Kapitel 1 - The beginning of my new life
~Joselyn's perspektiv~
Med en suck sätter jag mig på golvet med ryggen mot sänkanten och blickar runt i mitt rum. Eller, mitt gamla rum kanske jag ska säga. För mitt nuvarande rum finns i en lägenhet, i London. Jag känner hur mitt hjärta pumpar fortare bara jag tänker på London. Mitt gamla rum ser nästan precis likadant ut som innan jag började packa. Det är bara mina kläder och några enstaka foton som är nedpackade i två stora väskor som står i ett hörn, redo för avfärd. Plötsligt hör jag hur en hel elefanthjord kommer rusandes uppför trappen utanför mitt rum och snart slås dörren upp. Men, det är inte en elefanthjord som tumlar in genom dörren, det är mina två vänner Stella och Julie. Men dom kan egentligen jämföras med en elefanthjord, dom lever om minst lika mycket. Båda två har stora leenden på läpparna och deras ögon lyser av spänning.
”Har du packat klart?” frågar Stella medan hon slänger sig raklång på min säng och drar åt sig ett gammalt nummer av Cosmopolitan som hon ointressant börjar bläddra i.
”Ja, blev precis klar.” jag nickar mot väskorna i hörnet och Stella hummar godkännade.
”Så, är du taggad?” frågar Julie medan hon sitter och snurrar runt på min skrivbordsstol.
”Men vad tror du?” jag ger henne ett stort flin medan jag hoppar upp i sängen så jag står ovanför Stella.
”Jag tror..-” Julie hoppar upp bredvid mig.
”-att du är astaggad!” hon drar ut på a’et och ger sedan ifrån ett ljust tjut och börjar hoppa i sängen.
Jag och Stella är inte sena med att hänga på och snart hoppar vi som tokar så att sängramen knakar oroligt under oss. Men det spelar ingen roll, det är ju inte precis så att jag ska fortsätta sova i den.
Efter sisådär fem minuter faller vi ihop i en hög på sängen och pustar ut.
”Jag kan inte fatta att om mindre än 24 timmar så bor vi i London. Det känns inte verkligt.” utbrister Julie efter en stunds tystnad och jag och Stella nickar.
”Jag kan inte heller fatta det. Det händer inte folk som oss, det gör inte bara det.” suckar jag och känner hur det börjar pirra i magen av förväntansfullhet.
”Det kommer bli så kul. Tänk på alla krogrundor vi ska göra. Åh, jag hoppas att jag hittar någon snygg engelsman som jag kommer leva lycklig med resten av mitt liv. Jag hoppas vi alla gör det förresten!” säger Stella drömmande medan hon blickar ut i tomma intet.
”Fast jag hoppas att jag och Joss kommer gifta oss, inte att hon hittar någon snygg engelsman.” hör vi en bekantröst säga från dörröppningen.
Jag sätter mig snabbt upp med ett leende och ser min pojkvän stå lutad mot dörrkarmen med armarna i kors och ett snett leende.
”Kom igen Niklas, du kan få komma och hälsa på i deras stora hus med pool ändå.” retas Stella och sätter sig också upp och Niklas räcker ut tungan åt henne innan han fokuserar blicken på mig.
”Hej babe.” säger han och öppnar sin famn åt mig när jag kommer fram och slår armarna om hans kropp.
”Hej handsome.” kontrar jag med ansiktet mot hans bröst innan jag böjer på nacken och han ger mig en lätt puss.
”Och det där var vår hint att vi ska gå.” säger Julie och knuffar till Stella som har återgått till att läsa Cosmopolitan.
”Fine.” muttrar Stella och slänger ned tidningen på golvet innan hon mödosamt ställer sig upp. ”Jag hade ändå inget roligt.”
”Visst.” skrattar jag och gör mig fri från Niklas famn för att kunna ge mina vänner en stor gruppkram.
”Glöm inte nu Joss. Vi kommer och hämtar upp dig halv sju på morgonen imorgon. Snälla försök att inte försova dig, igen.” Julie ger mig en allvarlig blick och jag spelar stött.
”Och vad menar du med det där? Jag brukar aldrig försova mig.” jag försöker låta så oskyldig som möjligt, men snart letar sig ett stort flin fram på mina läppar.
”Joss, du är den värsta sjusovaren jag känner. Du försover dig i princip varje dag.” både Julie, Stella och Niklas håller med varandra och jag ställer mig tjurigt med armarna i kors och blänger på mina vänner.
”Jaja, jag ska inte försova mig. Sluta klaga.” säger jag buttert, men jag vet att det är sant.
Jag älskar att sova, och jag försover mig i princip alltid då det är någonting viktigt som jag ska upp för.
”Jag lovar att hon ska vara klar tills det att ni hämtar upp henne.” säger Niklas och ställer sig bakom mig med armarna om min midja och hakan på min axel.
