har lite smått ångest över det men efter att jag la upp senaste kapitlet så har min praktik verkligen tagit upp all min tid. Jag jobbar så olika tider, så att när jag kommer hem så däckar jag i princip i sängen och vill/orkar jag inte göra nåt annat än att kolla på serier. Men jag lovar er, jag vill verkligen skriva. Det är bara så att när jag väl har bestämt mig för att skriva, och har öppnat upp word-dokumentet, så går det bara inte. Det är helt tomt i huvudet. Men annars, typ när jag sitter på bussen på väg till/från praktiken, då flödar tankar och idéer till novellen. Men då jag väl har tagit mig hem så har jag glömt bort allt. Life sucks. Jag ska i alla fall försöka nu på sportlovet att få ner två kapitel till + epilog. That's right. Let me find put your secret börjar lida mot sitt slut. Wä... Men förhoppningsvis så ska jag hitta inspirationen till att påbörja en ny novell. Och vi får även hoppas att det inte tar så lång tid innan det händer! Well, tänkte bara ge er ett litet inlägg och förklara hur det ligger till och så.
Jag saknar er!

Har fått några frågor om vad som kommer hända då den här novellen tar slut och om jag kommer skriva en till novell. Kan börja med att berätta att har planerat att den här novellen kommer bli ungefär 40 kapitel långt, alltså börjar den lida mot sitt slut. wäh. Jag har funderat lite fram och tillbaka på hur jag ska göra. Ska jag göra en ny novell, eller ska jag lämna det bakom mig? Om jag gör en ny novell så skulle det nog inte komma upp flera kapitel i veckan, utan möjligtvis en eller två per vecka. Tror ni det skulle bli bra? Mitt mål med den här bloggen var ju egentligen att skriva minst en novell om var och en av killarna, så jag tror nog att jag kommer fortsätta. Iallafall fram tills det att jag tar studenten till sommaren, sen får vi se hur jag gör. 

Alice pov –

Alla har somnat förutom jag. Jag ligger och kollar på Louis som har somnat bredvid mig. Hans arm ligger tryggt om min midja och jag kan känna hans utandning mot min hud. Jag lyfter blicken lite ovanför honom och kollar ut genom fönstret på andra sidan sängen, och ser att solen håller på att stiga upp över skogen. Jag vänder åter blicken mot Louis’ fridfulla ansikte och kommer tänker på allt som har hänt sedan killarna kom hit till hotellet. Jag är så lycklig att jag vill spricka, men samtidigt så är jag så rädd att jag vill springa och gömma mig. Plötsligt slår det mig, vad händer när killarna åker hem? Det har jag inte ens tänkt på.

”What are you thinking of, love?” hör jag en skrovlig röst säga framför mig och jag väcks ur mina tankar.

”What will happen when you guys go home to England?” jag tittar upp och ser hans förvånade ansikte och innan han har hunnit svara har jag ställt mig på golvet.

”Alice, come back to bed. Please?” ber han samtidigt som han sätter sig upp och klappar bredvid sig på sängen.

Jag skakar bara på huvudet och börjar gå mot dörren. Jag vill inte visa honom att jag håller på att börja gråta. Han har redan fått se det för många gånger.

 

Jag hör hur han ställer sig upp från sängen och går mot mig. Jag går ut från mitt rum och nedför trappan men istället för att gå mot köket och matsalen så går jag åt motsatt håll, till balsalen. Där inne finns det inte mycket, men mitt i salen står ett underbart piano. Det är den andra saken jag älskar med det där rummet. Den första är ett stort panoramafönster som ger en jättefin utsikt över en hästhage som ligger ner över en dal. Och nu då det är soluppgång så ser dalen sagolik ut. Jag sätter mig på pallen som står framför pianot och drar försiktigt med händerna över de aningen dammiga tangenterna. Detta piano används inte så ofta vilket gör att det fort dammat igen.