”Bra. Men om hon inte är det, då måste vi tyvärr döda dig.” hotar Stella och gör armkrok med Julie och sedan vänder de på klacken och marscherar ut från mitt rum.
”Hejdå knäppisar!” ropar jag efter dem och får ett likadant svar tillbaka.
”Så, vad ska vi göra för att ta vara på de här sista timmarna som du bor i Sverige då?” frågar Niklas efter en stunds tystnad.
”Jag vet inte. Jag vill bara umgås med dig och äta mammas mat en sista gång.” suckar jag och vänder mig om så jag kan kolla på min pojkvän.
”Då tycker jag att vi tar och går en promenad i det här fina vädret och köper lite gott, äter middag med dina föräldrar och sedan kollar vi på film tills vi somnar. Vad tycker du om det?”
”Det tycker jag låter som en alldeles utomordentlig idé.” Jag ställer mig lite på tå och ger honom en mjuk kyss och sedan en lång kram.
”Hur ska jag klara mig utan dig?” hör jag honom mumla och jag får en klump i magen.
För sanningen är, att jag tror jag kommer klara mig bättre än honom.
~Nästa dag~
”Joss! Du måste vakna, klockan är halv sex och tjejerna kommer om en timme.” jag hör Niklas röst och ger ifrån mig ett gnällande ljud innan jag vänder mig så jag ligger på mage och begraver huvudet i kudden.
”Fem minuter till bara.” lyckas jag klämma fram inifrån kudden och jag är förvånad att Niklas lyckas höra det.
”Nej, jag vet hur det brukar vara. Du säger fem minuter, som blir till en halvtimme, som blir till en timme. Kom igen nu, du flyttar ju till London idag.” Han behöver inte säga mer än London så har jag studsat upp från sängen och skuttat in i badrummet för att ta en dusch. ”Jaså, nu blev det visst fart på dig.” hör jag Niklas skratta på andra sidan av badrumsdörren.
Jag startar duschen och låter den rinna en stund medan jag kränger av min sovkläderna jag har på mig. Omsorgsfullt masserar jag in schampoo i håret och låter det löddriga vattnet rinna ner i avloppet. Sedan masserar jag minst lika omsorgsfullt in balsam i håret, använder en ansiktsrengöring och tvålar in kroppen. När alla produkter har svalts av avloppet så stänger jag av vattnet, sträcker ut en arm utanför draperiet och trevar med fingrarna efter väggen. När jag känner handdukens mjuka tyg så drar jag till mig den och virar den hårt runt kroppen. Jag drar draperiet åt sidan och går ut från duschen. Jag drar till mig en till handduk som jag snurrar runt huvudet till en turban. Sedan snappar jag åt mig min hudkräm från en hylla bredvid handfatet och smörjer in hela kroppen, som jag kommer åt åtminstone. När det är klart byter jag hudkrämen mot en ansiktskräm och smörjer in ansiktet. När även det är klart så torkar jag snabbt håret med handduken och hänger den på en krok sedan går jag ut i mitt sovrum där jag hittar Niklas sovandes i sängen. Jag kan inget annat än att le medan jag hämtar min mobil och klickar upp kameran. Jag tar snabbt ett kort av Niklas och sedan klickar jag upp Snapchat och tar ännu ett kort. Till det skriver jag ”Och ni trodde jag skulle försova mig.” som jag sedan skickar till Julie och Stella. Jag lägger undan mobilen på skrivbordet och börjar sedan klä på mig de kläder som jag lämnat framme kvällen innan.
”Gud vad jag kommer sakna dig.” hör jag precis då jag drar tröjan över huvudet.
När jag fått huvudet genom hålet på tröjan så ser jag hur Niklas har satt sig upp i en halvliggande ställning med händerna bakom huvudet med blicken fäst på mig och ett busigt utryck i ansiktet.
”Hur länge har du varit vaken?” jag spelar blyg och försöker täcka min kropp.
”Ungefär sedan du tog på dig byxorna.” flinar han och blinkar med ena ögat.
”Pervo.” skrattar jag och slänger mig på honom och ger honom en puss.
”Men jag måste ju få passa på, jag vet ju inte nästa gång jag kommer få se din rumpa igen.” säger han och lägger sina händer på min rumpa.
”Jag säger det igen. Pervo.” flinar jag och ger honom en lång kyss.
Kyssen blir mer och mer passionerad och snart rullar Niklas runt så att jag ligger under honom. Jag flätar in mina fingrar i hans hår och trycker honom ner mot mig medan hans händer trevar upp och ned för min midja. Plötsligt blixtrar någonting förbi mina ögon. Jag kniper ihop ögonen mer och försöker ignorera det. Men ännu en gång blixtrar någonting förbi min trumhinna. Ett par kristallblå ögon. Fan, tänker jag. Inte han.