”Alice, what’s wrong?” Louis smyger upp bredvid mig och sätter sig ned på pallen.

”When you go home to England, you and I never happened. Okay?” min röst skälver och jag känner hur en ensam tår letar sig nedför min kind.

”Why do you say that?” jag hör på hans röst att han är sårad, men istället för att svara så börjar jag röra fingrarna över pianot så att ett ljuvt ljud strömmar från det. 

 

Louis pov - 

Alice siluett lyses upp i det magiska ljuset från morgonsolen utanför fönstret och hon ser nästan ut som en ängel där hon sitter. Hennes fingrar börjar försiktigt en dans över tangenterna på pianot och jag känner igen melodin. Först tror jag att hon bara ska spela men jag inser att jag har fel när de första orden lämnar hennes läppar. Jag tar in dem och inser vad de betyder. Det känns som att jag vill spy men strupen drar ihop sig. Mitt hjärta och min själ slits mer eller mindre i stycken och paniken bubblar upp inom mig. Rösten och pianospelet är så vackert tillsammans men jag vill bara hålla för öronen. Vill inte höra. Min lilla drömbubbla sprängs med en smäll och jag ser den bittra verkligheten komma ikapp. Om ett par dagar kommer jag och killarna åka tillbaka till London för jobb och vardag. Alice kommer stanna på det här hotellet och vi kommer förmodligen aldrig mer att ses. Tanken skär som en kniv i mig och jag står emot instinkten att resa mig upp och slå till något. Jag vet inte vad jag ska göra. Helst av allt hade jag inte velat åka tillbaka, så enkelt det hade varit att bara stanna här med Alice. Förstås vet jag att det inte går och det skulle inte alls bli enkelt. Jag är för fan Louis Tomlinson, medlem i bandet One Direction som råkar vara det största bandet i världen just nu. Alice gör mig galen. Hon finns i varenda ven jag har i min kropp och all min tid går åt till tankar om henne. Underbara tankar, så klart. En vackrare och skörare människa har jag aldrig träffat förr och jag vill ta hand om henne. Under dessa veckor har jag förstått hur svårt hon har att öppna sig för människor och hon har öppnat sig för mig. Jag kan inte bara lämna henne här. Dessutom lovade jag Stefan att inte krossa hennes hjärta. Vad hon har för känslor för mig vet jag inte men jag vet att hon åtminstone ser mig som en vän. Att lämna henne här med ett löfte om att vi kanske kommer ses någon dag är precis samma sak som att krossa hennes hjärta, för jag vet att jag inte kommer kunna hålla det löftet, hur gärna jag än vill.

 

Alice pov -

So this is how the story went

I met someone by accident

who blew me away

who blew me away

 

It was in the darkest of my days

When you took my sorrow and you took my pain

And buried them away, you buried them away

 

And I wish I could lay down beside you

When the day is done

And wake up to your face against the morning sun

But like everything I've ever known

you'll disappear one day

So I'll spend my whole life hiding my heart away

 

Jag låter de sista tonerna från pianot ebba ut och tittar sedan ut genom fönstret på hästarna som går och letar efter lite gräs att äta. Tårarna rinner tyst nedför mina kinder och min andning är hackig. Varför skulle det bli såhär? Varför skulle han komma hit? Varför han? En världskänd artist från ett land jag förmodligen aldrig kommer att kunna besöka. 

”Alice.” hans röst låter bedjande och jag tar ett djupt andetag innan jag vänder mig mot honom.

Han ser alldeles förstörd ut och jag snyftar till. Innan jag hinner göra något mer så har Louis slängt armarna om mig och dragit in mig i en hård kram.

”Please, Louis. Let me go.” hulkar jag och försöker streta emot, men utan resultat. ”Please, let me go.” försöker jag igen men istället så hårdnar hans grepp om mig.

”Come with me.” hör jag honom viska och jag slutar att streta emot.

”What?”