”Niklas.” mumlar jag men han reagerar inte. ”Niklas!” försöker jag igen och trycker mina händer mot hans bröst så att våra läppar lämnar varandra.
”Vad?” han blickar sårat ned på mig medan jag krånglar mig ur sängen och fixar till mina kläder och mitt hår som har blivit lite tilltufsat.
”Dom kommer strax, kan du hjälpa mig ner med väskorna?” jag ställer mig med ryggen mot honom och drar åt mig mobilen som jag stoppar i bakfickan på mina jeans innan jag tar tag i en av väskorna och går ut från mitt rum.
”Visst.” hör jag honom muttra innan jag hör ljudet av den andra väskans hjul mot trägolvet.
Jag känner mig så elak mot honom, men varje gång jag ser de där blåa ögonen framför mig så känns allt jag gör med Niklas så fel. Jag älskar honom, men inte som jag gjorde för ett år sedan. Mödosamt bär jag ner den tunga väskan nedför trappan och försöker att inte trilla. För skulle jag trilla, skulle jag troligtvis bli mosad av väskan helt och hållet. Väl nere i hallen ställer jag väskan intill väggen och går sedan in i köket där min mamma och pappa sitter med varsin kopp kaffe framför sig. Jag går fram till mamma och ger henne en puss på kinden och gör sedan samma sak med pappa. Niklas kommer och sätter sig på en stol bredvid min mamma efter att han tagit för sig en egen kopp kaffe. Jag slänger en snabb blick på klockan som hänger över dörröppningen och konstaterar att jag har en kvart på mig innan tjejerna kommer.
”Joss.” jag vänder mig mot pappa och kollar frågande på honom. ”Du har en överraskning i kylen.” ler han och nickar mot kylskåpet.
Jag får ett leende på läpparna och skuttar fram till kylen och sliter nästan upp dörren. Jag ger ifrån mig ett nöjt pip när jag ser vad som väntar på mig där inne.
”Jag tänkte att eftersom det är sista frukosten för dig här hemma på ett bra tag så kunde du få din favoritfrukost.” ler mamma medan jag omsorgsfullt plockar ut pannkakstårtan ur kylen och ställer den mitt på köksbordet.
”Tack mamma, du är bäst!” jag ger mamma en hård kram innan jag tar fram fyra tallrikar och skedar.
Pannkakstårta är det bästa jag vet till frukost, speciellt då mamma har gjort den. Medan vi sitter och trycker i oss pannkakstårta och pratar om allt möjligt så hör vi ett brak i hallen och snart så kommer två virrpannor instormandes i köket. Båda två ser lika ivriga ut och båda har enorma smile i ansiktet.
”We are moving to London!” hojtar båda två och börja göra någon sorts krigsdans runt i köket.
”Hur ska jag orka bo tillsammans med de här mentalt störda människorna?” suckar jag trött medan min blick följer indianerna.
”Du kan alltid stanna kvar här hemma.” säger Niklas hoppfullt och tar min hand över bordet.
”Nej, tänk för det kan hon inte!” hojtar Stella och drar upp mig från stolen jag sitter på. ”Hon ska följa med till London om jag så måste söva henne.”
”Nu hinner vi inte diskutera något mer, för nu måste vi åka.” pustar Julie och snappar åt sig en tugga från pannkakstårtan.
~
Jag lutar mig trött tillbaka mot ryggstödet på flygplanssätet och låter ögonlocken glida igen. Avskedet med Niklas hade inte varit så jobbigt som jag trodde, inte för mig i alla fall. Niklas där emot hade sett så bedrövlig ut så att jag bara fick mer ångest över mina känslor som tydligen inte finns kvar för honom. Han hade sagt att han ska skriva till mig varje dag på Facebook och att vi skulle prata i Skype flera gånger i veckan. En stor suck slipper ut från min mun och Julie vänder sig om mot mig.
”Är det någonting?” hon kollar frågande på mig och jag skakar på huvudet.
”Nej, är bara glad att vi äntligen har kommit iväg.” hon nickar förstående och vänder sedan tillbaka sin uppmärksamhet mot tidningen hon höll på att läsa.
Jag sätter mig mer bekvämt och låter sedan ögonlocken glida igen åter en gång. Jag känner hur det pirrar till i magen och ler lite för mig själv. Det här är början på mitt nya liv.
Nu mina kära vänner, här har ni kapitel 1 av Irrisistible. Jag vet att det inte är så långt och att det inte är så händelserikt, men så brukar det väl vara i början? Hoppas ni tycker om den och kommenterar även om jag inte sätter någon gräns! Föresten så har jag lite grejer kvar i designen att fixa, till exempel en header...