”Come with me.” säger han lite tydligare och lossar på sitt grepp så jag kan kolla på honom.

”Where?”

”Come with me to London.”

“Do not joke with me, it’s not funny”

“I’m not jok...”

”Louis! I said, don’t joke with me! Now, let me go!

Louis trycker mig bakåt så vi får ögonkontakt.

”No I won’t let you go, never! Don’t you understand? I can..”

”What do I have to understand? That you’ll leave me and we’ll never see each other again? That all this was a mistake? That I told you things about my life that you’ll forget as fast as you head back to London? That you’ll forget my whole existence? I have nothing to understand Louis, can you please let me go?”

 

Innan Louis hinner reagera sliter jag mig ur det svaga grepp som återstår i hans fasthållning och reser mig upp från pianopallen. Irriterat torkar jag bort tårarna som envist rinner ner för mina kinder. Jag hatar honom! Jag hatar honom för att han kom hit, för att han vände min värld upp och ner och för att han tänker lämna mig. Precis innan jag når dörren som tar mig ut ur rummet känner jag en hand på min axel. Innan jag vet ordet av har Louis vänt på mig och pressat sina läppar mot mina. Alla elaka tankar om honom försvinner med ett poff och jag besvarar försiktigt hans kyss med slutna ögon. Jag känner hans händer flytta sig från mina axlar och till mina kinder där de försiktigt torkar bort mina tårar. Själv låter jag mina fingrar hitta sin väg över hans kinder, som är blöta. Försiktigt öppnar jag ögonen och skådar dem, det är tårar. Louis gråter. Detta får mig att hulka till och jag drar mig smått ifrån honom. Plötsligt möter jag ett par glansiga, blå ögon som ser allt annat än lyckliga ut. Min blick flyttar sig till mina fingrar som försöker torka bort hans tårar. Det kommer hela tiden nya. De är varma och jag är helt paralyserad av dem.

 

”Can you please listen to me?”

Jag svarar inte men flyttar tillbaka min blick till hans ögon. Louis tar tag runt min midja med ett hårt grepp.

”I won’t let you go untill you’ve listened to me...”

En paus.

”When we first went here I thought it would be terrible. My heart was broken and didn’t want to spend a month in the forest. Eleanor filled my mind and I thought I would break apart...”

”Why do you tell me this?”

”Listen to me, please”

Louis ger mig en blick som får hela mitt inre att rasa. Han ser så otroligt ledsen ut att det gör ont i mig, jag vill inte se honom sådan.

”Okay” Mitt svar blir mest en viskning, men han hör.

 

”I thought I would fall apart, but then I got to know you! You just were there and you looked so sad, something in your eyes was missing. I felt like I had to take care of you, make you smile. In the beginning you were like..far away and I didn’t reach you. Luckily you became more and more comfortable around me and the lads and then I got to know you for real. When you opened up for me, I can tell that I was the luckiest man on the planet. Not for what has happened to you but that you trusted me enough to do that. You can’t even imagine how scared you made me when you just disappeared in to the woods or when I saw you lay there in all that mirror glass! And you can’t imagine how happy I were when you kissed me in the forest, it was like a whole new world to me! Alice, you make me happy and I can see that I make you happy. I like your smile, you have a lovely smile. And your eyes, they’re like an ocean! The color of your hair, it’s wonderful! You are wonderful... I want you to come with me to London because..-”
Louis tystnar och jag tittar in i de där underbara ögonen som han har. Inte en rörelse gör jag, jag står bara helt stilla och väntar på hans fortsättning. Han öppnar munnen och jag fäster min blick vid hans läppar.
”-because, Alice... I love you!”

---

Ojoj... What do you think? Måste bara säga ett stort tack till min underbara kusin som har hjälpt mig med det här kapitlet. Så var underbara och klicka er in och läs Emelias novellblogg HÄÄÄÄÄÄÄÄR!

Ska vi försöka få 20 kommentarer till det här kapitlet? Vet att det kan bli svårt, men vi kan väl iallafall prova? ♥

 

Jag är jätteintresserad av att veta hur gamla ni som läser den här novellen är. Så klicka gärna in i lådan här :)

 

 

“We are so stupid!” utropar Harry och slår sig själv på pannan.

”Why?” jag tittar förvirrat på honom medan de andra börjar skratta.

”Lou really likes her to! We should have realized that the reason she has acted weird sometimes is because Lou has been there.” flinar Harry.

“We just have to make Alice realize how she really feels and then they can be a couple!” säger Niall glatt.

“Actually.” hör vi Louis från sängen. ”We’ve kissed.” 

(bildlöst kapitel)

Louis pov –

Killarna vänder sig hastigt mot mig med ögon stora som golfbollar och hakorna är i princip nere i golvet.

”You’ve done what?” frågar Harry högt.

“I’ve kissed her.” säger jag lugnt och ett leende smyger sig på mina läppar.

”Wow, when?” frågar Niall med det där stora leendet som bara han kan göra.

”When we were out, searching for her. I found her, talked and then we kissed.” säger jag enkelt.

“How did it feel?” piper Zayn tjejigt och sätter sig i skräddarsits och kramar om en kudde sådär som tjejer gör ibland. ”Tell us everything.”

”You are such a girl.” suckar Liam åt Zayn och ruffsar om hans hår. “But yeah, how was it?” frågar han sedan och kollar på mig och ler.

”Okay, when I first kissed her I guess I surprised her. Because she slapped me.” Harry frustar till av skratt men visar att jag ska fortsätta. ”So I gave her some space and she just stood there quiet. I began to appologize but then she kissed me.” säger jag och tänker tillbaka på vad som hade hänt i skogen mellan mig och Alice.

Jag vill inte berätta för killarna vad jag och Alice hade pratat om, det känns för privat. Eller, jag kan ju berätta vad som helst för killarna. Men för att respektera Alice så väljer jag att inte berätta för dem.

”You know. If you break her heart, I have to kill you.” säger Stefan med en allvarlig min, men jag ser hur det glimmar av glädje i hans ögon.

”I promise. I will not break her heart.” säger jag mjukt och blickar ned på Alice men blir förvånad då mina ögon möter Alices blåa ögon. ”You’re awake.” konstaterar jag.

”I’m awake.” säger hon med skrovlig röst och ena mungipan vrids uppåt i ett snett leende.

”She’s awake!” utropar Harry och hoppar upp från madrassen som han sitter på.

 

De andra ställer sig också upp och ler som galningar allihopa. De kommer fram och pratar lite med Alice och vi berättar för henne vad som har hänt. Stefan säger att han har berättat för oss om hur hon hade det innan hon kom hit och allt det där. Man kan se att hon blir rädd, hon liksom kryper ihop och det lyser av osäkerhet i hennes ögon.

”It’s okay. We love you Alice.” säger Liam lugnt och ger henne en kram.

”Yeah! Now, we are your family too.” säger Zayn och klappar henne på ena benet och hon ger honom ett försiktigt leende.

”What happened to my hand?” frågar Alice plötsligt och synar sin hand som är inlindad i handuken.

”You had one of your nightmares, and you cut yourself with a piece of glas from the mirror in your bathroom.” säger Stefan lugnt.

“Not again.” stönar Alice och sätter den friska handen på pannan. ”Is it bad?”

”Not really. It’s not that deep, you’ve done worse before.” Stefan är fortfarande lika lugn.

”What do you mean that she has done worse?” Niall låter förskräckt och har spärrat upp ögonen.

”She has cut herself before in her sleep.” Alice slår ned med blicken och fingrar på täcket.