Kram på er
Irresistible - Prolog
Jag känner basens vibrationer gå genom min kropp medan jag hoppar i takt till musiken. Alkoholen i kroppen gör så att det känns som att jag snart lyfter från marken jag står på. Jag viftar med händerna uppe i luften och böjer huvudet bakåt så jag kan se den stjärnklara himlen ovanför oss. Jag känner hur ett enormt leende letar sig fram på mina läppar och jag låter ett högt skratt smita ut genom min mun. Jag sänker blicken från stjärnorna och försöker istället fokusera den på mina två vänner som står och hoppar hejvilt bara någon meter ifrån mig. Mina vapendragare, mina kompanjoner, mina mongos. Kärt barn har många namn, är det inte så man säger? Tillsammans har vi rest hit till Barcelona för att fira nyår, glömma allt vad Sverige heter och bara ha roligt några dagar. Men jag trodde inte det skulle vara så här lätt att lämna allt för en stund. Hemma i Sverige så finns min familj, min pojkvän. Min pojkvän ja, honom hade jag nästan glömt bort. Efter att ha druckit några drinkar så känner jag allt annat än ångest över att vara borta från honom, och det är faktiskt ganska skönt. Plötsligt avbryts musiken och jag hör hur folk börjar räkna ner.
”10, 9, 8… ” Jag går fram till mina vänner och räknar högt ner tillsammans med dem.
”7, 6, 5…” På något sätt får jag ett glas med en klarröd vätska i handen, precis som mina vänner.
”4, 3, 2…” Precis då jag ska skrika ut den sista siffran så känner jag att någon tar tag om mitt ansikte och sedan känner jag ett par läppar mot mina.
Med all alkohol som flödar i min kropp så gör jag inget motstånd, utan lägger istället armarna runt nacken på personen jag kysser och drar honom närmare mig. Jag öppnar osäkert munnen då jag känner hur hans tunga dras över min nedre läpp men glömmer snabbt att vara osäker då våra tungor börja leka med varandra. Om det ännu är möjligt så trycker jag mig ännu närmare honom medan hans händer åker upp och nedför min baksida. Det känns som att ingenting annat spelar roll, bara jag får fortsätta kyssa den här personen. Fjärilarna i min mage gör uppror när han försiktigt men bestämt biter tag i min underläpp en sekund. Jag känner hans andedräkt precis vid mitt högra öra och håret i nacken reser sig på mig.
”Happy new year, love.” hör jag han viska med en dialekt jag inte riktigt kan placera, innan han kysser mig precis under örat så jag tror att mina ben när som helst ska ge vika.
Jag öppnar snabbt ögonen och framför mig ser jag ett par kristallblåa ögon som ger mig en blinkning innan han försvinner i folkmassan. Förstenad står jag, mitt bland allt nyårsfirande folk som skriker gratulationer till varandra och med fyrverkerier som sprängs över mitt huvud, och fattar inte vad som precis hände.
Vem var han?
-
Joselyn, som den här flickan heter, är 19 år och ska snart fylla 20. Hon lever, enligt henne, ett helt vanligt svenne-liv i Västerås. Hon tog studenten förra året och har sedan dess jobbat på Ica. Kanske inte världens roligaste jobb, men det ger lite pengar i alla fall. Hon har ännu inte flyttat hemifrån, vilket hon verkligen inte tycker om. Hon vill komma ut i världen, se saker som hon tidigare inte sett. Hon och hennes pojkvän har varit tillsammans sedan första året på gymnasiet, alltså lite mer än tre år. Joselyn älskar honom, men någonting har förändrats. Hon kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, men hon känner inte samma sak för honom längre. Tillsammans med hennes två bästa vänner, Stella och Julie så blir allt ett äventyr. Dom far runt i Västerås som tre virvelvindar, planerar resor, framtiden och allt vad man kan tänka sig att tre tjejer i 20 årsåldern kan ha för sig i en skitstad som Västerås.
Nu äntligen, efter flera år av planerande, så har dom tre tjejerna äntligen lyckats fixa en lägenhet i London. Alla tre är förväntansfulla, tänk vilka äventyr som väntar på dem där. Men hur kommer det gå för Joselyn och hennes pojkvän? Kommer de kunna hålla ihop trotts att det är ett hav emellan dem? Kommer det verkligen att funka? Ingen vet säkert, så det kanske är dags för äventyret att börja.
Så, mina kära vänner. Här har ni prologen till min nya novell. Tror ni att det är någonting som ni kommer läsa eller verkar det bara som skit? Ett stort tack till min käre kusin som hr gjort trailern också! Jag ska försöka få upp ett kapitel i veckan, men jag lovar ingenting. Btw, nu har jag haft den här bloggen i lite mer än ett år! Shit vad tiden går fort alltså...