Alla blickar vänds mot Alice. Hon tar ett djupt andetag och visar sedan upp sin högra handled. Man får verkligen titta noga för att se, men på hennes handled så kan man skymta ett mörkt rosa streck. Jag tittar upp från Alices handled och inspekterar istället hennes ansikte. Hon har börjat få tillbaka färgen i ansiktet och hennes ögon flackar lite osäkert mellan oss killar.

”Can’t we watch a movie? I’m not tired at all.” frågar hon efter en liten stund och sätter sig tillrätta I sängen.

”Sure. What do you want to see?” säger Harry och kryper fram till hyllan med filmer igen.

”Can we pleeease watch a scary movie?” frågar Niall och tittar förväntansfullt på oss andra.

”It’s okay with me.” säger Alice och rycker oberört på axlarna.

Vi andra säger också att det går bra, förutom Zayn som knorrar lite om att den inte får vara allt för läskig. Harry letar fram en film från hyllan och sätter in skivan i spelaren, sen lägger/sätter dem sig på madrasserna nedanför sängen med ryggarna mot mig och Alice.

 

Då det blir läskigt en bit in i filmen så piper Alice till och slår händerna för ansiktet och sätter sig nästan i knäet på mig. Jag lägger förvånat armarna om henne och hon tittar försiktigt fram mellan sina fingrar. När hon ser att det inte är så läskigt längre så pustar hon ut och riktar uppmärksamheten mot tv’n igen, medan min uppmärksamhet är riktad mot henne. Hennes ögon flimrar från ljuset av tv’n och hon har en liten rynka mellan ögonbrynen. Utan att tänka mig för så stryker jag lätt med ena handen över hennes kind. Hon vänder sig förvånat mot mig och möter frågande min blick.

”You are beautiful.” viskar jag så tyst att bara hon kan höra.

”No I’m not.” mumlar hon samtidigt som hon slår ned med blicken.

Jag sätter ett finger under hennes haka och vinklar försiktigt upp hennes ansikte mot mitt.

”Yes, you are beautiful.” viskar jag igen och stryker henne på kinden.

Jag ser hur det rycker lite i hennes ena mungipa innan hon suckar och vänder sig mot tv’n igen.

”Alice.” viskar jag och hon vänder sig mot mig igen.

”You are really beautiful.” säger jag bestämt samtidigt som jag lägger mina händer om hennes kinder och trycker försiktigt mina läppar mot hennes.

Hon stelnar först till, som vanligt. Men sedan slappnar hon av och kysser försiktigt tillbaka. Plötsligt så hörs en gäll bussvissling och Alice kastar sig förskräckt bakåt ifrån mig. Vi kollar oss förvirrat omkring och ser att killarnas huvuden inte är riktade mot tv’n, utan är riktade mot mig och Alice istället. Harry vickar ”förföriskt” med ögonbrynen och Niall och Zayn gör pussljud mot varandra. Stefan och Liam sitter bara och skrattar tyst för sig själva. Alice slår generat händerna för ansiktet och jag kastar en kudde på tomtarna som sitter nedanför sängen.

”Ey, guys. You’re missing the movie.” säger jag och nickar mot tv’n.

”Nah, it’s more fun to watch you and Alice. You’re so cute.” piper Harry och slänger sig om halsen på Liam.

”Leave them alone Haz.” säger Liam lugnt och befriar sig från Harrys omfamning.

”Fine.” säger Harry motvilligt med putande underläpp och vänder sig mot tv’n igen och resten av killarna följer hans exempel. 

---

Nu är jag äntligen tillbaka! Dock med ett lite kortare kapitel än vanligt, men jag lovar, nästa kapitel kompenserar upp rejält för det!! Jag är ledsen att det har tagit sån himla tid för det här kapitel att komma upp, men det har helt enkelt varit mycket på gång för den här 18 åringen... Hoppas att jag inte har tappat massa läsare nu bara för det, håller tummarna.

Men ska vi försöka få ihop minst 15 kommentarer för nästa kapiel? Jag lovar, det är värt det, som fan!Y